Sverige som missionsland

1. VAD MENAS MED ”MISSIONSLAND”?

Är Sverige ett missionsland? Frågans svar beror på hur vi definierar begreppet missionsland. Om vi definierar det som ett land där mission bedrivs, där det finns missionärer, blir det något av en samvetsfråga: Vem är missionär i mitt land? Är jag missionär? Är min förening eller församling en missionerande gemenskap? Bryr vi oss mest om oss själva, om varandra, om våra lokaler, våra anställda och vår ”heliga” verksamhet? Eller bryr vi oss allra mest om dem som inte känner Jesus? Carl Olof Rosenius skriver: ”Kristi allmänna församlings plikt är också varje enskild församlings plikt. Varje kristen är satt till ett världens ljus (Matt. 5:14) för att visa Guds helighet och kärlek och på det sättet leda syndare till Frälsaren. Om någon församling icke på det sättet visar något ljus […] så förtjänar den icke namn av Kristi församling.”1 Finns det inte anledning att ifrågasätta om Sverige är ett missionsland i den betydelsen? Om vi däremot definierar missionsland utifrån behovet av mission i landet råder det knappast något tvivel. Sverige är ett missionsland. Statistik på Svenska kyrkans hemsida kan illustrera förhållandena: År 2009 förekom totalt 5 012 501 besök vid söndagens huvudgudstjänst. Vad ligger i den siffran? Man kan jämföra siffran med motsvarande notering nitton år tidigare, som var 9 014 636. Det betyder nästan en halvering på tjugo år. Tio år tidigare var antalet besök 6 818 222 – en minskning på mer är 25 %. Vi ser trenden. Fortsätter den i samma takt så är Svenska kyrkan om tjugo år nere på 2 756 876 besök. Vi kan också se på nuläget: Fem miljoner besök vid söndagens gudstjänst innebär cirka 100 000 besök per vecka. Sveriges befolkning är cirka 9,4 miljoner. Det innebär att en vanlig söndag går 1,025 % av befolkningen till gudstjänst i Svenska kyrkan. Nu måste man inte gå i kyrkan varje söndag för att vara kristen. Man kan gå i kyrkan på annat håll än i Svenska kyrkan. Men siffrorna visar ändå tydligt att Sverige är ett land där mission behövs.

ETT PAR INVÄNDNINGAR

Men ”kyrkan finns ju ändå här”, kanske någon invänder. ”Den Svenska kyrkan är ockuperad – men finns ju här.” Det kan man säga. Men det är knappast så att alla kyrkotillhöriga (cirka 70 % av Sveriges befolkning) skulle bekänna Jesus som sin Herre och Frälsare bara för att man bytte ut ett dussin biskopar eller tog tillbaka en handfull kyrkomötesbeslut som tydligt strider mot Guds Ord. Kristi kyrka är de heligas gemenskap. I de lutherska bekännelseskrifterna sägs: ”Ty ett barn på sju år vet numera, Gud vare lov, vad kyrkan är: hon är nämligen de heliga troende och ’fåren, som höra sin herdes röst’.”2 Överlappningen mellan Svenska kyrkan som organisation och Kristi kyrka som de heligas gemenskap är inte nödvändigtvis särskilt stor. Stämmer det då inte att Sverige är ett kristet land? Slår man upp kartan över världsreligionerna i en skolatlas, markeras Sverige som ”kristet, protestantiskt”. Är det falskt? Påståenden som att ”Sverige är ett kristet land” är inte konstateranden som talar om människors relation till den levande Guden. Kanske kan vi illustrera saken genom att tänka på förhållandet mellan England och tidigare brittiska kolonier. Indien, Australien, Nigeria och Kanada är inte längre en del av Storbritannien. Att det finns vissa språkliga, känslomässiga (kanske motstridiga) och kulturella band kvar innebär inte att de är mer än före detta engelska kolonier. Att det i Sverige finns många kulturella, institutionella och i vissa fall religiösa band till kristendomen gör inte Sverige till ett kristet land, men väl till ett f. d. kristet land.

