Vi strider inte mot kött och blod utan mot … ondskans andemakter. Ef. 6:12.
”VI strIder …” Ja, så blir det för oss när vi lever med Kristus, vi hamnar i en strid. Vi får frid med Gud men kommer i strid med ondskans andemakter. Dessa vill dra oss bort från Gud. Det var så ormen gjorde med de första människorna, han nästlade sig in i paradiset och förledde dem att bryta mot Guds vilja.
I detta läge kunde Gud ha övergett människorna. Men det gjorde han inte. Han ställde sig på deras sida mot den onde: Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han skall krossa ditt huvud och du skall hugga honom i hälen (1 Mos. 3:15).
Gud tar upp kampen mot den onde. Han skaffar sig en bas i Abrahams folk. Här skall Frälsaren födas. När djävulen märker detta angriper han förbundsfolket. Och han är listig. Han gömmer sig i Israels grannfolk. Han lockar israeliterna att dyrka deras gudar. Han uppeggar grannfolken till att överfalla Israel med våld och krig. Och han har framgång. Gudsfolket avfaller. Då får de Herren mot sig och blir utlämnade åt fienderna. Men Gud släpper inte sitt folk – han kallar dem till omvändelse. När de omvänder sig tar han dem tillbaka, och hjälper dem i kriget mot fienderna. Gång på gång upprepas detta.
Men folket framhärdar i sitt avfall. De lyssnar inte på profeternas varningar. Till sist kommer domen över dem – de blir deporterade till Babel. Efter sjuttio år får de återvända. Men landet är nu ockuperat, de har ingen egen kung utan lyder under främmande välde.
Hur har det då gått i kampen? Har Gud misslyckats? Nej, men folket har misslyckats. De har inte förmått stå emot det ondas makt. Nu ser de sin vanmakt. De måste vänta på den Frälsare som profeterna talar om.
Och när tiden är inne kommer han. Gud sänder sin Son. Han föds inne i folket, inne i mänskligheten. Han är ”kvinnans avkomma”. Och han tar över striden. När han blivit smord med Guds Ande leder Anden honom ut i öknen. Där får han möta djävulen. Nu träder denne öppet fram. Han söker göra med Jesus som han förut gjort med folket, locka honom bort från Gud. Men Jesus håller fast vid Fadern. Han vinner över frestaren.
Då angriper den onde honom från andra hållet. Såsom han förut överfallit Guds folk med krig tar han nu till våld för att göra slut på Jesus. Han får lärjungen Judas att förråda Jesus. Han uppeggar översteprästerna och rådsherrarna att döma Jesus till döden. Han driver den romerske landshövdingen att utlämna Jesus till att korsfästas. Och Jesus låter allt detta ske. Han överlämnar sig åt de onda makterna. Han går självmant in i lidandet. Han dör på korset.
Makterna tror att de har vunnit, men i själva verket har de förlorat. På tredje dagen står Jesus upp från de döda. Gud hade en hemlighet som makterna inte kände till. När Guds egen Son lämnade sig åt de onda makterna vann han över dem. Om de hade känt den hemligheten, skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre (1 Kor. 2:8).
Detta är läget. De onda makterna har blivit slagna. Men de är kvar, och de är lika listiga som förut. På Gamla testamentets tid gömde de sig i hednafolkens gudar – i dag har de en annan taktik. Vi ser vad som präglar livsföringen i dagens västerland. Det är stressen. Det är jakten efter pengar och prylar, efter sex och upplevelser. Bakom detta gömmer sig ”ondskans andemakter”, och vi kan inte rå på dem. Men Jesus har övervunnit dem. Och nu kallar han på oss för att ge oss sin vapenrustning.
Gustav Börjesson, prost, Sätila