Jag bad till Gud. Så sade hon, vår lilla, när ljuset kom tillbaka. Det var dagarna före jul och hon var med mamma i köket. Då plötsligt gick strömmen. Det blev helt mörkt. Vi letade efter tändstickorna, och efter ficklampan. Men innan vi hunnit göra något kom ljuset tillbaka. Då sade hon med glädje i rösten: ”Jag bad till Gud.”
En sådan tro har de små barnen. Detta ska vi föräldrar ta vara på. Vi ska be med dem genast efter att de är födda, och vi ska tidigt föra dem in i Bibeln. Vi kan visa dem bilderna och berätta. Efterhand kan vi läsa för dem, stycke för stycke (ibland vill de höra samma berättelse om igen). Och vi ska ta med dem i gudstjänsten. Numera går det bra att ta in barnvagnen. På somliga håll har man söndagsskola ihop med gudstjänsten – när predikan börjar går barnen till sin lektion. Efteråt kommer de tillbaka, ofta glatt viftande med den teckning de fått göra.
Bibeln talar om detta. Vad vi har hört och känner till, vad våra fäder har berättat för oss, det vill vi inte dölja för deras barn. För ett kommande släkte vill vi förkunna Herrens lov, hans makt och de under han har gjort … Så skulle det bli känt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och de skulle berätta det för sina barn. De skulle då hoppas på Gud och inte glömma hans verk utan följa hans bud (Ps. 78:3f., 6f.). Det var detta Maria och Josef praktiserade. När Jesus växte upp såg de till att han kom in i Skrifterna, och när han var tolv år tog de honom med till högtiden i Jerusalem (Luk. 2).
Ja, ja, suckar nu mer än en förälder. Allt detta går bra medan barnen är små, men när barnen blir större är det inte så enkelt. Då kan det bli bekymmer.
I skolåldern vill barnen gärna sova på morgnarna. Därför kan det hända att pojken när föräldrarna väcker honom på söndagen säger: ”Jag är så trött, låt mig sova.” Då är det enklaste för föräldrarna att ge efter. Men om familjen har till vana att gå tillsammans i gudstjänsten bör de inte ge efter.
När barnen kommer upp i tonåren påverkas de av sina kamrater. Som väl är det finns det goda kristna läger. Att komma med på ett läger kan få dubbel betydelse för ungdomarna. De kan få hjälp för sin tro, och de kan få goda kamrater. Vill det sig väl kan den gemenskapen fortsätta i den kristna gruppen på skolan eller i hemförsamlingen.
Men det är inte alltid det går så väl. Det kan hända att ungdomarna får kamrater som är trevliga och rejäla men främmande för den kristna tron. Barnen påverkas. De följer med i gudstjänsten, men föräldrarna märker att de inte är engagerade som förut. Vad kan de göra? Svar: De får avvakta ett tillfälle då de kan samtala med barnen. Märk väl samtala! Kanhända sitter familjen och pratar om en aktuell fråga, och de unga för fram sin åsikt. Om föräldrarna tar upp deras mening med respekt kan det bli ett gott samtal som efterhand rör sig mot centrum. Då kan föräldrarna (eller en av dem) få tillfälle att vittna om sin tro och tala om för barnen att det är denna tro de vill dela med dem.
Tiden går. Barnen flyttar hemifrån. Och kanske märker föräldrarna efter en tid att ett av dem har glidit bort från Herren. Förut har de haft tron gemensam men nu når de inte barnet. De känner oro och smärta. Vad ska de göra? Svar: De ska be. De ska be Herren att han drar deras barn tillbaka. Ty Gud förmår det vi inte förmår. Några av oss har kanske läst vad sonen till professor Odeberg nyligen har berättat. Hans far var vida känd för sina bibelutläggningar. Men detta var något som gått sonen helt förbi. Han hade varit upptagen av sin egen karriär. Men en dag, när han var långt upp i medelåldern, hände det att han fick fram en av sin fars böcker. Den grep honom starkt. Den förde honom till Bibeln. Och nu berättar han att Bibeln är hans käraste läsning.
Sådant kan Gud göra. Så låt oss hålla ut i bön för våra barn.
Gustav Börjesson, prost, Sätila