Vi lever i en tid som präglas av osäkerhet när det gäller frågan om Guds existens. Fortfarande kan vi stöta på övertygade ateister, men de flesta är inte så säkra på saken. Vi kan inte veta om Gud finns – än mindre hurdan han är, lyder tidens trosbekännelse. Vi tror på ovisshetens sanning. Det är den livsluft som de flesta andas. Vi lever i ovisshetens dimma.
Att komma till Bibeln från en sådan miljö är som att träda in i ett helt annat rum. Det finns där ingen osäkerhet. Guds existens är självklar. Faktum är att ateisten hålls kort: ”Dårarna säger i sina hjärtan, det finns ingen Gud” (Ps. 14:1). Det är ord och inga visor. Men perspektivet är också ett helt annat än tidens uppfattning. Hur skall vi då förhålla oss till det? Kan det förstås? Ges argument för Bibelns hållning? Ja, det gör det.
Tanken i Bibeln är egentligen att den värld som vi befinner oss i så klart och entydigt vittnar om en arkitekts intelligens och byggmästares handlingskraft, att endast ett rimligt förhållningssätt finns: det skapade har att erkänna och prisa Skaparen som sådan.
Vi kan tala om ”en Picasso” eller ”en Rembrandt”. När vi gör det, erkänner vi mästaren bakom verket och prisar hans skicklighet och storhet. Död eller levande ger vi honom äran, genom att exempelvis samla ihop hans målningar till en utställning på Nationalmuseum eller Louisiana.
Nu är vår relation till Skaparen av en helt annan natur än till dessa mänskliga konstnärer. De är inte den yttersta förutsättningen för vår existens, vilket Skaparen – enligt Bibeln – är. Vårt erkännande av Gud måste därför i slutändan också bli annorlunda. Det måste komma till uttryck i tillbedjan av honom.
Det är nödvändigt att vara klar över att det är en given utgångspunkt, när man träder in i Bibelns värld: där möter den självklare Gudens existens. Det råder inget tvivel om att Gud finns.
Vi ser alltså att Bibeln erbjuder ett alternativ till ”gudsosäkerheten”. Den ger för det första en annan utgångspunkt. Gud är en given ”spelare”. Honom kan vi inte räkna bort. Vi kan inte gömma undan universums upphovsman när vi talar om universum. För det andra möter en kraftig kritik av människans benägenhet att göra just det – att låtsas att Gud inte finns, eller att vi inte kan veta det.
Här kan det då bli brännande och personligt. Det gäller ingalunda något enbart teoretiskt eller filosofiskt – Bibeln tillåter inte att det blir en akademisk fråga. Den vänder på kuttingen. Frågan är i sista hand inte varför Bibeln utgår från att Gud finns, utan varför människan inte erkänner honom som Gud!
Det är en fråga att stanna upp inför. Naturligtvis går det också att återvända in i dimman – där de flesta befinner sig. Men skillnaden är stor. Det är bra att vara medveten om det när man kommer till Bibeln.
Och med ett erkännande av den bibliske Gudens existens följer så mycket mer: Skaparen måste ha en tanke med livet och människans stund på jorden! Det mänskliga livet laddas med mening. Livet kan få en – redan given – inriktning och ett mål. Underbart! För att bara nämna en aspekt och ljusglimt …
Peter Henrysson
Advokat och redaktör för Begrunda, Lund