Från tvivel till tro

Lois ser eftertänksam ut där hon sitter med kaffekoppen i handen. Men efter ett tag kommer det.

– Det hör till livet att tvivla på sig själv, på andra och att inte odelat kunna lita på Gud. Han är vår far och helt verklig. Samtidigt kan han te sig så abstrakt och långt borta.

Vi har träffats för att samtala om tro och tvivel. Båda sakerna har Lois stor erfarenhet av. Hon berättar att hon växte upp i en prästfamilj. Hemma låg Luthers lilla katekes på soffan. Men det var inget strängt hem. Lois bara skrattar när jag frågar om hennes pappa brukade förhöra barnen på katekesen.

– Ja, det hände faktiskt, men det var inte alls så farligt som det låter. Den tro jag fick med mig från hemmet var stark, varm och naturlig. Jag fick god bibelundervisning i olika sammanhang och trivdes med att sjunga i barnkörer och åka på läger. Jag levde nära Gud. Samtidigt måste jag tillstå att min tro även upp genom ungdomsåren förblev oskuldsfull.

Sin oskuldsfulla tro förklarar Lois med att den undervisning hon fick under uppväxten nästan uteslutande handlade om vad kristen tro lär, ytterst sällan om varför den är sann. När hon hade slutat gymnasiet och lämnat det trygga hemmet bakom sig började frågorna tränga sig på. Hon minns första gången då tvivlen övermannade henne.

– Jag låg på stranden i Åhus och tittade upp mot stjärnorna. Jag minns att jag ställde frågan: Varför finns allt detta? Hur kan jag veta att Gud har skapat det och har omsorg om varje människa?

Nedstämd i sin vilsenhet

Lois tvivel växte. Hon ifrågasatte om kristendomen är sann och om Gud är god. Tanken att allting existerade av en tillfällighet och utan bakomliggande tanke hade hon svårt för. Men vem hade skapat? Bibelns Gud eller någon annan Gud? Hon ställde sig inför möjligheten att vi kristna inte alls tror på något som är verkligt och sant.

Trots sin rationella karaktär var frågorna ändå inte bara intellektuella. De var också djupt känslomässiga.

– Att tvivla är ingen torr tankeövning. Alla mina frågor och min vilsenhet gjorde mig nedstämd. Lois förstod att en förlorad tro skulle få konsekvenser som hon inte visste om hon skulle orka bära.

– Dels förstod jag att det skulle påverka relationerna till min troende familj och mina vänner. Dels upplevde jag att livet krympte ihop. Det sköna, vackra, glädjefulla, vad betydde det egentligen om det inte fanns en Gud som hade menat det?

Viktiga vändpunkter

Till en början bar Lois sina tvivelstankar för sig själv. Hon var helt överväldigad över att de kom. Men snart kunde hon dela dem med sina närmaste vänner och sedan också med andra.

– Från vuxenvärlden möttes jag av förståelse, det visade sig att det var flera som själva hade tvivlat på sin frälsning och Guds förlåtelse. Men jag möttes också av viss oro. För många var det svårt att relatera till just intellektuella tvivel. Jag uppmanades att läsa mer i Bibeln, men det var ingen väg för mig just då. Jag behövde svar som inte var ’inomkristna’. Någon menade att jag tänkte för mycket. Jag försökte be, men det var inte alldeles lätt.

Lois kände sig rädd och visste inte riktigt hur hon skulle komma vidare. Vägen ut ur tvivlen skulle också visa sig lång för henne. Det var en svår process, men den hade också några viktiga vändpunkter.

– Den första vändpunkten var när jag fick möta motfrågor. ”Vilken sorts bevis behöver du för att tro att kristendomen är sann?” Sådana frågor gav mig hjälp att gå framåt i mina funderingar. Annars gick tankarna mest i cirklar.

Den andra vändpunkten började med att Lois läste boken Vägen genom av Torgny Wirén. Hon fick där möta en berättelse från en annan person som ställt liknande frågor som hon själv nu gjorde.

I boken nämndes L’Abri som är en plats för sökare och tvivlare. Det blev att hon gjorde ett besök hos Per Staffan och Lisa Johansson, som då, vid mitten av 90-talet, höll Nordiska L’Abri öppet under sommarperioden.

– Jag minns hur nervös jag var när jag skulle åka dit. Men det blev en väldigt positiv erfarenhet. Mina frågor togs på allvar och möttes av förståelse. När andra kunde känna sig spända och oroliga inför mina tankar upplevde inte Per Staffan och Lisa dem hotfulla på alls samma vis. Världen var inte på väg att gå under, och inte min tro heller.

