PETER HENRYSSON •
NÅGRA INTRESSANTA ARTIKLAR i SPT nr 7 2008 förtjänar att refereras. Prosten Anders Brogren, Falkenberg, skriver i en andra artikel med titeln Ateism på retur? om att det ”verkar som om ateismen har vaknat till liv igen. Militanta ateister som Christopher Hitchens och Richard Dawkins har gett ut böcker som sålt i miljonupplagor. I lilla Sverige har våra lokala ateister kunna uppbygga sig med Christer Sturmarks Tro och vetande 2.0 samt Lena Anderssons frontalangrepp på Jesus i det annars så oförargliga P1-pro grammet Sommar. [Jfr Bengt Holmberg i Begrunda nr 1-2008, s. 4ff. Reds anm.] Men varför detta uppflammande antireligiösa engagemang? Är det verkligen möjligt att en på sparlåga flämtande kristendom kan upplevas som ett hot?”
Brogren framhåller att det är svårt att stå likgiltig inför radikal islam. Men kanske inte heller kristendomen är helt uträknad som politisk maktfaktor? Det gäller inte bara i USA. ”Nu har till och med Nicolas Sarkozy, president i det annars pålitligt sekulära Frankrike, hållit ett tal, i Vatikanen av alla ställen, där han sagt att religionen är en styrka. Han framhöll att Frankrike behöver övertygade katoliker som inte är rädda för att visa vad de tror på. Sarkozy har till och med talat om att förändra 1905 års sekulariseringslag.”
Ett utmärkande drag för den nya ateismen är att man verkar sakna ”förmågan att uppfatta nyanser” liksom ganska tydliga skillnader i religiösa uttryck och företeelser. ”Man drar därför den kyrkliga syföreningen och al-Qaida över samma grova kam. Religionen är ett hot mot civilisationen.” … ”Om vår civilisation skall kunna räddas måste därför religionen drivas bort från offentligheten, ja helst rökas ut ur sina hålor med upplysningens förtärande eld.” Brogren menar att den ”nya ateismen, med boktitlar som The God Delusion (Richard Dawkins, 2006) och God is not great: how religion poisons everything (Christopher Hitchens, 2007), har en aggressivare framtoning än den mer ’beskedlige’ Hedenius med titlar som Tro och vetande eller Att välja livsåskådning.” Dawkins bakgrund kommer fram i en intervju i danska Kristeligt Dagblad 5.1 2008 som Brogren refererar: Han är zoolog ”men har mest gjort sig känd som författare av populärvetenskapliga böcker. Han innehar sedan 1995 en för honom skräddarsydd Oxfordprofessur i The Public Under standing of Science, bekostad av den amerikanske IT-miljardären Charles Simontyi, arkitekten bakom Microsoft Office. Simontyi har utnämt Dawkins till ’Darwins rottweiler’.”
År 2007 kom The God Delusion även i svensk översättning med titeln Illusionen om Gud. I den kan man, skriver Brogren ”inhämta att Dawkins vänder sig till dem som liksom han själv fått en religiös uppfostran men börjat tvivla. Han vill befria människor från religionens tvångströja så att de kan leva ett lyckligt liv. Religionen har visserligen tidigare i människans utveckling varit till fördel men nu behövs inte längre denna restprodukt av evolutionen.”
Dawkins bok har fått kritik. ”En av de tyngsta kritikerna är Alister McGrath som tillsammans med hustrun Joanna Collicut McGrath utkommit med The Dawkins Delusion, Atheist fundamentalism and the denial of the divine, översatt till svenska med titeln Ateismens illusioner, Varför Richard Dawkins misstar sig.
Alister McGrath började som ateist och forskare i molekylär biofysik vid Oxfords universitet men blev kristen och gick över till teologin.” … ”Hustrun Joanna är lektor i religionspsykologi vid University of London. McGrath undrar över hur man kan missbruka naturvetenskapen så som Dawkins gör för att försöka främja ateistisk fundamentalism” och menar att Dawkins ”åsidosätter normala akademiska konventioner”. McGrath kritiserar även Dawkins för att han ”jämför gudstro med att tro på tomten. Men hur förklarar han då att många, i likhet med McGrath själv, har kommit till tro senare i livet? Hur många börjar att tro på tomten som vuxna?”
McGrath pekar inte minst på just det förhållandet att det finns gott om forskare och vetenskapsmän som tror på Gud. Han menar att det måste vara ett problem för Dawkins. ”Samma år som The God Delusion utkom också tre andra böcker av framstående forskare inom naturvetenskapen. Owen Gingerich, känd astronom vid Harvard, skrev God’s Universe, där han förkunnade att ’universum har skapats med syfte och mening, och den tron står inte i vägen för det vetenskapliga uppdraget’. Francis Collins gav ut Language of God som hävdade att naturens förunderliga ordning pekar mot att det finns en skapande Gud. I den boken beskriver Collins sin egen omvändelse från ateism till kristen tro. Kosmologen Paul Davies kom ut med The Goldilocks Engima, där han driver tesen att universum är fininställt för biologiskt liv enligt en övergripande princip som på något sätt driver universum till att utveckla liv och förstånd.”
