Alla samlare vet hur svårt det är att förlora ett åtråvärt samlarobjekt. Du och jag är det finaste Gud har – och det har han förlorat genom synden. Därför längtar och letar Gud efter oss.
Vi människor är värdefulla och samtidigt förlorade genom synden. I liknelsen om myntet beskrivs båda dessa sidor. Men det berättas också om en Gud som anstränger sig och söker tills han finner oss. Och som inte är sen att ställa till fest i himlen!
Värdefull egendom sökes
Jesus liknar oss människor vid mynt. Vi är värdefulla, så värdefulla att han är beredd att anstränga sig till det yttersta för att nå oss. Samtidigt är vi förlorade. Ett mynt kan inte själv söka upp sin ägare. Ägaren måste söka upp myntet. Bibeln beskriver hur vi syndat och därför inte längre naturligt söker Gud. En illusion har blivit vår fallna grundriktning: ”… människan klarar sig egentligen utan Gud, världen är egentligen människans, allt vårt verkliga hopp står till vår egen styrka. När det kommer till kritan kan Gud inte ifrågasätta oss, utmana oss eller förändra oss.”1 En sådan grundläggande misstro gör att vi inte naturligt uppfattar Guds vilja eller vill lyssna till honom. Han måste söka oss, kalla på oss och överbevisa oss om sin godhet.
Gud söker uthålligt
Att söka upp ett mynt i ett palestinskt hus vid den här tiden var lättare sagt än gjort. Ljus kom bara in från ett runt fönster på en halv meter. Golvet
utgjordes av större stenar som var lagda oregelbundet och hade djupa springor mellan sig. Ofta var de dessutom täckta av torkad vass. Kvinnan i liknelsen, hon som är en bild för Gud själv, får således
anstränga sig hårt. Med sopkvasten i hand och i skenet av ett ljus finkammar hon bit för bit av rummet. Hur hon känner sig kan vi alla ana, vi vet hur det är att leta febrilt efter något som vi tappat bort. Kvinnan går där och tänker på allt hon förlorat om hon inte skulle hitta sitt mynt. Men hon ger sig inte, utan söker uthålligt tills hon finner det.
Det viktigaste vi vet om Gud
Guds kärlek till oss är uppsökande. Han står och väntar på oss vid många olika mötesplatser – i vardagens små under, i medmänniskan vi möter, i gudstjänstens tilltal, nattvardens mysterium och den
enskilda andakten. Han tar varje tillfälle till att visa oss sin kärlek och vilja till förlåtelse och vänskap.
Vid en bönestund i en ungdomsgrupp som jag besökte, bad en av ungdomarna: ”Gud, hjälp oss att förstå hur mycket du faktiskt älskar oss.” I all sin enkelhet blev det en bön som jag fick ta med mig och som jag därefter upprepat många gånger. Den påminner mig om att det i tillvarons mitt finns ett älskande fadershjärta. Den vetskapen är helt väsentlig. ”Kärleken är det viktigaste vi över huvud taget vet om Gud. Att vi är älskade av honom är det viktigaste vi vet om oss själva.”2
Alla värdefulla valörer
Myntet är återfunnet! Den värdefulla människan vilar i Guds famn. Nu blir det fest! Grannarna och vännerna blir viktiga. ”Gläds med mig!” Jesus kommenterar: ”På samma sätt blir det glädje bland Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig.”
Kanske upplever du att du gått bort från Gud? Då vill jag att du särskilt ska lyssna till detta. Du ska veta att han längtar efter dig och söker dig! Han vill att du ska få vara hos honom, sedd, medräknad och inräknad i hans gemenskap. Ingen blir, den dag du vänder om, lyckligare än han!
Liknelsen säger oss att människan inte är skräp. Vi är alla värdefulla och älskade av Gud. Ingen har således rätt att se ner på någon annan, och ingen behöver känna sig mindre värd än någon annan. Det behöver vi höra i vår kamp mot skam och brusten självbild!
Bli ett putsat mynt
Genom synden blev vi förlorade mynt. Men vi är fortfarande efterfrågade. Gud vill ha oss i sin hand, putsa på oss så att vi mer och mer får återspegla honom i våra liv. Vårt värde är stort! ”Oändligt älskad, sedd, väntad på, eftersökt – som om jag vore den enda i hela världen. Och när jag blivit funnen, när jag hittat hem, vilar i min Skapares hand, då glänser myntet och alla gläds över dess skönhet … Vårt sanna, egentliga och djupaste värde vilar inte i omständigheterna och i det yttre utan i att vi är kallade att återspegla Honom som i och genom oss vill låta sin kärlek bli synlig i världen.”3
Vårt uppdrag då? Jo, att låta Gud använda oss i sitt sökande efter människor. Missionen är uppdraget att sprida hans kärlek i världen och kalla människor till omvändelse, ånger och tro på Jesus Kristus. Han sträcker ut sin hand efter sin mänsklighet, och erbjuder oss att greppa tag i den och låta oss ledas in i det eviga livet. Jesus kallar oss att komma till honom, att lyssna till honom och att tro och få upprättelse genom hans förlåtelse och oändliga kärlek.
Markus Hector, predikant i Roseniuskyrkan, Stockholm
1. Magnus Malm (2009), Ett hjärta större än världen, Libris Förlag, s. 22
2. Leif Andersen, ’Syndare och värdelös?’, Till Liv 12/98, s. 6
3. Björn Fyrlund, ’Att hitta djupare in i Kärleken’, Svensk Pastoraltidsskrift 19/07, s. 590