För en tid sedan var det en insändare i Till Liv, som bland annat ställde frågan om det finns plats i våra föreningar och församlingar för människor som på olika sätt avviker från mängden: ”Hur hanterar vi en person ibland oss som i yttre hänseende inte tycks drabbas av de välsignelser som ett dygdigt liv brukar föra med sig? … Är vi en samling tvättäkta Gnosjö-elitister som bepansrar oss i våra kärnfamiljer och bara öppnar våra dörrar för våra likar?”1
Jag har inte kunnat släppa insändaren. I våra föreningar och församlingar finns människor som på olika sätt avviker från mängden: någon har ett psykiskt funktionshinder, en annan har svårt att klara sin personliga hygien, någon har ett begåvningshandikapp. Den fråga jag ställer mig är inte främst om det finns plats för dem i våra föreningar och församlingar – men hur jag som kristen ser på och bemöter dem? Enklast och bekvämast är att gå förbi. Att dricka mitt kyrkkaffe bland de ”normala” – de som liknar mig själv.
Jesus undvek inte de avvikande människorna. Han förbarmade sig över dem som hade spetälska med äckliga, illaluktande sår. Han hjälpte den blinde Bartimeus som satt vid vägkanten och irriterade de förbipasserande med sitt ropande. Han tog sig an kvinnan som gripits på bar gärning för äktenskapsbrott. Det var just sådana människor som Jesus ville umgås med.
I Romarbrevet 14 skriver Paulus om förhållandet till svaga bröder. Han använder uttrycket ”den som Kristus har lidit döden för” (Rom. 14:15). Det visar hur Paulus såg på sina medkristna. Det avgörande var inte deras svagheter och brister – men att de var människor som Jesus dött för. Har Jesus gått så långt i sin kärlek till oss, kan även jag offra något av min bekvämlighet för att hjälpa en avvikande medmänniska.
Det berättas att det en gång i början av 1900-talet kom en originell man till Bibeltrogna Vänners årsmöte i Stockholm. Mannen var illa klädd och hade gått ända från Östergötland där han bodde. Han hade läst BVs tidning och blivit så uppbyggd, att han till varje pris ville besöka årsmötet. Vid det traditionsenliga samkvämet var det fler än en som reagerade över mannen, vars trasiga klädsel och ovårdade yttre gjorde att han stack ut. En av sångerna som sjöngs vid samkvämet var ”Snart skall bröllop firas”. Efter att man sjungit frågade en av årsmötesdeltagarna en av de andra om han visste vem mannen var. Den andre svarade: ”Men – det är ju bruden!” Den förste undrade vad han menade och fick till svar: ”Jo, det är bruden som vi sjöng om. Det är Jesu brud under vandringen här på jorden. Precis så ser hon ut. Hon bor på ett fattighus i Östergötland och har luffat hit för att höra Guds ord och träffa ’nådesyskonen’. Men nu riskerar hon att bli utkastad … ” Den förste svarade: ”Nej, inte vill vi kasta ut Jesu brud. Gubben skall få stanna.”2
Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små (Matt. 18:10). Jesu förmaning är aktuell också för oss i dag.
Henrik Åström
Informatör och predikant, Mölndal
- Insändare till Öppet forum i Till Liv 11/06.
- Berättelsen finns bland annat återgiven i Fridsbudskapet, 1986.