Lois ägnade veckan i Mölle åt att samtala, läsa och lyssna till inspelade föredrag. Hon förstod att många ställde de frågor som hon ställde och att det var möjligt att finna svar. Hon fick också fundera över hur grundläggande det är att tro och varför det är så. Man måste tro på saker för att leva. Man måste ha tillit. Dessutom fick hon reflektera kring kristendomens argument för tron.

– Jag började se hur Bibeln bättre än någon annan källa beskriver hur världen ser ut och varför den ser ut som den gör. Bibeln förklarar både dess skönhet och dess fallenhet, både människans storhet och hennes litenhet.

Dessa tankar blev en vändpunkt för Lois rent intellektuellt. Hon hade inte fått några fullödiga svar, men det hon fått komma fram till innebar att hon kunde börja gå, i stället för att bara stå och stampa. Dock hade hennes tillit till Gud som en omsorgsfull far fått sig en större törn. Hon berättar om hur hon kunde känna sig som en hycklare när hon gick till kyrkan.

– Under några år gick det lite upp och ner. Om det kristna budskapet är sant, hur lever jag ut det? Vad händer när jag ber? Något överhuvudtaget? Jag hade mycket tvivel på mig själv och hur tron såg ut i mitt liv. Jag fick möta min svaghet som människa.

Ord som gav igenkänning och tröst

Även om Lois under denna tid kämpade med Bibelns texter fanns det också bibelord som hon kunde stämma in i.

– Många levnadsöden i Bibeln skildrar trötta, uppgivna kämpar. Elia önskar sig döden vid ett tillfälle, men Gud ger honom mat och dryck och leder honom handfast vidare. Jag kunde göra Psaltarens många frågor och förtvivlade rop till mina: ”Var är du, Herre …” Psalmisterna beskriver hur de gråter dag och natt. Sådant kunde jag ta till mig. Intensiteten stämde med hur jag upplevde min kamp. De handlade om livets allra viktigaste frågor om mening med livet och om en Gud att älska och att bli älskad av.

Andra bibeltexter som blev viktiga kunde handla om att röra sig mot en vuxen tro.

– I Psaltaren 131:2 beskrivs ”ett avvant barn”. Spädbarnet behöver hjälp med sitt näringsintag. Ett avvant barn har kommit ett steg vidare i sin utveckling. Hela livet måste vi komma till Gud och ta emot hans närhet och trygghet, men det är meningen att vi ska växa upp och komma ut ur vår oskuldsfulla tro. Världen och vårt inre är inte vackert och den erfarenheten behöver vi göra, även om den är smärtsam.

Ett annat bibelord som Lois ofta återkom till var Jesaja 42:2.

– Det var ett trösteord för mig. ”Ett brutet strå skall han inte krossa, en tynande veke skall han inte släcka.”

Vidare mot en tro

Så småningom kunde Lois åter börja röra sig mot en överlåten tro på Gud.

– Jag kom till en punkt där jag fick bestämma mig för om kristen tro är sann eller inte. Det var inte bara en intellektuell process, jag ville se tron hålla i själva livet, i vardagen. Och det fick jag göra. Jag fick bli mer och mer varse hur Gud verkar i både mitt och i andras liv. Tacksamheten över upprättelsen, frälsningen, växte inom mig.

Lois har dock inte hunnit beskriva detta förrän hon tillägger några ord om sin djupa övertygelse att det var Gud själv som i sin godhet drog henne tillbaka till sig.

– Under många år började jag sakta och långsamt förstå mer, intellektuellt, men också på ett djupt personligt plan. Det är lätt att tänka att tron hänger på en själv, att man ska prestera känslomässigt. Men tron hänger på Guds kärlek och trofasthet till oss människor. Jag fick upptäcka hur min tillit kunde få vila på Guds omsorg. I dag är det Gud själv som är det bärande i tron. Jag tar konkret emot Kristus i nattvarden.

Lois berättar hur hon märker att många kristna hon möter stressas av tron på sin egen tro. Den ska byggas upp och man ska känna att den är stark. Själv vill hon, även om det är allvar med tron, avdramatisera det hela en aning.

– Jag samtalade för en tid sedan med en kvinna i 70-årsåldern som varit kristen hela livet. För henne var det självklart att man har ett bättre böneliv när man är 70 än när man är 20. Jag tror hon har rätt i det och vi ska hjälpa ungdomar i dag att inte stressa upp sig. Man lär känna en människa mer och mer, djupare med åren. Så är det också med Gud. Trons frö växer långsamt och över tid.