DEN INTERNATIONELLA UTBLICKEN fortsätter i samma nummer av SPT i en artikel av Kjell Petersson med rubriken Sekulariseringen ifrågasatt. Det är den påstått ”ofrånkomliga” sekulariseringen och avkristningen i moderna samhällen som ifrågasätts och diskuteras. Det sker bland annat utifrån ett temanummer i brittiska
The Economist (3.11 2007). Och det är tydligt och klart ”att siffrorna för tro och kyrkogång har gått ner, både i Sverige och i Västeuropa”. Det är bara det att ”den europeiska utveckling en tycks vara ett undantag och inte, som många liberaler tror, en spjutspets in i framtiden. Sociologen Peter Berger, som studerat sekulariseringsprocessen, noterar att utanför Västeuropa har majoriteten alltid varit religiös: ’Vi trodde att det fanns ett positivt samband mellan modernisering och sekularisering. Men sambandet finns i själva verket mellan modernisering och pluralism’ och han klagar på journalisterna för att de skriver undersökande artiklar om olika religiösa fenomen, men underlåter att granska det som är undantag: ’Hellre än att skriva om amerikanska evangelikaler och islamska mullor, borde ni granska svenskarna och college-lärarna på den amerikanska östkusten’ (The Economist).” Det är de som utgör undantaget, menar tydligen Berger.
Petersson menar att ”en del av förklaringen till kyrkornas tillbakagång i Europa är att här har sedan slutet av 1700-talet de religiösa och de politiska sfärerna konkurrerat om vem som har rätten att definiera vad som är rätt och fel, sant och falskt. Under tidigare århundraden gynnades kyrkorna av de världsliga makthavarna, därför att de trodde att förutsättningen för en stark statsmakt var att medborgarna var fostrade i samma tro. Nationalkyrkorna fick på de flesta håll monopol på religionsutövning – ingen annan tilläts förkunna kristen tro. Under 1700-talet urholkades trovärdigheten i det kristna alternativet och i spåren av franska revolutionen fick andra krafter friare spelrum, tidvis i öppen kamp mot kyrkan.”
I kontrast till utvecklingen i stora delar av Europa gick ”grundlagsfäderna i USA en helt annan väg: de genomförde en strikt skilsmässa mellan kyrka och stat, inte minst för att skydda kyrkorna mot statmaktens inblandning. Många av de tidiga invandrarna hade ju själva erfarenhet av statligt förtryck, de var dissenters, avvikare. Det har lett till en mycket större spänn vidd i det religiösa livet, eftersom det fått ut veckla sig utan statlig styrning. Så har kyrkorna kunnat växa så att tro spelar en helt annan roll i amerikanskt offentligt liv än den gör i Europa. Och denna roll har ökat de senaste decennierna. När Kennedy blev president på 1960-talet för säkrade han att hans katolska tro inte skulle ha någon inverkan på politiken. I dag försäkrar både demokratiska och republikanska presidentkandidater att de studerar Bibeln och är kyrksamma.”
Globalt sett går kristendomen inte tillbaka. I vart ”fall håller den sin procentuella andel av jordens befolkning. De fyra stora religionerna i världen är kristendomen, 33 % av jordens be folkning, islam, drygt 20 %, hinduismen 13 % och buddismen 6 %. Det är ingalunda så att dessa siffror sjunker, tvärtom är de stabila och i synnerhet islam går framåt, men även kristen domen.” Det är visserligen inte i Europa som den kristna tron går framåt. ”Det är i Kina, Afrika och Indien som antalet kristna växer, på vissa platser nästan explosionsartat.”
”Denna tillväxt ställer religionsforskarna in för uppgiften att förstå och förklara vad som händer. I en stor, sammanfattande artikel i The Economist lyfter man fram tre drag i denna till växt: competition, heat and choice – konkurrens, hängivelse och fritt val. Religionen är som vilken marknad som helst och de kyrkor som växer har medvetet skapat strategier för tillväxt. En sådan strategi är att bygga celler eller hem grupper, där ett tiotal personer möts i hemmen till bön och bibelstudium. I sådana grupper stärks tron och hängivelsen. Och det är kyrkor med en stark trosprofil som går framåt både i USA och i tredje världen. Den karismatiska förnyelsen, som började som pingströrelse 1906 i Los Angeles, har svept in över alla kyrkor och samfund, inte minst den katolska.
När man i detta sammanhang talar om konkurrens och frivillighet så tänker man på frivilligheten i det religiösa engagemanget. Kyrkotillhörighet är helt och hållet frivillig – man föds inte in i kyrkan och det finns ingen yttre formell auktoritet som rekommenderar kyrkotillhörighet. När valet blir mer personligt, så får det större betydelse, både privat och offentligt.”
”Det är inte bara kristendomen, och i synnerhet olika konservativa kyrkor, som växer. Växer gör även de andra världsreligionerna och särskilt islam. Och islam tycks på många håll vara indraget i konflikter med andra religioner och kulturer.” Man kan fråga sig om sådana konflikter kommer att öka när religionerna växer sig starka.
”I de resonemang som förs om detta i The Economist noteras först att många av 1900-talets stora krig inte alls var religiösa konflikter utan orsakades av antikristliga ideologier som nazis men och kommunismen. Det är sällan religiös tro är huvudorsaken till krig och våld. Nästan alltid har konflikten politiska orsaker. Men när människor med starka religiösa övertygelser är indragna i konflikter, är det större risk att konflikten förstärks. Eftersom religiös tro förstärker övertygelser och uppfattningar, finns det alltid risk att detta utnyttjas av samvetslösa härskare. Saddam Hussein är ett bland många exempel.” Religiösa ledare har därför ett sär skilt ansvar i konfliktsituationer.
Så långt Kjell Petersson och The Economist. Den fråga som den ovan tecknade utvecklingen ställer till de kristna i det lilla landet Sverige är: Har kristendomens starka koppling till sta ten i vårt land varit ett hinder för evangelium och i så fall hur? Följdfrågan kan bli: Kan kristendomens frihet i förhållande till staten vara en grundläggande eller avgörande faktor även för kyrkans framtid i Sverige?
Peter Henrysson
Redaktör