Evangelist – det kan kännas som ett alldeles för stort ord. Men att evangelisera hör ihop med att vara ett vittne. När vi lever nära både Jesus och våra medmänniskor kan det bli förlösande att upptäcka hur vittnesbördet blir något naturligt.
Hänger mitt liv i kyrkan och mitt liv utanför kyrkan samman i något djupare avseende, eller är det så att tron ofta hängs av ”med ytterkläderna när vi kommer till jobbet”?1 Hur kan söndagens Jesus-glädje få spilla över till måndagens vardag? Hur kan den som inte är missionär eller präst eller predikant utan har ett vanligt, civilt arbete och ingen utbildning i evangelisation ändå vara evangelist?
En gemensam kallelse
I boken Genom evangeliets kraft2 lyfter Mikkel Vigilius fram några aspekter av den kallelse till evangelisation som varje kristen har fått. För varje människa som följer Jesus är också kallad att vittna om honom. Detta är en del av missionsbefallningen3 och troligtvis ingenting som förvånar. Vad jag däremot tror ställer till det för oss är vår syn på vad evangelisation är och hur den ska bedrivas. Här ger Vigilius värdefull vägledning.
Olika utrustning
Att vara kristen är inte att stöpas i en redan färdig form. I Guds gemenskap finns det utrymme för många olika personligheter, gåvor, intressen, uppdrag och tjänster, och alla förenas vi genom den helige Ande: Nådegåvorna … tjänsterna … verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt.4 Paulus använder vid ett par tillfällen bilden av den mänskliga kroppen för att förklara hur de kristna hänger samman och kompletterar varandra.5 Han är då tydlig med att alla inte är tänkta att ha samma uppgift – vi har olika uppgifter och ska därigenom komplettera varandra.
Detta innebär att inte alla kristna ska vara anställda evangelister, missionärer eller präster – men: ”Som kristna har vi en gemensam kallelse att leva bland de icke-kristna i världen, bekänna Jesu namn med våra liv och våra ord samt vara redo att vittna om honom när tillfälle ges.”6 Här är våra olika gåvor och intressen en tillgång och inte ett hinder.
Identifikation och konfrontation
Vigilius lyfter bland annat fram föräldrars missionsuppgift och poängterar att det inte finns någon motsättning mellan att vara hemma med barnen och att vara ett vittne: ”Ett kristet hem som präglas av evan-geliets tröst, frid och ljus är ett andligt kraftcentrum av ovärderlig betydelse.”7 Andra arbetar eller pluggar hela dagarna och Jesus sänder oss till att vara ljus och salt i världen.
Det är vår kallelse att leva bland dem som inte känner honom, att skapa goda relationer och att i allt vi gör återspegla Jesus. Men vi ska samtidigt inte vara naiva och förakta frestelserna i världen. Vi är kallade till identifikation med människorna på det mellanmänskliga planet, men konfrontation med världen på det andliga.8 Vi är kallade till ”helig världslighet” för att tala med John Stott.9 Du och jag får med full frimodighet engagera oss i arbete, relationer, fritid, kultur, sport m.m., men allt detta ska genomsyras av Guds helighet och med hans ära för ögonen. Vi måste bevara den andliga klarsynen.
Glöm inte din identitet
Vi är många som har erfarenhet av konfrontation i vardagen – det kan vara mellan vår kristna tro och världens normer, eller bara genom frågor vi får: Vad gjorde du i söndags? Eller: Vad har du runt halsen? Är du sån, kristen? Vigilius uppmuntrar oss: ”Våga bekänna Jesu namn!”10 Det ska märkas på kristna att vi är annorlunda både genom vad vi gör och vad vi säger. Vi är kallade till helighet. Tillsammans ”utgör vi en andlig motkultur i världen”.11 Det betyder att Andens frukter – kärlek, frid, ödmjukhet, tålamod, trofasthet och vänlighet – ska triumfera över ondskan, hatet, egoismen och avundsjukan,12 i oss och i vår omgivning. Men för att andra ska se Jesus genom oss måste vi leva nära dem som inte känner honom. Skapa därför goda relationer med arbetskamrater eller grannar, men glöm inte bort din identitet.
Alla vittnen är personliga
”Kan man lära sig att vara ett vittne?”13 frågar Vigilius retoriskt. Man skulle ju kunna gå en kurs, men om vi tänker på hur ordet används i andra sammanhang inser vi snart svaret: För att bekräfta ett äktenskap kan det krävas vittnen, men det är absurt att i efterhand ta två främlingar på gatan och be dem vittna om en vigsel de inte har närvarat vid. Vittna kan man bara om det man har sett och hört. Att vittna om evangeliet är alltså att dela hur man själv har fått ta emot Jesus som sin Herre och Frälsare.
Det innebär att var och en av oss som har fått ta emot Jesus förlåtelse per automatik har något att vittna om – oavsett hur litet det kan kännas! Men det innebär också att jag måste ha tagit emot
Jesus. Han måste ha blivit min Herre och Frälsare. Evangelisation är i det avseendet högst personligt.
Om frimodigheten att bekänna
Jesus ska kunna växa i oss är det avgörande att vi själva lever nära Jesus. Där växer glädjen över att jag får vara hans och nöden för att andra ska få lära känna honom.
Lev med Jesus – mitt i världen
Det finns inga genvägar till den evangelisation genom identifikation–konfrontation eller helig världslighet som har tecknats ovan. Vi måste be Gud om nåden att se att vi inte endast lever av ICA och IKEA utan först och främst av Den heliga Skrift. Herren, Kristus skall ni hålla helig i era hjärtan, uppmanar oss Petrus.14 När vi lever nära Jesus i Bibel, bön, gudstjänst, lovsång, nattvard m.m. utrustas vi till vår tjänst precis som apostlarna.15
”Här går vägen till ett andligt kraftfullt vittnesbörd i världen: Att kristna män och kvinnor lever rätt med Jesus, mitt i världen, och tar vara på de tillfällen som ges till att vittna om honom. Det kan sägas mycket enkelt: Lev nära Jesus och lev nära dina medmänni-skor!”16
Daniel Ringdahl, lärarstuderande, Kristianstad