En Gud med sår

Med ärmarna nerdragna över händerna och med blicken ner i gatan går hon långsamt genom staden en morgon i april.
Det är tidigt för det blev så sent. På väg hem.
Tomheten på insidan krympte under kvällen. I går. Men nu på morgonen väller den fram. Den växer och gör det svårt att andas.
Vad kan ta bort tomheten? Hon snabbar på stegen. Vill hem. Vill känna smärtan. Det enda som hjälper. Och ändå inte hjälper.
Tyst mellan husen. Hon nästan springer. Det börjar bränna vid handlederna. Tomheten måste ut. Tänk om det hjälper denna gången. Tänk om ångesten har ett slut.
Stopp!
Vad hände? Hon måste sprungit på gubben som sitter på marken framför henne. Vält omkull honom.
– F’låt.
Han reser sig. Ser på henne.
Ärmarna har åkt upp. Han ser på hennes handleder. Sedan söker han hennes blick.
Hon försöker titta undan. Men det går inte – hon har ju liksom nästan sprungit över honom. Hon möter hans blick.
– Det finns en Gud som har blodiga handleder, säger han med lite tveksam röst.
Hon rycker till. Drar ner ärmarna, ser ner i gatan. Han fortsätter:
– Det finns en Gud som varit i ångest, som känt smärtan. Samma smärta som din. Jag känner inte dig, men jag känner honom.
– Jag måste nog gå. Jag måste nog hem.
– Jag bjuder på frukost. På 7-Eleven. Låt mig berätta om Honom.
– Om vem?
– Om min Gud med såriga handleder.
Erik J. Andersson