Ingen tror längre att barnen är små kopior av vuxna. Vi ser att de inte växt färdigt än på utsidan, och vi förstår att detsamma gäller för insidan. Men i vad mån låter vi den kunskapen påverka hur vi talar till dem om tron – i hem, söndagsskola och gudstjänst?
Vilken skillnad finns det mellan barnets och den vuxnes tro – och vilka konsekvenser får det när vi ska förmedla den kristna tron till våra barn? När kan man börja prata med barnen om Gud och vad kan man ta upp? Hur undervisar vi barnen i söndagsskola och på läger? Ska man förkunna omvändelse för barn? Kan man tala om arvsynden? Vill vi att barnet – liksom vi vuxna – ska leva i någon slags självrannsakan?
Det är nog så att det inte alltid och överallt varit så stor skillnad på innehållet i förkunnelsen för barn respektive de vuxna. Här är det viktigt att känna till att det både finns likheter och skillnader mellan barnets och den vuxnes tro. Först behöver vi mer allmänt ta upp vad som skiljer barn från vuxna.
Barn och vuxna är olika
Låt mig nämna fyra områden där det finns skillnader mellan barn och vuxna. Varje rubrik nedan innehåller två begrepp där det första gäller för barn (ex. konkret) och det andra för den vuxne (ex. abstrakt). Det första finns kvar hela livet, medan det andra utvecklas gradvis med stigande ålder, till att hos vuxna ta över och på ett spänningsfyllt sätt samspela med det första.
• Konkret uppfattning – abstrakt uppfattning
Barns liv är nära knutet till situationer i närmiljön. Barnet kan inte beskriva och analysera sina känslor och tankar. Överfört på den kristna trons område: Gud är den som lyssnar då man knäpper händerna och ber. Barnet har inte en självständig föreställning om Gud. Om barnet tidigare fått erfarenhet av till exempel någon stark man eller en trygg famn, så är Gud som detta – fast bara mycket större. Man ska därför tala konkret och inte abstrakt till barn.
• Känslor – tankar
En karakteristisk egenskap hos barn är att de i hög grad styrs av sina känslor. Medan förmågan till att tänka utvecklas allt mer, så har barn känslor från födseln (eller till och med före). Så snart en treårig flicka känner sig rädd, börjar hon gråta. Ett barn är i sina känslors våld på gott och ont. I kontrast till detta finns hos den vuxne mer av eftertanke där känslorna inte styr i samma grad, utan också tanken och viljan.
• Fantasi – verklighet
Treåriga barn har normalt en välutvecklad fantasi. De har låtsasvänner som kan allt möjligt. Vuxna har också fantasier, men det speciella med den vuxne är att han för det mesta kan skilja fantasi från verklighet. Ett barn däremot får endast gradvis denna förmåga.
• Nutid – dåtid/framtid
Barnet lever i hög grad i nuet. Det har ännu inte något övergripande perspektiv över sitt liv och kan inte se förhållandet mellan dåtid, nutid och framtid. Det mindre barnet upplever livet som en rad enskilda episoder. Från och med puberteten försöker den unge se sitt liv som en helhet, där dåtid, nutid och framtid hänger ihop. Den unge börjar kunna förstå och ta ansvar för beslut och det som hänt tidigare i livet.
Hur tror barn?
Tron är den helige Andes verk och kan inte uppfattas av vårt mänskliga förstånd. Den är i grunden en relation till Gud. Den är en tillit som han skapat i oss genom sin Ande och nådemedlen, Ordet och sakramenten. Men på samma sätt som Guds evige Son blev kött och blod mycket handgripligt, så har Gud låtit tron inkarneras i oss. Liksom relationen till min fru inte bara är en svävande känsla utan en relation som involverar kropp, själ och ande, så är också ’trosrelationen’ till Gud knuten till vår kropp, tanke, känsla, vilja och samvete.
