Ödmjukhet och förtröstan,  bön och enhet

 

Det är tidig onsdagsmorgon. Framför oss i soffan sitter qes (pastor) Dawit Tufa, en 34-årig man med lugn och förtroende­ingivande framtoning. Målet med samtalet är att ni läsare ska få lära känna EELCs nye president. Han är familjefar med fyra barn, och bor nu i Asella, dit han kallats som församlingspräst efter att tidigare ha varit verksam i Koffale. En annan anledning till flytten var att han valdes till ordförande i Arsisynoden.

 

Berätta om din bakgrund och uppväxt!

– Jag föddes i en by nära sjön Zwai. Jag började i läskunnighetsskolan i min by, men fortsatte på missionens skola i Laqi. Min mor var mycket angelägen om att jag skulle gå i skolan och min far hade inte heller något emot det. Sen fick jag komma till internatet i Asella och vidare till statens skola. Evangelium fick jag höra på söndagsskolan i Laqi, jag trodde budskapet och döptes där som åttaåring. Min muslimske far hade inget emot att jag blev kristen, och vi har fortfarande ett mycket gott förhållande. De flesta av mina syskon är också kristna.

– Konfirmandundervisningen när jag gick i sjunde klass gjorde bibelordet levande för mig på ett särskilt sätt, och jag fylldes av en längtan efter att berätta för andra om den skatt jag funnit. Särskilt minns jag de bibelstudier som Miss Lydia (Pettersson) ledde för oss ungdomar på missionsstationen.

Tolfte klass gick jag ut som etta, men min önskan var att få gå på det teologiska seminariet, vilket jag gjorde i tre år. Efter avslutade studier blev jag evangelist i Koffale. I februari 1997 prästvigdes jag, tre veckor efter att jag gift mig, och fick min första prästtjänst. För några år sen fick jag med missionens hjälp möjlighet till tre års högre studier vid Mekane Yesus-kyrkans seminarium i Addis.

 

Hur känns det att ha blivit kyrkans ordförande?

– Jag vill inte vara chef, utan tjäna andra på lika villkor. Ordförandeskap är ingen maktposition, utan en fråga om arbetsfördelning. Visst känns ansvaret tungt, och jag vet inte varför Gud har satt mig här. Först ville jag inte alls bli kyrkans president, utan min längtan var att tjäna genom att sprida evangelium. Men så blev det, jag gick från administrativa uppgifter i Koffale till ledning av synodens administrativa kommitté, och därifrån till presidentskap. Allt gick så snabbt! Efteråt har jag kommit till insikt om, att när Gud kallat mig så kan han också utrusta mig. Min önskan är att arbeta efter den nåd Gud ger.

 

Hur ser du på denna position?

– Jag ska bara göra min plikt. Som en av Ex.Com.s (kyrkans styrelses) medlemmar vill jag arbeta tillsammans med de andra medlemmarna och med dem i synodkommittén, bl.a. med att rätta till där det gått snett. Det finns många som är duktigare än jag, och därför behöver jag lyssna till dem.

 

Vad ser du som det största problemet inom kyrkan?

– Många tror inte att kyrkan har någon framtid. De ser ekonomin som det stora problemet. Vad är då lösningen? Eftersom kyrkan är Herrens, ger han de resurser som behövs för verksamheten. I arbetet i Guds rike är vi verktygen och kan inget av oss själva. Vi behöver lita till Gud, för det är Han som verkar. I förtröstan på Gud får vi gå vidare och samarbeta med varand­ra. Guds Ande kan ge enhet och samarbetsvilja. Vi får vandra framåt i tro och enighet med varandra, och be att Gud förnyar kyrkan, så att de som inte är ”Guds husfolk” verkligen blir det.

– Det andliga arbetet måste komma i första hand, men det är viktigt att kyrkan deltar i socialt arbete och i utvecklingsarbete på olika sätt – allt till Guds ära. Vi behöver stötta varandra och på det sättet nå självständighet. Till allt detta behövs öppenhet och övertygelse om att det går.

– Den andliga enheten är viktig. Vi behöver lyssna på varand­ra och hjälpa varandra. Vi måste vara ett i Anden och får inte splittras – jag vill försöka ena. Gud hjälper oss att mitt i vår tomhet göra det vi bör. Gud är vårt hopp. Trots vår fattigdom, har vi vår rikedom i Gud.

 

Vad är glädjande inom kyrkan?

– Tillväxten, att många kommer till tro. I Koffale undervisade jag ungdomarna i troslära, och det märktes i mötet med andra hur viktigt det var att de visste vad de trodde på. Med en tro grundad i Guds Ord förs man inte lika lätt bort av olika vindar.

– Problemet för ungdomarna är att de menar att de ska vara likadana som andra. Vi måste samla våra ungdomar så att de på vår tros grund får utlopp för sin entusiasm och verksamhetsiver. Allt vårt arbete måste vara grundat på Guds Ord, och därför är det viktigt att medlemmarna får undervisning.

 

Hur ser du på framtiden?

– I första hand är det viktigt att ändra på medlemmarnas inställning och få dem att bygga på grunden, Guds Ord, samt att få folk att arbeta för ekonomisk tillväxt. Problemen kommer att lösas med tiden – genom bön och arbete.

 

Behövs missionärer, och i så fall vilket slags?

– Det är inte bara för att få pengar som vi behöver missionärer. Även om vi blir ekonomiskt självständiga behöver vi missionärer som visar att vi arbetar tillsammans, är en familj och ett i Anden – vi måste stödja varandra i den uppgift vi fått av Gud att sprida evangelium. Vi behöver även teologisk under­visning, liksom folk med fackkunskap på olika områden. Jag tänker särskilt på kunskap om HIV, och att kyrkan bör vara föregångare här.

– Missionärerna är våra förebilder, både i hur de arbetar och i sitt sätt att vara. Jag minns en lärare på seminariet; det var tänt på hans kontor till sent på kvällarna. Och en gång kom en pojke väldigt sent till Lydias bibelstudium, men hon sa ändå: ”Välkommen!” (ordagrant ”Så bra att du kom!”). Efter det kom han aldrig för sent! Men det viktigaste är att de är förebilder för oss på det andliga området, och att vi ber för varandra.

 

Har du något bibelord du vill hälsa missionsvännerna med?

– Ja, orden i Nehemja 2:20: Himmelens Gud skall låta det gå oss väl, och vi hans tjänare skall börja bygga. Det är Gud som arbetar, för det är han som skapar viljan och som ger kraft till arbetet.

Intervjuare: Workneh Hechamo, Vid pennan: Hanna-Karin Hechamo