Alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna berättade för dem. Men Maria bevarade och begrundade detta i sitt hjärta. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt som de hade hört och sett, alldeles som det hade blivit sagt till dem. Luk. 2:18–20.
Det har gått några veckor sen bibel- och lärjungaskolan på Strandhem i Örkelljunga började. Vi sitter fem elever i sofforna på Strandhem. Ett kalt rum, det hänger inte mycket på väggarna, där finns inga gardiner och det ekar lite. Kanske är det bra att det är ett spartanskt rum, då finns det inte mycket som kan dra fokus från samtalet, inget som kan distrahera. Vi ska prata om julevangeliet, om Maria, om hur hon reagerade den där första, dramatiska julnatten. Vad innebär det, för oss här på Strandhems Bibel- och lärjungaskola, att bevara och begrunda? Vad gör vi med Guds ord när det kommer till oss? Låter vi det slå rot i våra liv, påverka vår personlighet, påverka vårt sätt att se på andra människor? Eller låter vi det passera, och slänger det Gud lagt på våra hjärtan så långt ifrån oss själva som möjligt?
Vad innebär det att bevara och begrunda det vi hör?
Emma: Jag tror att precis som Maria gjorde så gäller det att gå till botten med sin tro, att verkligen ta det till sitt hjärta och låta sig bli berörd av Guds ord. Det är ett aktivt val jag gjort i mitt liv, att försöka leva i Jesu efterföljelse. Ju mer jag försöker leva så som Gud tänkt desto gladare blir jag och desto säkrare blir jag på att Bibelns ord är sanning. Gud har gjort mig rättfärdig och då vill jag verkligen aktivt förändra mitt liv, varje dag. Det är verkligen en stor förändring att Jesus dött för mig – det är livsavgörande. Därför vill jag varje dag vara tacksam, stå under Guds beskydd och Guds ord.
Anders: Jag håller med Emma, jag vill ju bli berörd av Guds ord, ändå är det svårt – det är en daglig kamp som jag måste vinna varje dag. När jag kommer hem från en predikan är det lätt att låta vardagen ta vid utan att jag försöker föra över det jag hört från mitt huvud till mitt hjärta och sedan använda det. För det är i vardagen jag tror Guds ord ska bli verksamt, det är i mötet med människor jag ska visa vad jag tror på. Om man ska reflektera lite över ordet ”bevara” tror jag att det goda vi hör behöver stanna kvar i hjärtat för att det ska få konsekvenser i mitt liv. Jag behöver bevara Guds ord för att det ska kunna verka i mig, för att jag ska kunna ge Guds kärlek vidare. ”Det hjärtat är fullt av talar munnen” – har jag bara Guds ord i hjärtat är det klart mitt liv blir fullt av glädje.
Elisabeth: Ett sätt för mig att bevara och begrunda när jag får höra Guds ord, till exempel i en predikan, är att ta ut huvudsyftet med det som sägs. Att begrunda allt som sägs i en predikan är väldigt svårt, i varje fall för mig. Och huvudsyftet är de allra flesta gånger ett bibelstycke. Jag tror ju inte att herdarna höll en femtio minuter lång predikan om vad de varit med om. De berättade i all enkelhet för Maria om änglarnas ord och sång. Och i all enkelhet tog Maria det till sig, bevarade och begrundade det. Jag läste en kommentar till Matt. 28:20 där det stod att bevara även kunde översättas med ”hålla fast vid”. Och hålla fast vid Guds ord får vi kristna verkligen göra.
När jag pratar med äldre som genom hela livet troget hållit fast vid Guds ord, märker jag att det gett deras liv en djup mening. Vid några tillfällen i mitt liv har jag skämts lite över att jag inte är ’mer kristen’ än vad jag är. Om Guds ord verkligen hade fått en djup förankring i mitt liv hade jag nog många gånger handlat annorlunda, visat mer kärlek och tålamod mot mina medmänniskor.
Johannes: Vi är ändå satta på denna jord av en anledning: att leva som kristna. Jag vill leva ut min tro, inte bara för egen del utan även för att andra ska få ta del av det fantastiska med att leva för Gud. Att i kärlek vara god mot andra människor, att få hjälpa andra människor utan att ha någon baktanke med det. Maria fick föda världens Frälsare – vilken uppgift! Det gör att jag också vill tjäna i Guds rike. Det gör att även jag, en enkel människa, får tillhöra Gud. Gud vill möta enkla människor. Maria är, tycker jag, ett bra exempel på en väldigt enkel människa som Gud får göra stora saker med. Vågar jag ta steg i tron, är jag övertygad om att Gud hjälper och leder mig.