2. TA INTE GEMENSKAPEN FÖR GIVEN

I ett f. d. kristet land befinner sig de kristna i en ny situation, där de får se kristna institutioner och organisationer monteras ner eller tömmas på kristet innehåll. Även de levande kristna gemenskaperna blir färre och mindre. Risken är att man tagit mycket för givet och plötsligt står handfallen. Dietrich Bonhoeffer, tysk präst och teolog, skrev strax före andra världskrigets utbrott en liten fin bok som heter Liv i gemenskap.3 När Bonhoeffer skriver om den kristna gemenskapen börjar han med Ps. 133: ”Se, hur gott och ljuvligt det är när bröder bor endräktigt tillsammans.” Sedan följer: ”Det är ingen självklarhet för en kristen, att han får leva bland kristna. Jesus Kristus levde mitt bland sina fiender. Till sist övergav alla lärjungarna honom. På korset var han alldeles ensam, omgiven av missdådare och bespottare. Han hade kommit för att bringa frid åt Guds fiender. Så hör inte heller en kristen hemma i klostrens avskildhet utan mitt ibland fienderna. Där har han sitt uppdrag, sitt arbete. […] Enligt Guds vilja [Sak. 10:9] är kristenheten ett förskingrat folk, utspritt bland alla riken på jorden (5 Mos. 28:25). Detta är dess förbannelse och löfte. I fjärran land måste Guds folk leva, bland de otrogna, men det skall vara Guds rikes utsäde i hela världen.”4 Och lite längre fram åter: ”Det är Guds nåd, att en församling får uppstå på synligt sätt kring Guds ord och sakrament. Alla kristna har inte del i denna nåd. Fångarna, de sjuka, de isolerade i förskingringen, evangeliets förkunnare i främmande länder står ensamma. De har fått lära, att synlig gemenskap är nåd.”5 Bonhoeffers budskap från slutet av nittonhundratrettiotalet, från ett Europa på väg in i sin kanske allra största prövning, till oss är: Ta inte den kristna gemenskapen för given! Hur tänker en svensk kristen som kanske är uppvuxen i en god kristen miljö? Vi har varit så rikt välsignade – men vi kanske också har tagit mycket för givet. Och glömt att se lite längre bort än till den närmsta kretsen. Det andra Bonhoeffer säger är att Gud har en tanke med att sprida ut Guds folk – Gud vill driva oss ut i mission. Visst, en del är avskurna från gemenskapen på grund av sjukdom eller fängelsestraff, men andra är sända att vara Guds utsäde. Ett liknande skeende finns beskrivet i Apostlagärningarna: ”Samma dag bröt en svår förföljelse ut mot församlingen i Jerusalem och alla utom apostlarna skingrades över Judéen och Samarien” (Apg. 8:1). Situationen måste ha varit oerhört svår för de kristna. Församlingens födelse hade ju skett i Jerusalem vid den första kristna pingsten. Det kristna livet och den kristna identiteten var förstås främst grundad i Kristus och tron på honom, men också i miljön, sammanhanget och tillgången till templet. Kanske kan man jämföra den situationen med den som svensk kristenhet befinner sig i nu. Då förlorade större delen av de kristna tillgången till den miljö och den gemenskap inom vilken de fått allt. Hur reagerade man? Var det med rädsla, panik, missmod eller isolering? Svaret kommer ett par verser längre fram: ”De som nu hade skingrats gick omkring och predikade evangeliet” (Apg. 8:4). Det är svaret på frågan vart Guds folk ska ta vägen när oaserna försvinner, när gemenskaperna skingras och institutionerna man tidigare lutat sig mot förändras till oigenkännlighet. Gå ut och gör alla folk till lärjungar, befallde Jesus sina lärjungar, alla som bekänner honom. Apostlarna blev kvar i Jerusalem. Alla andra skingrades till tjänst, till att predika Ordet/ evangelisera. Ofrivilligt lever vi i missionslandet Sverige. Men det är här Gud har satt oss. Vi har ett missionsuppdrag riktat till oss, och den som står i ett förkunnaruppdrag behöver tänka på att rusta sin församling för missionstjänst.