Det betyder att så som kroppen, tankarna, känslorna, viljan och samvetet utvecklas, så utvecklas också tron. Det är på motsvarande sätt som barnets relation till föräldrarna utvecklas. Det unika med trons växt är att Gud verkar, och han är fullkomlig i motsats till alla föräldrar. Han verkar också på sätt och via kanaler som vi inte är herrar över. Det betyder att ’trosrelationen’ är densamma för ett barn som för en vuxen, men insikten i relationen och medvetenheten om den är olika.
Vad kännetecknar då barnets tro?
• För barn är tron något alltigenom konkret, knuten till konkreta handlingar i vardagen samt till konkreta berättelser, fyllda med händelser. Medan tron hos den vuxne är en outgrundlig blandning av det konkreta och det abstrakta.
• Tron är i hög grad knuten till barnets känsloliv och mindre till dess tankeliv, som är under utveckling. Barnet reagerar därför spontant även i trons värld, medan den vuxne söker en balans mellan spontanitet och eftertänksamhet, som varierar med individen.
• Barns välutvecklade fantasi innebär att särskilt berättelser från Bibeln tas emot omedelbart. Barnet har tidigt en förmåga att skapa sig bilder av det berättade och får snabbt en tillit till att allt det fantastiska som berättas om Gud är sant. På detta område är barnets tro en förebild för den vuxne.
• När man påverkar barnet i kristen riktning ska man varken betona det som redan varit eller det som ligger längre fram i livet. Man bör ha sin utgångspunkt i barnets erfarenheter av nuet. Om barnet känner skuld, kan det tas upp, och om barnet fått uppleva Guds godhet i nuet, så anknyt till det.
Konkreta exempel
Vad kan vi då säga om Gud till barn, och när? Ska man tala om synd och arvsynd, om Guds heliga lag, om omvändelse? Bör barn lära sig självrannsakan?
Visst ska vi ’förkunna lagen’ även för barn, men inte med fokus på arvsynden som är ett abstrakt begrepp, utan med fokus på det konkreta brottet mot Guds vilja. Det är en feluppfattning att predika omvändelse för barn. Utgångspunkten i undervisningen för döpta barn är att de är Guds barn, och att de nu ska lära sig att bli vad de redan är. Vi möter ingen omvändelseförkunnelse för barn från Jesu mun – tvärtom talar han till de vuxna om att omvända sig och bli som barn.
När barn hör om Gud är deras spontana reaktion att de gärna vill tro på honom. Därför ska vi inte problematisera deras Gudsförhållande – att tala om självrannsakan är inte aktuellt. Vi ska helt enkelt bara förkunna Guds bud och han kärlek.
Den bibliska undervisningstraditionen kan i stället sammanfattas så här:
• Vi döper barnen i den treenige Gudens namn och då blir de hans barn.
• Vi gör tron synlig genom ceremonier och traditioner som barnet kan koppla samman med tron.
• Vi berättar om de bibliska händelserna så att barnet lär känna Gud, sådan som han har uppenbarat sig i historien.
Skillnaden mellan barns och vuxnas tro betyder inte att ’det allvarliga’ endast hör till vuxenlivet. Barnet ska också möta livets allvar – och vuxna bör helt klart ta åt sig glädjen – men det finns en skillnad på vilken nivå och i vilken form vi möter allvaret och glädjen. Livets stora frågor kan ställas för sent, men de kan också ställas för tidigt – av vuxna som är nitiska utan förstånd. Barn utvecklas långsamt. Vi måste därför ha tålamod och följa deras tempo. Man kan inte överföra den vuxnes tro till barnet, men vi får hjälpa barnet att vara barn – och att växa i sin tro.
Carsten Hjort Pedersen, verksamhetsledare för Kristet Pædagogisk Institut, Hillerød (övers. Lisa Vestergård)
Läs mer på http://www.kpi.dk/Barn-voksen-tro.doc.