Jesus förvandlar

Jag är född och uppvuxen i en liten stad som heter Ronneby och ligger i Blekinge. Jag har en mamma, en pappa och en syster. Far- och morföräldrar, moster och farbror med respektive och kusiner, och jag älskar dem allihop. Jag spelar trummor och musiken har varit mitt liv så länge jag kan minnas. Min uppväxt liknar många andras: mina föräldrar skilde sig när jag var åtta år, jag började tjuvröka på högstadiet, festa och dricka på gymnasiet, strax efter alkoholen kom fler droger. Sedan började jag introducera andra till det. Jag ledde vänner till att testa saker de aldrig skulle ha testat. Jag skulle inte ha klassats som missbrukare, bara ”lite för full”.

En aprilkväll 2010 ringde min farbror och sade att det fanns en plats kvar på jazzlinjen på S:t Sigfrids Folkhögskola i Växjö och han frågade om jag ville söka. Jag fick skjuts upp dagen efter, gjorde ansökningsproven och fick måndagen därpå beskedet att jag var antagen.

Bara några veckor in på höstterminen fick jag följa med till hemgruppen på skolan. Jag hade inte en aning om vad en hemgrupp var. Men jag fick förklaringen att ”vi fikar, pratar om livet, Gud, tro och så ber vi” – och jag följde med. Vi kom snabbt att prata om stort och smått och så småningom började vi lära känna varandra. Första terminen gick, och i slutet av andra terminen blev jag tillsammans med Marie, en tjej från hemgruppen. Sedan kom skolavslutningen. Marie och jag sade hejdå; hon åkte hem till Mariestad och jag till Ronneby (35 mil ifrån varandra) och så började sommarlovet.

Snart började jag drömma om nätterna. Det var mörka drömmar, ja, rent av onda. Och bland det värsta var att jag var den onda i drömmarna. Jag gjorde hemska saker: gisslade och våldtog människor. Ren ondska. Och drömmarna försvann inte.

Dessutom saknade jag Marie något enormt. Vi visste att vi skulle få ses, men först i slutet av sommaren. Saknaden växte sig större och drömmarna bara fortsatte. Under den tiden hade jag börjat be, utan att egentligen veta vad jag gjorde. Jag hade bett att drömmarna skulle försvinna, men det gjorde de inte. Veckorna gick och nu skulle jag börja jobba. Under hela den här tiden hade jag nästan ingen kontakt med vännerna från Växjö, eller med dem från gymnasiet. Ensamheten blev påtaglig. Den var som en boll, en stor mörk boll som bara växte sig större och större. Och mitt i denna boll stod jag. Mörkret växte åt alla håll. Jag började få svårt att se ut.

En dag kommer jag hem från jobbet. Jag tar av mig mina arbetskläder och går in i duschen. En helt vanlig dag. När jag står där i duschen tänker jag på allt som hänt. Och då, då kommer allt över mig. Ensamheten, saknaden, ängslan, oron och förtvivlan. Allt når nu sitt klimax. Jag kan inte längre se ut. Jag börjar gråta, och kan inte längre stå upp. Jag faller ned på knä. Och så, när jag ligger där, på mina bokstavligt talat bara knän, helt naken med tårar i ansiktet, så knäpper jag mina händer. Och jag ber, en riktigt ärlig bön. Jag ber: ”Gud, om du finns, så hjälp mig! Rädda mig från allt detta! Jag klarar mig inte själv! Hjälp mig. Snälla.”

I samma stund hände något fantastiskt. Jag blev liksom fylld, fylld av något enormt. Som ett djupt andetag flödade det in. Och en enorm frid kom över mig. Något jag aldrig tidigare känt. Och hela tillvaron blev ljus. Tårarna blev glädjetårar och jag fick kraft i benen att stå upp igen. Där och då svarade Gud på min bön. Han fyllde mig med sin helige Ande, skänkte mig sin frid och fyllde mig med glädje och tacksamhet. Det är svårt att beskriva med ord. Men – Gud frälste mig, Han räddade mig! Jesus frälste mig från allt mörker den dagen, alla onda drömmar, alla hemskheter, all ensamhet, allt. Men inte bara det, Han frälste mig också till sig. Han frälste mig inte bara från mörkret, utan också in i och till Ljuset!

Jesus förvandlade mig med början där och då. Jag blir aldrig densamme och det är jag så tacksam för. Jesus har gripit mig och jag kan inte vara utan Honom. Hela mitt liv kretsar kring Honom. Om så allt annat skulle svikta, hur mycket jag än tvivlar, kan jag inte vara utan Jesus. Jag älskar att vakna på morgonen och se på korset det första jag gör. Jag blir glad när jag håller i min Bibel. En vän har sagt: ”De bästa dagarna är de man får börja på knä i bön inför Mästaren.”

Det finns inget som är så fantastiskt som att gå med Jesus. Inte så att det inte finns upp- och nedgångar eller att det aldrig är jobbigt. Men Gud är alltid med mig och Han bär mig igenom allt. Han har förlåtit mig allt och gjort mig fri från allt det som höll mig fast. Jag behöver aldrig mer knarka, aldrig mer dricka mig full, aldrig mer ljuga eller förtala, aldrig mer smussla med droger, aldrig mer vandra i mörker på små och snåriga stigar utan i ljus på den ljusa vägen. I ljuset av Honom och vad Han gjort för mig. ”Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit” (2 Kor. 5:17). Omvändelse är på riktigt! Och bland det bästa med det här är att detta är bara början.

Jag vill ge dig några bibelord som fått betyda mycket för mig:

• Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare (Rom. 5:8).
• Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus (Rom. 8:1).
• Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv (Joh. 3:16).

Och en sak ska du veta. Gud har gjort allt detta också för dig. Du är inte utesluten, du är innesluten. Du är älskad, mer än du någonsin kommer att förstå, av en som dog och uppstod från de döda, för att rädda dig. Detta är med visshet sant. Du får tro det om du vill.

Oscar Wessman

Elev på Strandhems Bibel- och lärjungaskola