3. VAD GÖR VI DÅ?

Låt oss belysa tre områden av vikt för framtiden för svensk kristenhet i missionslandet Sverige. Det blir förstås skissartat och preliminärt men förhoppningsvis kan skissen åtminstone tjäna till att ge impulser till samtal och reflektion. Genom Guds nåd kanske det kan bli mer än så. a. Bön och offer Berättelsen i Esras och Nehemjas böcker har en särskild aktualitet i dag. Den handlar om hur judar återvänder från fångenskapen i Babylonien till ett land som ligger i ruiner både andligt och materiellt. Sverige ligger åtminstone andligt sett i ruiner. I början av Esras bok återvänder man till det heliga landet med uppdrag att bygga upp templet på nytt. Tre saker lyfts särskilt fram i Esra 3 kap., där kungaättlingen Serubbabel leder en grupp, som kommer till Jerusalem för att bygga upp det raserade templet: Man började med bön och gudstjänst (Esra 3:3-6). Sveriges kristna har en uppgift framför sig. Det vill säga att åter bygga upp Guds kyrka – som består av alla dem som tror på Jesus som sin Herre och Frälsare. Hur ska det kunna ske? Serubbabel visste vilken uppgiften var – att bygga upp templet. Men han började med något annat – att söka Gud och tillbe honom. Av rädsla för folken (!) vågade man inte börja med något annat än att söka Herren. Det måste bli så också i Sverige. Före stora planer och visioner måste tillbedjan komma. Det är att börja i rätt ände, att komma tillsammans, kanske bara två eller tre på vissa platser, för att söka Guds vilja, Guds beskydd, Guds närvaro. Det skulle komma att kräva stora offer/ansträngningar att starta arbetet (Esra 3:7-9). Två viktiga steg tas för att komma vidare. Det första är offer – och det handlar då inte om gudstjänstoffer i form av djur och annat som offrades inför Herren – utan nu handlar det om offer och uppoffringar. ”De gav pengar … och även matvaror, dryckesvaror och olja” (v. 7) och ”de anställde leviter” (v. 8). Det andra viktiga steget är att man lägger grunden till templet. Man går från planering och vision till konkret handlande: Man börjar bygga. Om Sverige ska återevangeliseras – om den längtan finns – behöver dessa två steg tas: Offer krävs och byggstart. Det handlar om att vilja göra verkliga uppoffringar avseende pengar, tid, mat, lokaler … Vi ger ofta av vårt överflöd. Men offer betyder något annat och därutöver. Många grät och klagade för det nya bygget kom inte att likna det gamla (Esra 3: 10-13). Andra kände mycket stor glädje. Äntligen var man på väg. Äntligen hade grunden lagts. Herren är stor och mäktig och hans nåd varar för evigt! Sådan var den ena reaktionen … Den andra reaktionen – besvikelse – fanns där också: ”… de gamla, som hade sett det förra huset, grät högt när de såg grunden läggas till detta hus …” Varför grät man? Jo, man mindes Salomos tempel i all dess härlighet. Det nya templet skulle omöjligen kunna bli lika stort och fantastiskt. Men de som mindes Salomos tempel, som varit raserat i 50 år, mindes de också hur folket och dess kungar då hade vänt sig bort från Herren? Kom de ihåg hur templet gång på gång hade orenats? Vi ser att känslorna bland folk var blandade inför det nya bygget. Den som vill bygga nytt i Sverige i dag måste räkna med högljudd klagan och vilda protester från nostalgikerna. Spänningar mellan olika generationer är ett närmast universellt drag i kristna församlingar. Men i en situation där så mycket har förändrats så snabbt, som det gjort i Sverige de senaste hundra åren, kommer alla nya ansatser att både applåderas och kritiseras. Det går inte att räkna med annat. b. Fokusbyte På ett missionsfält måste fokus vara på ”dem som finns utanför”. I många kristna församlingar och föreningar fokuserar man på sig själv. Det är tid för byte av fokus. De viktigaste människorna är de som inte känner och bekänner Jesus som sin Herre och Frälsare. Fokus ska inte ligga på mig själv, på min egen lokala gemenskap eller på något annat kristet sammanhang. I förkunnelsen behöver större hänsyn tas till om mottagarna är de som redan är kristna och inne i sammanhanget eller människor utan tro och förkunskaper. Sådan hänsyn behöver tas för att ge de kristna rätt undervisning, som leder dem till växt och mognad i tron och utrustar dem för missionsuppdraget i Sverige, och för att i undervisning som riktas till dem som saknar tro kunna använda ett språk som är begripligt och kunna presentera evangeliet så att de har någon förutsättning att kunna ta emot det. Begreppen mission och evangelisation används ibland synonymt om att nå människor med evangelium, men ibland gör man den skillnaden att mission som ett extra moment inbegriper att man överskrider en kulturgräns. Det finns sådana kulturgränser att korsa också i Sverige i dag. Jag tror det gäller de flesta kristna att det finns en ”kulturkunskapsläxa” att göra. Språket som används i kyrkor och missionshus är sällan 2000-talets vardagssvenska. Det gäller såväl förkunnelsen som sångerna. En sång kan få illustrera förhållandet:

