BENGT HOLMBERG • På senare tid har i Sverige ovanligt hätska och kritiska synpunkter på Jesu person framförts, vilket väckt starka reaktioner och viss uppståndelse. Det kan uppfattas som nedslående och symptomatiskt för en fortgående sekularisering. Artikelförfattaren diskuterar frågan om Jesusbildens förändring och sätter in saken i ett större perspektiv.
Hur ser Jesus ut för vår nutid? Det är alltid äventyrligt att svara på så stora frågor eftersom svaret bara kan bli en svepande generalisering. Men jag vill försöka och svarar då: För vår sven ska nutid ser Jesus ut som en som man mindre och mindre kan tro på, alltså tro på som Gud, den som är hjälpen i all nöd, sanningen som är grund för alla andra sanningar, den som förklarar, håller samman och ger mening åt allt annat.
De flesta svenskar tror något om Jesus, men inte att han är Gud. Fortfarande finns det nog en allmän högaktning för Jesus som person och för halten i hans etiska undervisning. Denna undervisning är en del av vårt kulturarv, och kanske inte bara på ett slentrianmässigt sätt. Allvaret, radikaliteten och själva den etiska nivån i till exempel Bergspredikan (Matt. 5–7) är sådant som väcker beundran hos många som inte själva är kristna.
KRITIKEN MOT JESUS GÖR SIG HÖRD
Men på senare år har det på den kulturella scenen i Sverige kommit fram en tendens till en mera negativ behandling av Jesus. Nyligen kom den flera gånger prisbelönta författaren och TV-filmaren Lena Einhorns bok Vad hände egentligen på vägen till Damaskus? (Prisma, 2006). Här framställs Jesus som en självupptagen dubbelnatur som trixade sig levande genom sin korsfästelse, läktes ihop och kom igen – men nu som aposteln Paulus. Denna vilda hypotes drar ovillkorligen med sig en lavin av otroliga hjälphypoteser och konspirationsteorier och har till slut mycket litet att göra med seriöst historiskt arbete. Vetenskapligt sett måste Einhorns hypotes klassas som rent strunt, trots några månaders ”forskning” på Internet och inhämtad bekantskap med källorna och en del sekundärlitteratur om den historiske Jesus. Likväl behandlades hennes bok med förbluffande högaktning i våra massmedia, även av de teologrecensenter som inte tror ett ögonblick på hennes hypotes.
Det märkliga är ändå inte så mycket bokens halsbrytande hypotes om att Paulus är identisk med Jesus, och den aningslösa förmodan att detta är ”en hypotes som kanske är värd att beakta” (s. 221) inom vetenskapen. Det är snarare att författaren utan vidare och nästan utan att själv märka det gör Jesus till en djupt lögnaktig och falsk person, som lyckas med sitt uppsåt att bedra mängder av andra människor. Paulus (dvs. egentligen Jesus) centrala bud skap är att Jesus dog för våra synder och upp stod från de döda och därmed kan ge alla oss syndare del i sin egen seger över döden. Men när han skriver: ”Om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder” (1 Kor. 15:17), så vet han alltså samtidigt att det är en fet lögn att Jesus Kristus skulle ha uppstått! Alltså ger Einhorn bilden av en moraliskt genomrutten Jesus som lever för att predika osanning, en Jesus som moraliskt och andligt upphäver sig själv genom allt han gör och säger. Här har det onekligen ägt rum en rejäl förändring i attityden till Jesus, vilken inte bara gör det möjligt att släppa högaktningen för honom, utan också att framställa honom som något av ett moraliskt monstrum.
Ett annat exempel på samma förändrade attityd är författaren Lena Anderssons uppmärksammade program i radioserien ”Sommar” år 2005. I programmets 90 minuter av prat varvat med musik kritiserade hon länge och ingående Jesus för att ha varit en självisk, manipulativ och hård maktmänniska utan ens normal medmänsklighet. Han går in i andra människors liv och lägger hänsynslöst beslag på dem, som om han och det han har att säga är det viktigaste som finns, viktigare än deras liv, familjerelationer och ansvar. Både till avsikt och till innehåll var hennes program ett moraliskt underkännande av Jesus: han är verkligen inte beundransvärd utan avskyvärd.
