En dag, när livet var som svårast, fick Richard Pallin möta Jesus. här berättar han om hur det mötet förändrade allt. Ångest vändes till glädje och frid.
Amandas ansikte strålar av glädje där hon står längst fram i samlingssalen och berättar. ”I flera år har jag bett att någon i min familj ska komma till tro och nu har det hänt. Pappa har fått möta Jesus.” Salen där vi samlats är fylld till brädden och den fylls nu också av applåder, jubel och glada ansikten. Gud har hört och besvarat Amandas uthålliga bön!
Två och ett halvt år har gått sedan jag fick stämma in i det jublet när jag får möjlighet att träffa honom som Amanda berättat om – Richard Pallin. Jag har bryggt för starkt kaffe, men det verkar vara ett begrepp han inte riktigt känner till. Richard pratar och skämtar. Hans smittande skratt får oss båda att slappna av lite.
Vägen till livsdrömmen
Naturligtvis är jag oerhört spänd på att höra vad som hände då, för två och ett halvt år sedan, men jag ber ändå Richard att först beskriva hur hans liv sett ut fram till 2011. Han berättar om hur han hoppade av gymnasiet och flyttade till England för att arbeta på sin morbrors hästinternat. Det dröjde inte länge förrän han blev riktigt biten av att arbeta med hästar. Så småningom kom han att arbeta som instruktör, tränare och tävlingsryttare i Sydafrika för att sedan återvända till Stockholm och fortsätta med hästar och ridsport.
Åren gick och Rickard tog så småningom anställning på Ågesta ridskola där han träffade sin fru, Christine. Under närmare ett decennium jobbade han där, medan Christine var konditor i Mörby centrum. Efter det kände de att de ville göra något nytt och beslöt sig för att köpa en gård på Gotland och starta eget. Folk i deras omgivning anade att det skulle bli ett hårt jobb att underhålla gården och bedriva lönsam verksamhet med hästar, men för dem var det en dröm. Det fick vara hur galet det ville – de var bara fulla av energi och lust att ta sig an arbetet.
En ny människa
Efter ett antal år på gården började dock det hårda arbetet ta ut sin rätt. Både Richard och Christine hade dubbla jobb. Richard jobbade med hästarna på dagarna, gav ridlektioner på kvällarna och kurser i Stockholm på helgerna. Ekonomin var ansträngd och de hade ingen tid för varandra. Till slut höll det inte längre. Det de aldrig hade trott skulle kunna hända – deras kärlek hade varit så stark – hände: de separerade. Där stod nu Richard och kände att han hade förlorat allt. Om inget inträffade skulle han tvingas sälja gården. Livet blev helt svart och han mådde oerhört dåligt. Han hade svårt att andas och om han lyckades äta något kunde han inte behålla det. Ångesten var tärande.
Någon tanke på att ropa till Gud fanns dock inte riktigt hos Richard vid den här tiden.
– Det andliga har alltid fascinerat mig och jag har tänkt att Gud finns som en högre god makt och att det även finns en makt med motsatt agenda. Jag minns också min konfirmation som en bra tid, när vi fick be och samtala om tro och livsfrågor. Men det var sådant jag därefter aldrig kom tillbaka till. Det var slumrande i mig. Jag kunde se att tron betydde mycket för Amanda och att hon fick bra och varaktiga vänskaper genom kyrkan, men jag var alltid tydlig med att tron var något för henne. Jag var glad för hennes skull, men det var inget som jag ville ta del av.
Sedan många år kände Richard en kristen familj i Stockholm. De hade sommarställe på Gotland och just vid den tid då han mådde som sämst fick mamman i familjen, Marie, en stark övertygelse om att hon skulle åka över och stänga igen sommarstugan för vintern.
– Det var egentligen väl tidigt, berättar Richard. Men hon fick en väldigt stark känsla att hon inte skulle vänta längre.
När Richard var ute med hunden mötte han Marie och fick en kram. Den kramen var den första förvarningen om det som sedan skulle hända. Det var som om ångesten bara lastades av honom. De gick in i stugan där Marie tände ett ljus. I rummet där de satt fanns Guds närvaro på ett påtagligt sätt och de pratade en bra stund. Sedan tog Richard emot Jesus. Även om allt inte blev solsken efter den dagen, innebar det en radikal förändring.
– Jag blev en helt ny människa. Det var som om någon hade tryckt på resetknappen och startat om mig. Från att ha varit fullständigt slutkörd fick jag kraft igen. Jag fylldes av glädje och frid. Från den dagen har det varit en helt fantastisk resa.
Hänger med Jesus
Richard började läsa Bibeln och be. Gud hörde hans bön och lät honom och Christine få den hjälp de behövde för att kunna hitta tillbaka till varandra. För honom var det som ett mirakel.
– Jag trodde det var helt kört, men vi blev lyckliga tillsammans igen och har det verkligen bra. Richard började också lyssna på predikningar som han hittade på nätet och fick tips om från Marie och dottern Amanda.