Bereden väg för Herran, berg, sjunken, djup, stån opp!
Han kommer, han som fjärran var sedd av fädrens hopp.
Rättfärdighetens Förste, av Davids hus den störste.
Välsignad vare han, som kom i Herrens namn.6

Första versen av en av Sveriges mest kända psalmer består av 34 ord. Av dessa är ett tiotal (!) ord, begrepp eller former som inte kan antas vara begripliga i en sekulariserad svensk miljö. Här finns ett kulturellt gap att överbrygga. Ska Sveriges folk behöva lära sig ett nytt (dvs ett gammalt) språk för att få höra evangeliet – eller ska Sveriges kristna lära sig folkets språk? För att nå människor utan förkunskaper om Bibelns innehåll behöver undervisning och förkunnelse oftare presentera Bibelns hela berättelse. Bakgrunden att en Gud skapat och älskar alla människor måste lyftas fram – eftersom den är okänd. Utan den bakgrunden kan inte människor se att brustenheten och vilsenheten i deras liv är något onaturligt, ett fel, en brist eller att det finns en väg till återupprättelse, till försoning, till ett helt liv i gemenskap med en levande Gud. Till fokusbytet hör också att man inte kan nå människor med evangeliet om man inte älskar dem. I mötet med människor måste det märkas att vi älskar dem vi förkunnar för. Den postmoderna människan har oerhört känsliga spröt för att känna av vad som är äkta och vad som är falskt. En älskvärd yta utan ett älskande hjärta avslöjas och avvisas snabbt. Motsatsen till kärlek är förakt: De människor du föraktar kommer du inte att kunna nå. Därför hör till fokusbytet också en bön om att Herren i så rikt mått ska fylla med sin kärlek att den flödar över. Herre, ge oss nåden att känna nöden för alla dem som går mot döden! c) Tänka i missionstermer Sveriges är ett missionsland. En utmaning ligger i att börja tänka i samma banor när det gäller verksamheten i Sverige som när det gäller mission i utlandet. Vi behöver lära av och låta oss inspireras av verksamheten i våra missionsländer. Finns det strategier från missionsfälten som direkt kan användas i Sverige? När Evangelisk Luthersk Mission önskade starta en bibelskola på 1970-talet anställdes en missionär som hade erfarenhet av bibelskolearbete i Kenya. På samma sätt kan missionslandet Sverige få del av erfarenheter av sådant som visat sig fungera i andra missionsländer.  Nästa steg är att på allvar våga lyssna på rösterna från Syd. De växande kristna kyrkorna finns i dag inte i Nord, men det finns fortfarande en ”föräldramentalitet” som gör att kristna i Nordeuropa och USA har svårt att ta till sig råd, undervisning och inspiration från kristna syskon i Afrika, Asien och Latinamerika. Kanske är det tid att lyssna?  Jens Ole Christensen, generalsekreterare i Luthersk Mission, Danmark, skriver från den stora missionskonferensen i Kapstaden 2010:  ”Det jag ser för mina ögon är en bild av en kristenhet – och världsmission – i förändring: Kristendomen har flyttat söderut och de flesta av världens kristna bor nu på det södra halvklotet. Den typiske kristne är inte vit, välmående och medelålders som jag. Majoriteten är färgade, fattiga och unga. Och mission sker inte – som för 100 år sedan – fra ’vesten til resten’ eller från de rika till de fattiga. Från de resursstarka till de svaga. Nu sker det överallt ifrån till alla platser. Och från fattiga till rika. […] Och så väcks frågan: Är tiden inne att LM kallar missionärer till Danmark? Inte bara för att vi också vill leka med i den stora tvåvägstrafiken utan för att det skulle gagna arbetet i Danmark?”7 Kanske är tiden inne för kristna kyrkor i Afrika, Asien och Latinamerika att sända missionärer till Sverige? En rannsakande fråga blir då: Hur kommer eventuella missionärer att se på de församlingar och föreningar som finns i Sverige? Kommer man att vilja samarbeta med dem, eller kommer man att se dem som kulturkristna, som sitter fast i föråldrade former och utan kontakt med samtiden?

