Har vi anledning att i någon situation ge upp vår bön och tro att uteblivet svar är svar nog? Eller har vi skäl för att fortsätta be, trots allt? Liknelsen om änkan och domaren handlar om just detta.
En liknelse är en berättelse som vill säga något mer än vad själva berättelsen innehåller. Den vill avbilda, likna, något annat, något som är själva poängen med berättelsen. När vi läser en liknelse är vi därför vana vid att översätta själva berättelsen till dess djupare betydelse. En risk är då att man översätter för många av detaljerna, och att man översätter detaljer som inte har med huvudpoängen att göra – att man övertolkar liknelsen. Gör vi det hamnar vi lätt vilse och kan till och med missa huvudpoängen. Liknelsen om änkan och domaren i Lukas 18 är ett tydligt exempel på detta.
Vi har nog inte så svårt för att identifiera oss med denna änka. Hon är ett exempel på en människa som står i beroendeställning till en annan person och som behöver be om hjälp. Att se henne som förebild för oss när det gäller att be är inte så svårt. Men sen blir det knepigare.
Är Gud snål eller är vi besvärliga?
Som Guds barn är vi ju helt införstådda med att den vi riktar vår bön till är vår allsmäktige och kärleksfulle himmelske Far. Men ”bönemottagaren” i liknelsen är ju långt ifrån sympatisk eller efterföljansvärd. Han framställs i stället som otjänstvillig, egoistisk, fientlig, kärlekslös och avvisande. Ja, rent ut sagt som snål. Men – sådan är väl inte Gud? Är Gud snål? Skulle Gud högst ovilligt, och bara därför att vi annars skulle ”pina livet ur” honom, lyssna till våra böner? Upplever Gud oss som besvärliga när vi ber till honom? Det kan väl Jesus ändå inte mena? Eller vad menar han egentligen med liknelsen?
En Far som aldrig tröttnar
Nej, Gud är verkligen inte snål. Vi vet, både utifrån Bibelns vittnesbörd och utifrån många kristnas personliga vittnesbörd, att vi har en rik Far som rikligt och frikostigt bokstavligen slösar sina goda gåvor över både onda och goda människor. Inte ens det faktum att vi alltför ofta i otacksamhet tar alla hans gåvor för självklara kan förminska hans identitet som ”alla goda gåvors givare”.
Gud är inte ovillig att lyssna till sina barns böner, och inte heller upplever han dem som besvärliga. Nej, precis som jordiska pappor i grund och botten – trots att trötthet och stress tyvärr ibland kan ge motsatt intryck – älskar när deras barn kryper upp i famnen och ber ”Pappa, kan du hjälpa mig med det här?”, så älskar Gud när hans barn vänder sig till honom och erkänner sin litenhet och sitt totala beroende av honom. Guds barn har dessutom en Far som aldrig är trött eller stressad utan en som alltid har tid för dem.
Ja, det är verkligen en självutgivande, kärleksfull, inbjudande och frikostig Far vi har. Dessutom är hans kärleksbevis inte begränsade till enbart gåvor som har betydelse för livet på denna sidan döden. När vi som hans avbild och kronan i skapelsen vänder oss bort från honom och vill göra oss oberoende av honom som gett oss livet, reagerar han med helig gudomlig vrede – en vrede mot den ondska som tagit sig in i tillvaron och förvridit det perfekta tillstånd som en gång rådde. I Kristus går han själv in under sin heliga, rättmätiga vrede för att den ursprungliga harmonin mellan Skaparen och skapelsen ska återupprättas. Detta är kärleksbeviset som överglänser alla andra kärleksbevis. Denne underbare Gud är det vi vänder oss till i våra böner.
Håll ut – han hör!
Det Jesus vill framhålla med liknelsen är uthållighet. En sammanfattning av budskapet skulle kunna vara: Om nu änkan i berättelsen var så uthållig i sina böner, trots att oddsen för att hon skulle bli bönhörd var så oerhört låga, hur mycket mer uthålliga har då inte Guds barn anledning att vara i sina böner till sin gode och kärleksfulle Far! Det står att hon kom till den orättfärdige domaren ”gång på gång”. Hon gav inte upp, trots att det säkert, mot bakgrund av beskrivningen av domarens egenskaper, såg ganska hopplöst ut. Hur mycket mer hoppfullt är det då inte för Guds barn att gå till sin Far i bön.
Att denna uthållighet inte är självklar förstår vi av Jesu avslutande fråga: Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna en sådan tro på jorden? Människosonen söker dem som fortsätter ha tilltro till honom, trots att de får vänta. Uthålligheten kräver kamp, men den är absolut inte naiv eller meningslös. Gud har lovat att han bönhör sina barn, i den för oss bästa tiden.
Till dig som står i bönekamp och som riskerar att tröttna vill Jesus med denna liknelse säga: Håll ut i bön! Till dig som bär oron för ett barns eller barnbarns frälsning på ditt hjärta vill Jesus säga: Håll ut i bön! Och till dig som längtar efter och ber om en ny väckelse i vårt land vill han säga: Håll ut i bön! Förutsättningarna för bönesvar är mycket stora.
Per Henriksson, Stockholm