Jag strävar inte efter att bli älskad: jag är älskad. Det har jag sett i den kärlek som är min, den kärlek som visades i handling på korset. Jag är en älskad människa, älskad av Gud själv (Rom. 5:8). Jesus älskade mig så högt att han dog för mig på korset. Det är där jag får börja. När det gäller kärleken, så är min utgångspunkt där som Guds gränslösa kärlek visades – på korset.
Jag försöker inte frälsa mig själv: Jesus, min Frälsare, har frälst mig. Det är uppenbart att jag inte kan frälsa mig själv. Om jag gör något gott är det inte för att bli frälst; utan för att jag redan är frälst, genom hans frälsning. Frälsningen är källan till det goda jag är eller gör. När det gäller mitt liv som helhet, så utgår det från frälsningen. Jag kämpar inte för att komma in genom den öppna dörren. Den har öppnats för mig.
Jag kämpar inte för att få välsignelse: jag är redan välsignad med en utomordentligt stor välsignelse (Ef. 1:3). Var kan du hitta någon som är så välsignad som den människa Jesus har funnit? Någon som blivit välsignad med ett hjärta som har lärt känna sanningen, har ett upplyst sinne och förlåtna synder, som är försonad med Gud och har frid; välsignad med glädje, med nåd, med Guds beskydd, med allt gott, med andliga gåvor – ja, vem kan räkna upp allt? När det gäller välsignelse, börjar jag där den har sitt ursprung. Eftersom jag är välsignad arbetar jag flitigt. Herren välsignar mina händers arbete. Mina ansträngningar springer fram ur det faktum att jag är välsignad.
Jag tröttar inte ut mig för att bli rik: Gud har gjort mig rik på allt genom Jesus Kristus (1 Kor. 1:5–6). Jag saknar inget. Eftersom jag tillhör Herren har jag blivit arvinge (Rom. 8:17; 1 Kor. 3:21–22). Jag är rik för jag tillhör den som äger allt. När jag inser det, blir det också min utgångspunkt. Jag arbetar, och ger inte utrymme för lättja. Dessutom delar jag allt jag har med andra.
Jag bekymrar mig inte om att bli berömd: mitt namn finns med i Livets bok, en förteckning som är mer värd än all världens topplistor. Jag är upptecknad i himlen. Jag är känd i den andliga världen. Även om människor skulle glömma mig är jag igenkänd och erkänd. Med detta som utgångspunkt vill jag få betyda något på grund av vad Herren gett mig.
Jag strider inte för att bli segerrik: jag är en människa som är kallad till att leva i hans segerrika liv, det som slutade med segerropet ”Det är fullbordat”. Jesus är Segraren. Hans seger är min seger. Att jag kämpar trons goda kamp är inte för att segra – det springer fram ur hans seger. Djävulen och hans anhang, döden, helvetet och synden, världen och köttet – allt är besegrat. Jag har del i segern. Min rätt att få del i segerlönen är förankrad i detta. Så vinner jag, tillsammans med alla som har del i Kristi seger, en överväldigande seger i honom som älskat oss (Rom. 8:37). Det är min utgångspunkt.
Qes Endale Augichew, Addis Abeba
Artikeln är hämtad ur Som blodet i kroppen av Per Munch (s. 117–118).