En varm sommardag besökte jag Hanna-Brita Ringdahl i hennes hem i Ängelholm. Som alltid vid besök hos henne blir man bjuden på något gott, denna gång på kaffe med utsökt dopp i köket. Ett gott samtal om gamla julminnen utspann sig …
Varifrån har du dina första julminnen, och vad minns du om julförberedelserna?
– Jag växte upp i en stor familj i Rödmossen utanför Viken. Vi var åtta syskon. Vi barn längtade efter jul och det var så spännande när mor och far åkte iväg för att julhandla. Skulle de månntro köpa någon julklapp till oss och vad kunde det bli? Annars gjordes det mesta hemma. Vi bakade bl.a. sursött bröd, pepparkakor, mandelmusslor, gorån och flottkransar. Och grisen slaktades. Blodet togs tillvara och vispades för att sedan beredas till blodkorv – det gillade vi! Fjälstren, det vill säga tarmarna, rensade vi själva. När korven sedan kokades i stora grytan hoppades vi barn att någon korv skulle spricka för då kunde vi få ett smakprov.
Utanför dörren hade vi en enbuske på var sida. I julgranen inne i rummet hade vi små levande ljus, en stor flagga i toppen och småflaggor i hela granen.
Men när började sedan själva julfirandet?
– Jo, till eftermiddagskaffet på julafton hämtades de äldre släktingarna med häst och vagn – då fick vi njuta av alla julkakorna. På kvällen åt vi sedan av all julmaten, och så blev det naturligtvis julklappsutdelning. Den var inte alls så omfattande som i dag. Vi fick hemmastickade vantar och strumpor – fick man någon gång en chokladkaka blev glädjen stor! När jag var 15 år fick jag en så kallad födelsedagsbok i julklapp. I den skrev vännerna upp sina födelsedagar, och kanske en minnesvers. Nu är den alldeles trasig efter alla års användning. När jag tittar i den i dag kan jag med sorg konstatera att de flesta som skrivit i den nu är döda.
På juldagsmorgonen åkte vi till julottan i Viken, där kyrkan strålade av levande ljus. Då såg man sig omkring för att se om någon klätt sig i en ny julklapp … Senare på juldagen var det julfest i Rödmossens missionshus. Antingen talade Bernhard Bondesson eller Henning Påhlsson med de många barnen. Ragnar Engström sjöng ”Jag älskar söndagsskolan”. Vi barn fick en tidning och ibland en frukt.
Har du något annat speciellt minne från någon av din barndoms jular?
– En julafton omkring 1930 bröt mul- och klövsjukan ut och vi måste isoleras. Vår dräng Börje fick inte åka hem. Han blev så ledsen att han satt på soffan med ansiktet i händerna hela julafton och min bror Calle som körde mjölkbilen blev tvungen att flytta till farmor i Ingelsträde.
Visst sprids hos många ett igenkännandets leende vid Hanna-Britas berättelse … andra kan tycka minnena vara exotiska, kanske beroende på åldern hos läsaren. Men centrum för både Hanna-Brita och oss är densamma: Den största gåvan är varken julkorv eller klappar, utan Herren Jesus Kristus själv!
Inga Bengtsson, lärare, Munka-Ljungby