Det finns också svenska teologer som riktar sakkritik mot Jesus, t.ex. för att han agerade och tänkte så manscentrerat, både i sina liknelser (ganska få av dem handlar om kvinnor) och i sitt val av lärjungar till kretsen närmast honom, de tolv. Han har också kritiserats för att han undervisade om den yttersta domen med en så obehaglig brist på kärlek och barmhärtighet, liksom för att han inte tog klar ställning mot slaveriet, utan genomgående tycks acceptera detta fruktansvärda hanterande av maktlösa människor som något normalt, ja, t.o.m. låter det säga något viktigt om relationen mellan Gud och människor (jfr Luk. 17:7– 10).
FORSKNINGENS JESUS
Emellertid är det inte så att den historiska forskningen har tvingat fram den här förändringen av synen på Jesus, och att ”vetenskapen” kommit fram till att Jesus ändå bara var mänsklig, t.o.m. mycket mänsklig. Visst är det så att historievetenskapen rör sig inom det mänskligas ramar för att kunna nå fram till ett vetande som alla människor (i princip, och med den rätta utbildningen) kan bli överens om. I vanlig historisk forskning tar man inte med förklaringar av typ ”Gud gjorde det”, eller hän visningar till mirakel och profetiska förutsägelser. Å andra sidan påstår man inte, som upp lysningens rationalister gjorde, att sådant inte kan finnas, utan bara att det övernaturliga inte är vetbart och prövbart som vanlig jordisk kunskap, och därför hålls utanför historiska hypoteser och förklaringar. Så arbetar även troende kristna historiker. De vet att när de arbetar historiskt, så går de in i ett litet rum av verkligheten, inom vilket man bestämt sig för att bara ta med det som ligger inom den vanliga mänskliga erfarenhetens ramar och som kan bevisas empiriskt. Utanför det finns många långt viktigare saker, såsom Gud och det eviga livet, Jesu uppståndelse från de döda, hans hjälpande närvaro nu, varav inget kan bevisas även om det är verkligt och sant.
Men detta med historieskrivandets mänskliga ramar innebär inte att forskarna mer och mer förnekar allt som smakar övernaturligt i evangeliernas berättelser. Man började som sagt så i upplysningstidens radikala rationalism (stark tro på det mänskliga förnuftet) i slutet av 1700- talet och början av 1800-talet. Men om man följer utvecklingen och undersöker t.ex. hur Jesusforskare svarar på frågan huruvida Jesus utförde helbrägdagörelser, så var det få kring sekelskiftet 1900 som menade att det fanns minsta gnutta historisk sanning i de berättelserna. Kring sekelskiftet 2000 är det tvärt om ganska vanligt att historiker med varierande konfessionell bakgrund – konservativa evangelikaler (N. Tom Wright), liberala protestanter (Ed P. Sanders), judiska trosbekännare (David Flusser, Geza Vermes), romerska katoliker (John P. Meier) – anser det sannolikt att en god del av dessa botanden faktiskt har hänt i vanlig, historisk mening. Som historiker vare sig kan man eller behöver man ta ställning till frågan om det är Guds ingripande som ligger bakom händelsen, eller om botandet har en så kallad naturlig förklaring. Det räcker med att uttala sig om händelsens grad av sannolikhet.
Det som har ändrat sig under 1900-talets gång är inte evangeliernas berättelser, utan det är upplysningstidens snävt ateistiska verklighetsuppfattning och överskattning av det mänskliga förnuftets kapacitet att begripa verkligheten som vidgats till en mera ödmjuk och öppen agnosticism. Ateismen hävdar att det inte kan finnas någon gudomlig verklighet, medan agnosticismen nöjer sig med att säga att vår kunskapsförmåga inte räcker för att verkligen veta att Gud finns eller inte finns, och att vi därför nöjer oss med att tala om den del av verkligheten som vårt förstånd kan fatta.
