Våra liv liknas ibland vid mer eller mindre stabila båtar på ett hav som ofta stormar. Och vi driver lite hit och lite dit. Mikael Lunnergård, präst i Kalmar, har sett denna vilsenhet hos människor han mött – men pekar på att det finns en som vill hjälpa och rädda oss.
Jag möter henne på ett torg i Kalmar, staden där jag bor. Det är lördagskväll och klockan har just passerat midnatt när hon ramlar rakt in i min verklighet.
Jag står och lyssnar till utelivets pulsslag. Runtomkring mig driver människor omkring i klungor och söker efter allt intensivare upplevelser. Ordningsvakterna har fullt upp. Två polisbilar har redan passerat platsen där jag står. Jag ser mig omkring och tänker att det är det här som är tomhetens välde. Tomma människor som försöker fylla sig med alkohol. Det går sådär.
Hon är på väg till en uteservering i andra änden av torget. Med i sitt släptåg har hon två vänner. I handen har hon en alkoläsk. Plötsligt viker hon bara av. Hon tittar hemlighetsfullt på mig. Så kliver hon fram och presenterar sig. Jag säger mitt namn och tillägger: ”Jag är präst i Vasakyrkan här i stan.”
Att ana Gud
”Jag har börjat tänka att Gud finns”, säger hon. Tvekar och fortsätter: ”Jag menar, jag känner att livet är så stort. Människan är så fantastisk. Att saker och ting fungerar och håller ihop. Jag kan liksom inte förklara det på något annat sätt. Förstår du vad jag menar?”
”Ibland när vi är samlade några vänner kan jag ana den där närvaron i vår gemenskap. Det händer att jag bara går in och sätter mig i kyrkan ibland och känner att någon på något sätt är närvarande där”, fortsätter hon.
En personlig Gud
Jag vill gärna bekräfta hennes tro, men säger: ”Du har börjat förstå att Gud finns. Men det som är ännu större är att dessutom förstå att Gud är en person. En personlighet som det går att lära känna. Att man kan ha en relation med Gud. Att Gud som är från en helt annan dimension vill kliva in i vår dimension och kommunicera med oss. Det är häftigt. Det vill jag utmana dig i. Pröva att kommunicera med denne Gud du anat. Våga börja lära känna honom.”
En unik Gud
Det är precis det här som är så unikt med den Gud jag har lärt känna. Det som skiljer den kristna tron från all annan tro är just det att Gud inte är långt borta från någon enda människa. Gud har kommit nära. Gud har brutit in i människornas dimension. Han är en fantastisk person som vi kan få börja lära känna. Vi får umgås med denne underbara personlighet som Gud är. När Gud låter oss uppleva de här ögonblicken av närvaro så är det för att vi ska förstå att vi inte är ensamma. För Gud kan man verkligen ha en personlig och nära relation till.
En blick som söker din
Jag står där på torget denna lite småkyliga natt. Mörkret vilar över staden och lamporna gör sitt bästa för att hålla det på avstånd. Den råa vinden kryper innanför alla mina lager. Jag ställer mig vid en terassvärmare en stund. Jag ser ut över den öppna ytan och får se hur väktarna och poliserna försöker lugna en oroshärd.
Kylan, mörkret och ondskan är inte där ute i första hand. Den har krupit ända in i mitt innersta. Den föder modlöshet inom mig.
Tankarna går till min Jesus och den natt då han går på vattnet. En liten båt guppar på en stor sjö. Det är redan mörkt men ändå mörknar det nu än mer omkring oss. Hårda vindar börjar ta tag i vår lilla farkost. Snart kommer de riktigt stora vågorna. Sköljer in över båten. Vi börjar ösa. Kämpar för allt vad vi kan för att hålla båten flytande. Då plötsligt får vi se honom. Skräck och vördnad fyller mig. Han kommer gående till mig på vattenytan. En fullt möjlig handling för den som kommer från en annan dimension och står över alla naturlagar. Men det är inte det som är det stora.
Jag tänker att precis så är det i mitt liv. Min tillvaro håller på att dra ner mig i djupet. Hur ska jag klara hantera alla oroligheter på mitt livs vattenyta? De kalla vågorna som sveper över den lilla farkost som är mitt liv. Jag känner det som att hela tillvaron slits sönder i de stormar som drabbar mig. Jag ser på mörkret. Ser ner i djupet.
Plötsligt kommer han gående mot mig. Jag lyfter blicken och möter hans blick. Jag förstår när jag ser hans ögon att bara den blicken bär hela min tillvaro. Jag fylls av respekt. Jag fylls av ett lugn. Han är här på mitt livs hav. Ingen makt i världen kan nu dra ner mig. Ingenting kan slita mig i stycken. Ingenting kan sänka mitt livs farkost nu.
En hand som söker din
Jag tror på en Gud som blivit människa. I människan Jesus har Gud fått ett ansikte. En blick. Ett leende. Jag tror på en Gud som frivilligt klivit rakt ner i trasigheten och blivit en del av den. Mitt hopp är en Gud som har sår. En Gud som låtit sig trasas sönder för att vi ska kunna bli hela. En Gud som tömts på liv för att vi ska kunna bli fyllda. En Gud som klivit rakt ner i stormen för att en gång för alla stilla den.
För Gud har gripit in. Gud har räddat mänskligheten. Och nu kommer han gående mot dig där du sitter i ditt livs lilla båt. Och nu räcker han ut handen till dig. Och du tar klivet över relingen. Du möter hans hemlighetsfulla blick. Du känner på vattenytan. Det bär. Han bär.
Mikael Lunnergård, präst, Kalmar