Efter en stunds samtal drar Anders en slutsats: Alla är vi överens om att det är svårt att ta sig tid för reflektion, att sitta i ’sin kammare’ och begrunda vad Gud vill i mitt liv. Men tar man sig tid – det behöver inte var någon längre stund – kan det göra stor skillnad.
Hur blir våra liv en lovsång till Gud?
Vi kommer in på Marias lovsång – som är så jub-lande. Hur gör vi våra liv till en lovsång till Gud? Då har man på något sätt begrundat färdigt, låtit det landa i hjärtat och börjat göra sitt liv till en lovsång av tacksamhet till Gud. Jag funderar över vad var och en av personerna som är med i samtalet gör för att lovprisa Gud i sitt liv.
När jag tänker på Emma, tänker jag att hon ofta är glad – jag tror mycket beror på att hon spelar piano och får hålla på med musik. Ödmjukt börjar Emma berätta om hur pianospelandet tydligt gjort hennes liv till en lovsång. Jag flikar in att det är fantastiskt att Emma vill spela på nästan varje andakt och mässa. De andra håller med.
Emma: Jag vill ge tillbaka av den fina gåva jag har fått. Att kunna spela kan jag se som en gåva från Gud. Det är tack vare musiken jag gick på ett musikgymnasium som jag fick träffa fantastiska människor, det är tack vare musiken som jag varit så involverad i kyrkan som jag varit. Jag har inte bara spelat piano, det är mycket annat inom församlingen jag hittat glädje i. Det ena har liksom lett till det andra …
Anders sätt att lovsjunga Gud och tjäna andra har blivit genom att samtala med människor.
Anders: Det är något jag trivs med. Att min praktikdag är på Café Engel i Ängelholm är nog Guds sätt att visa mig min plats i Kristi kropp. På caféet får jag vara ett vittnesbörd och jag trivs med det. Jag har alltid haft lätt för att prata och diskutera med människor jag möter, när jag blev kristen föll det sig naturligt att jag pratade om Jesus och det vill jag fortsätta med.
För Johannes del blir Gud väldigt tydlig i fotograferandet – och det är också Johannes sätt att i sitt liv lovsjunga Gud …
Johannes: Jag tror Gud ser det som en lovsång när vi får utveckla våra gåvor – han har ju gett oss dem. När jag fotograferar känner jag en inre frid, en frid som inte kan komma från någon annan än Gud. Både när jag fotograferar människor och när jag strövar i naturen för att hitta den perfekta naturbilden får jag möta Guds skapelse på ett nära sätt. Jag får studera den i detalj. Det är fridfullt, men inte bara det – det är trosstärkande också.
De få veckor jag känt Elisabeth har jag fått bilden av att musiken är en stor del av hennes liv.
Elisabeth: Visst har musiken en stor plats, men tyvärr har det nog aldrig varit mitt sätt att göra mitt liv till en lovsång. Jag kan tänka mig att andra fått glädje av att jag kan spela trumpet, men mitt liv har inte blivit en lovsång tack vare musiken. I stället har jag funnit en stor glädje i att läsa naturkunskap, se hur allt hänger ihop och inse att Gud är Skaparen bakom allt. För mig är det ett bevis på Guds storhet, att han verkar och är i allt. Att han skapat mig, med all DNA och får allt att fungera. Det är min lovsång; att få läsa naturvetenskap och möta Gud i det.
Mot slutet av samtalet säger vi något skämtsamt att vi alla ska in i vår kammare och begrunda. Ingen av oss har nog egentligen orken efter detta långa samtal, men när vi senare på kvällen träffas och frågar varandra om vi verkligen begrundade, kommer det faktiskt fram att vi ändå, på olika sätt, gjort det. Samtalet har gjort det aktuellt för oss. Så arbetar nog Guds Helige Ande – han kan använda händelser, möten och samtal för att föra oss närmare Jesus och Ordet.
David Huynh, elev på Strandhems Bibel- och lärjungaskola.