PETER HENRYSSON • Från den danska tidskriften Budskabet hämtar vi även denna gång en ledare (nr 01-2008) som noterat renlärighetsiverns komplikationer och manar till slätpanna i full gudstillit. Här får vi också kort möta den i vårt grannland allestädes närvarande Søren Kierkegaard.
Det är väl inte många kristna som anser att det är fromt att bekymra sig. Vi vet nämligen att Jesus har sagt: ”Gör er inte bekymmer för ert liv, vad ni skall äta, eller för er kropp, vad ni skall klä er med” (Luk. 12:22). Att bekymra sig är meningslöst för den som tror på den Gud som sörjer för himlens fåglar och markens liljor. En människa är nämligen långt mer värd än alla världens blommor och alla himlens fåglar. Och dessutom tjänar det ingenting till att bekymra sig: ”Vem av er kan med sitt bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?” Det är alltså inte fromt att bekymra sig, eftersom det har Jesu ord emot sig.
Därför är det lite märkligt att man inte omedelbart förknippar ordet ”fromhet” med ett liv i obekymrad tillit till Gud. Bekymmer är inte fromhet, och ändå tycks det ibland som om det skulle vara särskilt fromt att ha en bekymmers rynka i pannan. Men detta ”fromma bekymmer” handlar inte om de kroppsliga behoven utan har oftast ett mer andligt innehåll. Det är ett bekymmer över vår tids andliga förfall, över den utveckling vi ser i kristna sammanhang el ler över vilka konsekvenser det kan få om vi öppnar för det ena eller det andra.
MÄNSKLIGT BEKYMMER
Vi brukar säga att det är mänskligt att bekymra sig. Det stämmer så till vida att väldigt många människor gör det. Men Søren Kierkegaard vänder på det hela i flera av sina Opbyggelige taler, där han utlägger Jesu ord om bekymmer. Kierkegaards väg ut ur bekymret är att vi genom att se på fåglarna och liljorna ska lära oss ”att nöja oss med att vara människa”. Bekymret är alltså i slutändan inte mänskligt – det leder bort från det sant mänskliga. Bekymret är nämligen människans meningslösa försök att bli sin egen gud, att ta sitt öde i sina egna händer. Det som bekymrar oss är ju ofta allt det som vi inte kan styra över, det vi – när allt kommer om kring – bara tacksamt kan ta emot ur Guds hand. ”Vem av er kan med sitt bekymmer lägga ett enda år till sin livslängd?” Det är varken sunt eller bra för en människa att göra sig själv till gud. Därför vilar det något hämmande och mänskligt begränsande över bekymret. ”Bekymmer tynger en mans hjärta, ett vänligt ord ger det glädje” (Ords. 12:25).
Och på motsvarande sätt kan det ligga en stor befrielse i att vara tvungen att nöja sig med att vara människa, att vila i att det viktigaste i våra liv har lyfts ut ur våra händer – och ligger tryggt i Guds. Eller som Kierkegaard uttryck er det: ”Att vara beroende av sina skatter det är beroende och tung träldom; att vara beroende av Gud, helt beroende, det är oberoende.”
DET FROMMA BEKYMRET
Men det fromma bekymret, då? Det är väl helt i sin ordning att lägga pannan i djupa veck när det inte bara handlar om mig själv, utan om så viktiga saker som kyrkans framtid och den andliga linjen och utvecklingen?
Både nej och ja.
Nej: Vi behöver inte ”bekymra ihjäl” oss – minst av allt när det gäller andliga förhållanden. Om det är något område där vi ska lära oss att nöja oss med att vara människor, så är det just detta. Också Petrus liksom Paulus förmanar oss att inte bekymra oss över något, utan i stället kasta alla bekymmer på honom som har omsorg om oss (1 Petr. 5:7, Fil. 4:6). Alla våra bekymmer har det bäst hos Gud. Det är Guds kyrka och han har själv lovat att dödsrikets por tar inte ska få makt över henne (Matt. 16:18). Därför är det bättre för oss att be honom att hålla sitt löfte, än att gå och bekymra oss över om han verkligen klarar detta.
Dessutom kan det fromma bekymret lätt sprida sig som ringar på vattnet och utvecklas till en begränsande bekymmerskultur i en andlig rörelse. ”Det är inte direkt fel eller oförsvarligt, men det är bekymmersamt.” Bekymret sitter liksom i väggarna och dränerar på initiativ. Man blir rädd för att tänka nytt för det finns säkert någon som tycker att det är ett steg i fel riktning. Också på det andliga området har bekymret något hämmande över sig.
Det finns alltså goda skäl att bekämpa också det fromma bekymret genom att kasta det på Gud.
Ja: Det finns faktiskt en positiv – och viktig – form av ”bekymmer” på det andliga området. Paulus talar på ett ställe om hur bekymmer för församlingarna trycker honom (2 Kor. 11:28). Men det är bekymmer med en annan klang: en klang av omsorg, vägledning och kärlek. Det är tydligt i Paulus brev att detta ”omsorgsbekymmer” också får honom att sätta gränser där evangeliet är hotat i församlingarna. Men det sker aldrig i bekymrets form – och det ligger det en poäng i: Vi förmanas aldrig att vara bekymrade över den andliga utvecklingen, men vi förmanas att vara uppmärksamma och på vår vakt inför det som hotar det goda evangeliet som vi har fått oss anförtrott.
Vi ser denna poäng i Jesu tal om de tider av trångmål som ska komma för kyrkan (Matt. 24, Luk. 21). Där lämnas inte utrymme för att göra sig bekymmer, något som annars är den spontana reaktionen hos många av oss när vi läser om Jesu förutsägelser. I stället förmanas vi att stå fasta och be om styrka. Med andra ord förmanas vi att nöja oss med att vara människor – och överlämna bekymret och det stora ansvaret åt Gud. När vi tror på Gud, den evige och allsmäktige, som vår omtänksamme Far, så har bekymret egentligen inte något fotfäste hos oss. Därför kommer Jesus också med en an märkningsvärd uppmaning in i detta samman hang: ”Men när detta börjar ske, så räta på er och lyft upp era huvuden, ty då närmar sig er förlossning.” (Luk. 21:28).
”Men välsignad är den man som förtröstar på Herren, den som har Herren till sin förtröstan. Han är som ett träd planterat vid vatten och som sträcker ut sina rötter till bäcken. Det fruktar inte om hetta kommer, dess löv är alltid gröna. Det blir inte förskräckt [Det bekymrer sig ikke], om ett torrt år kommer och det upphör aldrig att bära frukt.” (Jer. 17:7–8).
Övers. från danskan Gunilla Davidsson.
Bearb. av red.