När tiden för deras rening var förbi, den som var föreskriven i Mose lag, förde de honom upp till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren, som det var befallt i Herrens lag: ”Varje förstfödd son som öppnar moderlivet skall räknas som helgad åt Herren.” De skulle även offra ett par turturduvor eller två unga duvor, enligt Herrens lag.
På den tiden fanns i Jerusalem en man som hette
Simeon. Han var rättfärdig och gudfruktig och väntade på Israels tröst, och den helige Ande var över honom. Och av den helige Ande hade han fått den uppenbarelsen att han inte skulle se döden, förrän han hade sett Herrens Smorde. Ledd av Anden kom han till templet, och när föräldrarna bar in barnet Jesus för att göra med honom som det var sed enligt lagen, tog han honom i sina armar och prisade Gud och sade:
”Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel.”
Hans far och mor förundrade sig över det som sades om honom. Och Simeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ”Se, denne är satt till fall och upprättelse för många i Israel och till ett tecken som blir motsagt. Ja, också genom din själ skall det gå ett svärd. Så skall det bli uppenbarat vad många människor tänker i sina hjärtan.” Luk. 2:22–35
Jesus – genom en uppenbarelse hade Simeon fått veta att han inte skulle dö förrän han hade sett dig. Jesus, du vet hur gärna jag skulle vilja äga en sådan förvissning! Att inte dö utan att ha sett dig. Inte med kroppens ögon, utan verkligen se dig, med trons ögon. Och efter döden hoppas jag att få se dig på ett annat sätt. Simeon fick inte bara nåden att se dig, Jesus. Han tog dig i sina armar. Jesus, låt också mig, osynligt, hålla dig i min famn.
ty mina ögon har sett din frälsning … Hur blir Guds frälsning, Jesus, min frälsning? Bibeln svarar: genom tron.
I vår tid pratas det mycket om ”sökande”. Ibland får vi det att låta som om allt beror på oss: min iver, mitt sökande, min beslutsamhet, mina böner, min tro osv. Det kanske inte är så konstigt att man känner sig lite matt, efter att ha försökt länge, på gränsen till uppgiven. ”Jag klarar nog inte av att tro tillräckligt.”
Men, Gud är den störste sökaren. Han söker oss oändligt mycket intensivare än vi någonsin kan söka honom. Jesus ber för oss med mycket större iver än vi någonsin ber för oss själva. Och vi kan med Bibeln i hand säga: det är inte jag som finner tron, det är tron som finner mig.
”Vad skall vi göra för att utföra Guds gärningar?” frågar folket Jesus (Joh. 6:28). Jesus svarar: ”Detta är Guds gärning, att ni tror på den som han har sänt.” Tron är en gåva från Gud, en gärning som Gud gör i oss. ”Alltså beror det inte på någon människas vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet” (Rom. 9:16).
I vår kultur riskerar tron – som så mycket annat – att bli ett eget projekt. Det hänger på mig, på min förmåga att tro. Tron blir ett religiöst byggnadsprojekt. Men i evangeliets upp- och nedvända logik är vår största tillgång i trons värld – vår svaghet. ”Saliga är de som är fattiga i anden …” (Matt. 5:3); ”… när jag är svag, då är jag stark” (2 Kor. 12:10). Vi behöver inte ’pumpa upp’ vår tro när vi kommer till Jesus; vi kommer ju till Jesus för att få ta emot tro.
Så är trons väg till en människa ofta den att när vi gett upp alla våra försök att skapa tron på egen hand, så kommer Jesus till oss och skapar den i våra hjärtan. Kanske oväntat och överraskande. Då blir ”ljuset som skall uppenbaras för hedningarna” – Jesus – också vårt personliga ljus, som frälser oss till det eviga livet.
Bön: Helige Ande, förhärliga Jesus för oss. Jesus, avslöja det i vår tro som är vårt eget bygge och ersätt det med en tro som inte ”bygger på människors visdom utan på Guds kraft”. Låt din vilja ske och låt ditt rike komma! Amen.
Martin Svensson, ungdomssekreterare i ELU, Kristianstad