I spänningsfältet

Vi har pratat en bra stund om brottningen med tvivel och frågor när jag till slut ber henne försöka beskriva vad tvivel är. Jag förväntar mig att hon ska svara något negativt, men hon väljer en helt annan ingång.

– Det är en del av människans storhet att hon har kapacitet att ställa frågor som: ”Varför Gud?” eller ”Vem är du, Gud?” Gud bejakar att vi är skapade sådana. Det ligger något mycket gott i att vi kan tänka själva.

Jag frågar förvånat om hon alltså menar att tvivel är något gott, men så vill hon ändå inte beskriva det.

– Det är inget gott men det är heller inget onaturligt i en värld som gått sönder. Tvivel är spänningsfältet mellan full tillit och brusten tillit. Då vi människor vänder oss bort ifrån Gud finns det ingen som litar fullt ut på honom. Alla kristna tvivlar.

Det är viktigt att förstå att tvivlen kan ha helt naturliga orsaker.

– Det är naturligt för den som blivit misshandlad av sin pappa att ha svårt att lita på en god Gud som älskar honom eller henne. På samma sätt är det inget konstigt att den som är olyckligt kär upplever att världen går under och en god Gud med den. Man känner sig bedrövad och då kommer frågorna om Gud bryr sig. Mina tvivel kom när jag skulle ta klivet ut i vuxenlivet. Det var också en naturlig tidpunkt. Det avgörande är till syvende och sist vad man gör med sina tvivel.

Lois berättar att hon själv har sina tvivelsdagar och tvivelsstunder då hon frågar sig om Gud bryr sig om just henne. I dag har hon två små barn och hinner inte tänka och känna lika mycket som under de år då tvivlen på Gud var som starkast. Men hon berättar också att hon inte längre blir så förvånad eller stressad när frågor och tvivelstankar kommer.

– Det måste vi människor leva med. Den onde bidrar med att så tvivel. Det är också svårt att leva som kristen i vår kultur. Vi är hemma i kulturen och samtidigt är vi främlingar. Det upplever vi som obekvämt. Också rent mänskliga faktorer kan ibland skapa tvivel.

– Då säger jag till mig själv: ”Du är jättetrött. Det är därför du känner och tänker så här.” Ibland får kristna människor henne att tvivla när hon ser hur de kan bete sig.

– Men då tänker jag på att det också fanns problem i den tidiga kristna kyrkan.

Råd till den tvivlande

Lois uppmanar den som tvivlar att söka upp människor som kan hjälpa vidare. Man reser sig inte ur sina tvivel själv.

– Det är bra att tvivla på fel gudsbild, men man behöver ta det på allvar och söka vidare. Annars riskerar såväl frågorna som vår egen bortvändhet från Gud att beröva oss vägen tillbaka. Ursynden består i att man mäter allt utifrån sig själv. Det är en form av narcissism. Man sätter sig före Gud och andra, gör sig självtillräcklig.

Lois upplever att det saknas forum i kyrkorna för att samtala om tvivlen. Många bär på frågor och en del lämnar kyrkorna om de inte får prata om dem.

– Den karismatiska rörelsen har gett oss mycket gott, men ibland blir det som om den uppmanar till positivt tänkande. Man ska vara uppfylld av glädje, gå runt och vara glad. Jag efterfrågar mer samtal i våra församlingar och möjligheter att ställa frågor.

Jag frågar henne vad man själv kan göra för den som tvivlar. Det viktigaste, tänker hon utifrån sin egen erfarenhet, är att inte låta sig skrämmas.

– Om vi låter oss skrämmas förminskar vi Gud. Vi måste tro att ljuset segrar över mörkret.

Lois betonar också hur viktigt det är att även tvivlaren får inkluderas i gemenskapen och att det respekteras om han eller hon inte vill be högt eller stämma in i glädjefull lovsång. Hon uppmanar också den som vill vara till stöd för tvivlaren att söka lyssna och förstå utan att ha synpunkter på att han eller hon tänker fel eller för mycket. Det kan också vara värdefullt om man själv delar med sig av något av det man tycker är svårt.

– Hela poängen med Bibeln är att svara på vad som gör att människor kan ta emot Jesus trots att det är svårt eller ibland för att det är svårt. Vägen har varit lång för många, men till slut har de funnit Gud, avslutar Lois.

Markus Hector, Malmö