Vad är tro, egentligen? Vad menar man då man säger att någon är ”troende”?
Vi går ut på ”nätet” och letar … ”Tro avser inom en ideologi/religion en övertygelse att en viss lära ger svar på ett antal frågor, främst av existensialistisk art. Sammanfattningen och kodifieringen av en viss religions lära och dess tro kallas trosbekännelse, vilken också verkar definierande för denna religion. … Begreppet tro används vanligtvis för att beteckna det att hålla ett sakförhållande för sant. Att tro någonting är således att inta en viss attityd till ett givet påstående. Ens trosuppfattning kan ha olika grad av övertygelse, alltifrån en vågad gissning till en stark övertygelse. Tro kan också syfta på den faktautsaga som man tror på.” (sv.wikipedia.org/wiki/Tro)
Enligt Wikipedia är man alltså troende då man till exempel ser den svarta cykeln utanför fönstret, och tror att den står där och är svart. Precis som att man tror att Grönland existerar, trots att man inte varit där. Om den tron sedan är ”en vågad gissning” eller ”en stark övertygelse”, beror på hur mycket man litar på kartboken och mellanstadieläraren. Om man säger ”jag tror att bussen kommer snart”, då är det ett vittnesbörd om att man i stort sett litar på att busstidtabellen håller, att hela sammanhanget den står i fungerar. Allt ifrån tidtabellsplaneringen till bussmotorer och bussförare.
Men det är ju inte det vi menar då vi säger att någon ”är troende”! Man är inte ”busstidtabellstroende” eller ”Grönlandstroende”. Vi menar att personen har en tro på något och/eller någon speciell i ett religiöst sammanhang. I muslimska länder betyder det att man bekänner sig till islam, i en indianby i Amazonas att man litar till de lokala gudamakterna. I kristna sammanhang betyder det att man litar på den Gud som talar genom Bibeln.
En troende kristen har aldrig sett Gud. Ändå är Guds Ord – Bibeln – något man litar på. Att tro är att lita på hela sammanhanget, från Honom som har gett orden, till innebörden i dem.
Bibeln är en tjock bok, med många ord och berättelser. Men kärnan i dem kan sammanfattas i en enda koncentrerad vers: Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv (Joh. 3:16). Det är en bibelvers som glänser och vibrerar i ett koncentrat av tro, hopp och kärlek.
Den versen talar allvar om tron. Inga populistiska uttalanden som ”var och en blir salig på sin tro” – för det är ju inte sant. Vilken tro som helst, gör inte människan salig. Bara tron på att Jesus Kristus, Guds Son, korsfästes och dog i ditt och mitt ställe.
Kristen tro är att hålla detta för sant, att lita på att detta gäller mig, och därmed kunna vara trygg. Innebörden är – som det utläggs och beskrivs i Nya testamentets evangelier och brev – att min bortvändhet från Gud, min ovilja att ha med honom att göra, min egoism som skiljer mig från Gud, allt detta är bortraderat genom Jesu död på korset. Det finns inte längre något som skiljer mig från Gud. Han kan helt och fullt sträcka sig ned till mig och ta mig i sin hand. Och jag kan lägga mig tillrätta där, lita på hans ledning och hans beskydd under livet, och sist vara lugn inför döden, för då bär han mig hem till sig, som han har lovat.
En kristen har i detta läge inget annat än Bibelns ord att lita på. Det låter omöjligt. Och det är det också. Man kan inte bestämma sig för att tro – då hamnar man i alla motsägelser och snårigheter som Bibeln sägs innehålla. Nej, bara den som blivit bekymrad övar sin egen situation och sina fel, kan hitta rätta vägen in. Bara den som ber om Guds hjälp i en omöjlig situation, upptäcker den. Då öppnar Guds Helige Ande vägen mellan det innersta av Guds hjärta och ditt eget innersta, Djup ropar till djup vid dånet av dina vattenfall (Ps. 42:7).
Hebreerbrevets författare skriver: Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser (Hebr. 11:1). Ett kristet liv innebär att leva i den spänning som ligger mellan den bergfasta övertygelsen om att Jesus håller och tvivlen som attackerar. Mer än en gång får en kristen anledning att be: Jag tror, hjälp min otro! (Mark. 9:24.) Men för varje gång tron prövas, stärks den. Hoppet håller, för Gud håller. Han bevarar sina barn i sin hand, vad som än händer.
Att vila där, i Guds hand, det är att tro. Rent konkret är det fråga om att vila i det som Bibeln kallar ”Kristi kropp” – den kristna gemenskapen. Där slipper man stå ensam med alla sina frågor och sin vacklande tro. Där delar man gemenskapen nära Jesus, samtidigt som man delar frågorna och erfarenheter av kristet liv. Där växer man i tro och insikt. Därför är det så viktigt att finna en församlingsgemenskap, att slå följe med Jesus inte bara privat.
Längtar du efter den tryggheten, den tron? Be med mig: Herre, ge mig den tron!
Anders Göth, redaktionsassistent och taxiförare, Malmö