Det återstår väldigt mycket att veta utanför vetenskapen, men den är vad vi använder för att säkerställa gemensamt vetande.
Faktum är att den vanliga agnostiska Jesus forskningen i vissa avseenden mera är trons bundsförvant än dess fiende. Fantasterier om Jesus bemöts bäst genom att jämföra kvaliteten på det historiska arbetet i dessa böcker med andra arbetens nyktrare och mer kritiska metoder för hypotesprövning. Det är naturligtvis inte så att alla seriöst arbetande Jesusforskare är överens om allt – vetenskapsmän är sällan det. Men sedan väl 25 år anser man inom den seriösa Jesusforskningen att konturerna av Jesu liv och verk är historiskt åtkomliga. Och dessa konturer är betydligt mer lika evangeliernas bild än de var för femtio år sedan. Bilden av Jesus är i stora drag att han var mer judisk än universell, mer undergörare och befriare än enbart lärare, mer politisk än inåtvänd existentialist, mer rörelseskapare och ledare än marginell individualist, mer provokativ profet som offrar sig själv för Gudsrikets skull än en drömsk galileisk bypredikant med otur i Jerusalem. Idag är forskare också långt mer benägna att tillskriva Jesus hans makalösa självanspråk än för 100 år sedan.
Så tänker man inte för att göra de kristna gladare, utan för att det sedan två–tre decennier infunnit sig en större nykterhet i bedömningen av antika – även religiöst tendentiösa – källors trovärdighet och moderna hypotesers bräcklighet. Den religiösa godtrogenheten lämnade Jesusforskarna för väl 200 år sedan, men nu är man villig att också lämna den areligiösa hyperskepticismen åt sidan. I stället arbetar man som vanliga forskare i antikens historia, med hypotesprövning och helhetsmodeller snarare än omdömen om äkthet i detaljer, som leder fram till slutsatser om sannolik heter – inte om vad som måste eller inte kan ha hänt.
DEN ALLTMER MÄNSKLIGE JESUS – ETT ÄRLIGARE ALTERNATIV
Det gemensamma för de kritiska bilderna av Jesus som jag började med, är att det är slut med den förut självklara högaktningen för Jesus. Man vill ha ner Jesus från piedestalen – placeringen av honom på en moralisk och andlig nivå som är höjd över all kritik, helt enkelt därför att den är gudomlig. Nej, ”sanningen” om Jesus, som man gärna säger, skall i stället vara att han var mänsklig, med mänskliga känslor och tankar – och brister. Och mänsklig var han förstås. Men att han delade sin tids be gränsningar i vetande och insikt, och därför inte visste något om datorer och kvantmekanik, det ifrågasätter inte hans gudomlighet, utan snarare bekräftar äktheten i hans inkar nation som en verklig människa. När nutida kritiker påstår att det fanns klara brister i Jesu moraliska omdöme och etiska visdom, då är det tvärtom något förödande för hans trovärdighet. Det innebär ju att även det Jesus säger måste prövas, och att man menar sig där finna både fina saker och fula saker; godkännandet är inte längre självklart. Slutsatsen kan bara bli en: det är inte självklart att Jesus talar sanning om Gud och Guds vilja. Han är en som man mindre och mindre kan tro på.
Naturligtvis svider det i våra kristna öron att höra sådana bedömningar av Jesus, men de utgör ändå ett slags framsteg i ärlighet. Man övertar då inte vördnadsfullhetens halvblinda attityd (som bara ser den ”milde” Jesus), utan har verkligen gjort sig mödan att se noga på evangeliernas Jesus och sedan reagera mot det som är svårt att acceptera. De som gör det har ju dock tagit tag i den fråga som är den centrala för kristen tro: vem är Jesus? Det är ärligt och på sitt sätt begripligt att Lena Andersson på basis av en uppmärksam läsning av källorna reagerar så kritiskt mot en person som gör och säger det Jesus gör, i stället för att förhålla sig konventionellt respektfull och därför oengagerad till honom. Den senare hållningen beror nog oftast på mental lättja, en önskan om att slippa ta ställning på allvar.
