Augsburgska bekännelsen skriver om ”kyrkliga bruk” att ”de religiösa bruk bör bibehållas, som utan synd kan behållas och som främjar lugn och god ordning i kyrkan”. Men den poängterar även att sådana bruk inte är ”nödvändiga till saligheten”. 1
Bibeln visar att församlingen behöver samlas till uppbyggelse, men säger inte i detalj hur mötena ska utformas. Bibelutläggning, bön, sakrament och sång inramas därför av kyrkliga ceremonier som kan variera från tid till tid och från kultur till kultur. Dessa kyrkliga bruk, som Bibeln varken kräver eller förbjuder, kallas adiafora (grekiskt ord för ”likgiltiga ting”). Vilken tid och dag ska gudstjänsten firas? Ska vi be med utsträckta eller knäppta händer? Etc.
Första principen: frihet
När det gäller frågor Bibeln inte uttalar sig om, så får kristna pröva vad som är bra eller dåligt. Vi kan komma till lite olika slutsatser. Så länge mötesform och ceremonier har som syfte att bana väg för predikan av Guds Ord (Rom. 10:17) och allt sker med god ordning (1 Kor. 14:40), så är vi fria att utforma samlingarna efter bästa omdöme.
Bibeln förmanar oss att inte döma varandra när vi löser dessa frågor olika. Den ene sätter en dag högre än en annan, den andre håller alla dagar för lika (Rom. 14:5).
Andra principen: hänsyn
Paulus poängterar dock vikten av att visa hänsyn – det finns kristna för vilka vissa adiafora uppfattas som synd och ger samvetsoro.
Några judiska kristna trodde att de syndade om de åt kött från torget som hade slaktats inför avgudar. Paulus visste att ingen mat var oren (Rom. 14:14, 20; Mark. 7:19), men i sitt förhållande till dessa kristna med svagt samvete undvek han att leva ut sin frihet. De skulle ta anstöt, eller mot sitt samvete lockas att äta kött.2 Genom din kunskap går den svage förlorad, din broder, som Kristus har dött för. När ni på det sättet syndar mot bröderna och sårar deras svaga samveten, då syndar ni mot Kristus. Alltså, om maten blir till fall för min broder, skall jag aldrig någonsin äta kött, så att jag inte blir orsak till min broders fall (1 Kor. 8:8–13).
Den ”starke” ska behålla sin frihet för sig själv inför Gud, men vara hänsynsfull gentemot ”svagare” kristna. Om man vill avskaffa eller införa något i församlingen som är adiafora och detta skapar samvetsbetänkligheter hos vissa, så gäller det att ”sträva efter det som tjänar friden och den ömsesidiga uppbyggelsen” (Rom. 14:19). Vägen till större enighet och frihet i församlingen går i stället genom god undervisning och själavård, så att de svaga blir befriade i sina samveten från onödig bundenhet.
Tredje principen: undantag
Man behöver dock noga undersöka om en sak verkligen är adiafora. Det har många gånger visat sig att vad som på längre sikt har skadat enskilda kristna och hela samfund, från början uppfattades som något oskyldigt utan att vara det.3
En annan farlig situation är om ”falska bröder” försöker tvinga på församlingen adiafora med teologiska baktankar som bottnar i ”ett annat evangelium” (Gal. 1:6).
I ett sådant läge bör man inte anpassa sig, utan tvärtom bevara evangeliets frihet.4 Till … frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta och låt er inte på nytt tvingas in under slavoket (Gal. 5:1).
Daniel Brandt
Lärare och teol. stud., Göteborg
1. Svenska kyrkans bekännelseskrifter (SKB) s. 61. 2. Trots att det inte i sig är fel att äta offerkött, så blir det en synd för den som trotsar det han tror är Guds bud (Rom. 14:23). 3. Josef Imberg: Den goda vägen, s. 183. 4. Se Paulus reaktion på judaisternas krav på omskärelse (hela Galaterbrevet) samt lutheranernas syn på katolska krav på att återinföra vissa ceremonier, SKB s. 652ff.