– Jag var som en fjärilslarv och tuggade i mig allt, helt omättlig på Guds Ord. Bäst tycker jag fortfarande om att lyssna, men nu läser jag också mer och mer. Fortfarande, efter två och ett halvt år, har jag en enorm hunger efter Bibelns undervisning. Men jag märker också behovet av att stanna upp och smälta det jag får ta emot. Richard berättar om hur tron förändrat hans sätt att uppfatta verkligheten.
– Gräset är mer gräs. Himlen är mer himmel. Allt är förstärkt till det positiva. När jag träffar människor bedömer jag dem inte efter det yttre och materialistiska – kläder, bilar, statussymboler, ekonomi. Jag söker personen bakom allt det där. Jag undrar om denna nya livshållning är något som också andra ser. Svaret blir ett både ock.
– Även om jag upplever att det har hänt väldigt mycket i mig tror jag inte mina vänner upplever att jag har försvunnit. Jag känner mig trygg och glad i min tro, det hoppas jag speglar sig utåt. Sedan svarar jag gärna när någon är nyfiken och vill höra om det jag funnit. En dag kom Richards fru hem och visade honom en jobbannons. Svenska kyrkan på orten sökte en klockare. Han hade då egentligen inga planer på att arbeta med något annat än hästar, men när han läste annonsen var det som om den var skriven direkt till honom.
– Jag åkte direkt ner och pratade med dem. Många bad att jag skulle få jobbet och så blev det också. Bland 75 sökande valde de ut mig. Jag brukar säga att jag fått mitt jobb av Gud. Rickard finner jobbet som klockare vansinnigt roligt. Han får använda de praktiska färdigheter han övat upp genom åren. Dessutom trivs han i kyrkomiljön och då han också har innetjänst får han vara med på gudstjänster. Ibland undrar dock folk hur han står ut när arbetet är enformigt. Hur överlever man att kratta löv i tre dagar?
– Inga problem, brukar jag svara. Jag letar upp några bra predikningar, pluggar in hörlurarna i iPhonen och sedan hänger jag med Jesus hela dagen.
Förlåten och glad
Jag kan inte låta bli att fråga Richard vem Jesus är för honom. Han trevar först lite på svaret, men snart bubblar det fram.
– Jesus är allt för mig. Han är min bästa kompis och min läromästare. I hans handlingar – både i Bibeln och mot mig konkret – ser jag manifestationen av kärlek. Jesus är så nära, tycker jag. Jag pratar med honom lite då och då hela dagarna.
Jag tänker på hur vi i vår tid ibland möter människor som upplever hur de kan relatera till Gud, men inte till Jesus. Richard upplever det nästa tvärtom. För honom är Jesus vägen till Gud.
– Jag känner mig avspänd tillsammans med Jesus. Om jag ska be till Gud och känner mig fumlig är det som om Jesus rättar till missförstånden och förklarar. Det är tryggt. Jesus är verkligen för mig – han talar för mig, hjälper mig, tröstar mig, stärker mig, visar mig vägen, och han är min försvarsadvokat när jag syndar.
Jag slås av hur konkret Gud är för Richard. Han uttrycker hela tiden sin gudsrelation som en levande vänskap. Plötsligt i vårt samtal slår det honom att man, som han tänker sig den, kan likna relationen mellan trons teori och trons praktik vid att rida.
– Teknik är viktigt, kunskapen om hur man gör. Men bara teknik räcker inte. Det behöver också finnas ett samspel mellan hästen och ryttaren. Vi behöver kunskap om Gud, men vi behöver också samtala med Jesus, samspela med den helige Ande.
Rickard berättar att han börjar varje dag med att be en halvtimme.
– Bönen är viktig för mig. Den är färskvara. Jag tackar för dagen innan, för människorna jag mötte. Det är också skönt att få be om förlåtelse för att jag skvallrade på jobbet eller vad jag än behöver lyfta fram för Gud.
Just förlåtelsen betyder väldigt mycket för Richard.
– Jesus tog smällen för min synd, både den jag har gjort och den jag kommer att göra. Det är oerhört befriande när man, som jag, gått runt med en tung ryggsäck. Även om jag tidigare sett min skuld som något legitimt – ”Alla gör ju så här, man måste få ha lite roligt också” – märker jag nu hur befriande det är att den ryggsäcken är borta. Trots att jag inte tänkte så mycket på min skuld så fanns den där och jag bar den.
Rickard beskriver hur skönt det är att få ta emot och tacka för nåden varje dag, kunna gå ut med noll på skuldkontot. Samtidigt är han tydlig med att förlåtelsen inte är en ursäkt för att inte ta ansvar.
– Jag är ju ny genom Jesus. Då vill jag också leva som ny, ångra det som är fel. Även om jag misslyckas med att göra det som är rätt vill jag sträva mot det.
Än en gång lyser entusiasmen och glädjen fram i det han säger. Det är som om jag kan läsa vad han är på väg att säga när vi ska avsluta vårt samtal.
– Jag hade aldrig kunnat tro att man kunde vara så här glad så här länge. Jag är enormt tacksam.
Markus Hector, Malmö