Naturligtvis kan man inte utesluta att Jesus-kritiken också kan ha sin grund i att man vill finna fel hos honom, kanske för att det fortfarande i vår kultur är en verkningsfull provokation som förskaffar en snabb och stor uppmärksamhet. Då måste man ställa frågan om den som mest av allt vill finna fel hos Jesus verkligen är ute efter hela sanningen, ens i vanlig historisk mening. Men det uppfriskande och riktiga i en sådan attityd är ändå att man inte nöjer sig med oengagerad ljumhet och grund konvention, utan går på djupet. Jag skulle därför vilja säga, som C.S. Lewis en gång sade, att ser man skarpt och länge på Jesus, finns det i läng den bara två möjliga alternativ: Antingen är han en orimligt anspråksfull, maktsugen och hård människa som man naturligtvis bör avvisa som Mästare, eller är han Sanningen själv, med rätt och skyldighet att ställa enorma anspråk på oss, och värd all den dyrkan och lydnad som människor kan rikta mot honom.
VARFÖR SÄGA ATT JESUS ÄR GUD?
Vi kristna tror och bekänner att Jesus är Guds Son, det inkarnerade gudomliga Ordet, Gud som blev människa. Men hur började det? Lärjungarna kallar vi den grupp människor som befann sig hos Jesus dag efter dag, månad efter månad utan inkomst och fast hemvist och på ständig vandring. De hade långa tider levat med Jesus på nära håll och delat många vardag liga, mänskliga erfarenheter med honom, erfarenheter av fysisk hunger och trötthet, av att bli led på alla påträngande människor som aldrig lämnar en ifred, ja, t.o.m. erfarenheter av rädsla och ångest. Och ändå måste lärjungarna säga, om de skulle göra rättvisa åt vad de till slut fått se och vara med om genom hans ohyggliga korsfästelse och hans ofattbara uppståndelse, att Jesus var något långt mer än lä rare, eller profet, eller ens Messias. Han hade, visste de genom sina egna ögons vittnesbörd, gått igenom döden och upphöjts till Guds högra sida och fått det namn som är över alla andra namn, dvs. Guds eget namn. Sanningen är ofrånkomlig: den här mannen är själv Gud, hur omöjligt det än är att försöka förklara eller ens föreställa sig hur han kan vara människa och Gud på samma gång.
Detta är anledningen till att vi också i vår skeptiska och trossvala tid måste hävda något så svårsmält som att Jesus är Gud: det är sant, hur otroligt och stötande det än låter. För att klar göra och fasthålla sanningen om Gud och människor måste det sägas att Jesus inte bara är mänsklig, inte ens en stor och underbar människa. Att Gud väljer att förminskas och ödmjukas ända ner till att bli en av oss, att bli Jesus – och då inte blir mottagen med tacksam kärlek utan tvärtom, det visar hur enormt Gud älskar oss. Det är alla tiders kärleksförklaring till människosläktet. Människor måste vara oerhört värdefulla i Guds ögon, då han låter sin älskade Son utblotta sig på all härlighet för att nå ner till oss och kunna tala med oss i ögonhöjd.
Det finns andra religioner, särskilt islam och judendomen, vilka står oss allra närmast, som vet att Gud är en, att han har skapat allt som finns, att han är barmhärtig och förlåtande. Men hur han gjorde och gör för att rädda oss från vår djupt rotade förvändhet och ondska, det vet de inte. Inget visar vem Gud verkligen är så konkret och kraftfullt som sändandet av Jesus Kristus till vår värld. Det resulterade i det som mänskligt sett var ett totalt misslyckande: han blev avrättad. Men hans död, som såg ut som Guds nederlag på jorden, blev ett försoningens offer för oss och vägen till liv för alla människor. Där på korset byter han liv med oss, han tar våra dödsmärkta, syndiga liv på sig och ger oss sitt eget heliga och rena liv i stället. Det är gudomlig kärlek och sanning.
Bengt Holmberg
Professor em., Nya testamentets exegetik, Lund.