4. VEM VILL BLI MISSIONÄR?

Men Sverige kan inte vänta på initiativ utifrån. Ansvaret ligger främst på de kristna som ännu finns i landet. Vi bör uppmuntra varandra som kristna i Sverige att se på oss själva som missionärer. Det finns kanske inte ekonomiska resurser för anställningar, men att bära varandra i bön och uppmuntran kostar ingenting. Våra organisationer behöver börja arbeta strategiskt med frågor som evangelisation och nyplantering.  Det finns inget färdigt koncept men vi får söka Guds ledning och be om hans hjälp när vi börjar skissa på planer för nyplantering och evangelisation. Kanske finns det någon eller några som Gud vill använda för att plantera en ny kristen gemenskap i Trelleborg, Ånge, Växjö eller Västerås?

Erik J Andersson

Missionsföreståndare i ELM-BV, Örkelljunga

 

1 C. O. Rosenius, Korta dagbetraktelser, EFS-förlaget Stockholm 1947, s. 313 (5 november).

2 Svenska kyrkans bekännelseskrifter, s. 335. ”Om kyrkan” i de Schmalkaldiska artiklarna.

3 Dietrich Bonhoeffer, Liv i gemenskap, Örebro 1984 (med flera utgåvor), s. 7, svensk översättning av Gemeinsames Leben.

4 Bonhoeffer, s. 7.

5 Bonhoeffer, s. 8.

6 Frans Michael Franzéns adventspsalm är psalm nr. 103 i Svenska psalmboken och sång nr. 87 i Lova Herren.

7 Tro & Mission, nr 1/2011. Finns på http://www.dlm.dk/tema/t87/inspiration-fra-cape-town/skal-lm-invitere-missionaerer-tildanmark/ query/cape_20town/id45000/. Den danska texten som översatts till svenska av red. lyder: ”Det, jeg ser for min øjne, er billedet af en kristenhed – og verdensmission – under forandring: Kristendommen er flyttet mod syd, og de fleste af verdens kristne bor nu på den sydlige halvkugle. Den typiske kristne er ikke hvid, velstående og midaldrende som jeg. Flertallet er farvede, fattige og unge. Og mission sker ikke – som for 100 år siden – fra ’vesten til resten’ eller fra de rige til de fattige. Fra de resursestærke til de svage. Nu sker det fra alle steder til alle steder. Og fra fattige til rige. […] Og så så vågner spørgsmålet: Er tiden inde til, at LM inviterer missionærer til Danmark? Ikke bare fordi vi også vil lege med i den store tovejstrafik, men fordi det vil gavne arbejdet i Danmark.”