När man talar om Gud, Jesus, livet efter döden och tron kan man lätt dela in människor i olika grupper. Den första gruppen består av dem ”som tror att de vet”. Till dem hörde en bekant som hätskt försvarade de påståenden om kristen tro som läggs fram i romanen Da Vinci-koden. Inga historiska fakta verkade kunna rubba den uppfattning han skapat sig med utgångspunkt från denna påhittade roman. Han trodde sig veta hur saken ligger till och var inte medveten om vilken grund hans kunskap egentligen byggde på. När det är fråga om tro – liksom när det gäller andra stora livsfrågor – är det oerhört viktigt att veta vad vi tror och varför.
Den andra gruppen består av människor ”som vet att de tror”, men som inte kan förklara varför. Till dem hörde en flicka, vars tro hade börjat vackla när hon gick i gymnasiet. Hennes lärare hade hävdat att människor tror på det som de har uppfostrats att tro på. I hinduiska familjer blir barnen hinduer och i muslimska familjer blir de muslimer. Flickan hade börjat fundera på om hon trodde bara för att hon tillhörde en kristen familj. I en sådan här situation har man två möjligheter. Man kan antingen tillägna sig det mycket ytliga synsättet, att var och en helt enkelt tror så som man har fostrats att tro. Eller så kan man ta reda på vilka den egna trons grunder är och komma fram till en tro som är välgrundad.
Långt ifrån alla delar den tro som de har fått genom uppfostran. Det finns miljontals människor i världen som har övergett den tro som praktiserades i barndomshemmet och gått över till en annan tro. Det finns hundratusentals efterföljare till Jesus som har omvänt sig från hinduismen, judendomen och islam. När de har satt sig in i Bibelns buskap och i det man vet om Jesus, har de blivit övertygade om att Jesus verkligen var den han påstod sig vara: Guds Son.
Jesu unika födelse och liv, undervisning, död och mirakulösa uppståndelse är historiskt sett ovanligt välgrundade. Bibeln är den överlägset mest analyserade boken i världen, och den har stått sig genom århundraden av granskning utan att rubbas. Arkeologer har under de senaste årtiondena funnit bevis för att tiotals platser, arkiv och personer som omnämns i Bibeln, men vars existens tidigare har förnekats av kritiska forskare, verkligen har funnits. Under århundradenas gång har det inte framkommit någonting som kunnat hindra människan från att tro på att Bibelns händelser har inträffat och att Jesus verkligen var Gud på jorden.
Ingen kan slutgiltigt bevisa för någon annan att kristendomen är sann. Det förmår bara Gud. De egentliga hindren för tron finns inte på det intellektuella planet, utan på det moraliska och andliga planet. Därför är tron alltid en Guds gåva. Men det är bra att veta att Jesus inte skickade bort sökare och tvivlare, utan att han i stället samtalade med dem och lovade att var och en som söker ska finna och för den som knackar ska dörren öppnas. Det räcker inte att bara ”tro att man vet” eller ”veta att man tror”. Det är viktigt att veta vad man tror på och varför man tror. Den kristne säger som Paulus, Jesu främste efterföljare: ”Jag vet vem jag tror på.”
Leif Nummela
Chefredaktör och bibellärare, Finland
Artikeln har tidigare varit införd i Sändebudet, SLEF, nr 1/2006