Ledare: Att bevara och begrunda – ett bibliskt livsmönster

Jesus sade vid ett tillfälle till Petrus: ”Gå bort från mig, Satan!” (Matt. 16:23.) Det var nog inte roligt för Petrus att höra. Säkert kan han ha känt sig illa till mods, ja, kränkt. Även vi kan tycka att Jesus gick för långt och behandlade Petrus utan respekt för hans personliga integritet. Vi kan vara frestade att ställa oss på Petrus sida och å hans vägnar kräva upprättelse.

Men om vi funderar vidare och ställer den idag mera sällan förekommande sanningsfrå­ gan kommer saken i ett annat läge: Hade inte Jesus rätt? Petrus tänkte inte Guds tankar (läs: Jes. 53) utan människotankar. Vi har anledning att tacka för att Jesus inte gjorde Petrus misstag.

Det är det bibliska mönstret – att inte stanna vid upplevelsen och den omedelbara känslan, utan vidare reflektion. Det gäller särskilt Guds mäktiga handlande i historien. Det tar tid att ta in och smälta.

Vad är det att begrunda? Det är att försöka förstå vad det är som sägs i det som sägs, att försöka bli klar över vad det är som händer i det som sker. Det är reflektion. Visst kan det vara att stanna upp inför den nutida sportjournalistikens viktigaste fråga: Hur känns det? Men det stannar inte där. Det är även att därefter ställa frågorna om varför det känns så, om det är rätt och riktigt att känna så – eller inte.

ler inte. Den första julnatten bjöd på sällsamma händelser – ett nyfött barn, en ängels bud till några herdar och deras besök i Betlehem hos det barnet. Herdarnas upplevelse och berättelse väckte genast stor förundran och glädje. Om den nyblivna mamman står det lite kort: ”Men Maria bevarade och begrundade allt detta i sitt hjärta” (Luk. 2:19).

Säkert kände sig Maria omtumlad och överväldigad av att ha blivit mamma. Det hade inte varit fel att ställa den frågan till henne: Hur känns det?

Ändå är det helt otillräckligt att bara stanna inför den stundens känslor hos henne av trötthet, smärta och lättnad. När Lukas många år senare skriver ned händelserna hade han – vad vi kan förstå – talat med Maria själv. Hon kunde då berätta vad som hade hänt. Men hon kunde också berätta att hon under många år burit på det inträffade och funderat över det.

underat över det. Maria hade av Guds ord till henne genom ängeln förstått att hon burit på Guds hemlighet. I sitt liv hade hon närt och skyddat embryot till världens frälsning. Guds eviga rådslut hade materialiserats i hennes kropp. Något liknande hade aldrig tidigare skett med någon annan människa: ”Härefter skall alla släkten prisa mig salig”, kunde hon säga – redan innan hon hade nedkommit. Det var stor, ja, ofattbar nåd för henne. Det var stor nåd också för hela världen: Hon hade fött Messias, hela världens Frälsare och Herre.

Det var något för henne att ta in, något att smälta. Det blev hon inte färdig med på en eftermiddag. Det var inte i första hand något att omedelbart dela på sociala medier. Eftertanke var nödvändig om hon ens skulle komma i närheten av att förstå vad hon faktiskt varit med om. Men Maria kunde berätta för Lukas att hon hade bevarat och begrundat det i sitt hjärta.

Hennes tankar hade måst återvända till det när hon hade bytt på den lille och när hon torkat bort blod och tårar efter att han snörvlande kommit inspringande med ett skadat knä. Hon hade på nytt tvingats fundera över det när hon hört den försvunne, tolvårige sonens märkliga svar i templet i Jerusalem: ”Varför har ni letat efter mig?”

Maria är här vår förebild. Det är faktiskt det enda raka sättet att förhålla sig till Guds väldiga gärningar. Vi kan inte ta in dem helt på en kafferast. Vi kan lära av Maria att Guds berättelse om sitt handlande i historien först och främst måste bevaras för att inte glömmas bort. Den måste bevaras också för att kunna begrundas och förstås.

Den tillrättavisade Petrus instämmer när han skriver om evangeliet: ”Därför tänker jag alltid påminna er om detta, trots att ni redan känner till det” (2 Petr. 1:12). När Paulus skriver om innebörden av nattvardens sakrament lägger han till Jesu ord: ”Gör detta till minne av mig.” Det som Jesus gjort behöver både bevaras och om och om igen begrundas.

Men mönstret är inte unikt för Nya testamentet. Mose förmedlar liknande tankar om Herrens ord: ”De skall vara som ett band till påminnelse på din panna” (5 Mos. 6:8). Eftersom Guds ord är sant måste det sysselsätta vår tanke, prägla vår tanke. Vi sjunger i en afrikansk sång: ”Gud låt ditt Ord i mitt liv få råda!” Det är en god och biblisk inställning och bön.

Om det som såddes i god jord säger Jesus själv i liknelsen om såningsmannen att det är ”den som hör Ordet och förstår, och som bär frukt” (Matt. 13:23). Går det att förstå utan att reflektera? En del hörde men förstod inte. Andra hörde och tog emot – men utan att ordet slog rot. En del blev kvävt. Var det eftertanke och förståelse som inte fick utrymme?

Utan eftertanke kommer ingen förståelse. Guds ord och verk måste betraktas och begrundas. Det bör ske dagligen. Därför kalllades också läsarnas mest lästa bok ”Dagliga betraktelser” (C.O. Rosenius). Dessa betraktelser var inte alltid så lätta att förstå. De krävde eftertanke och ny läsning. År efter år lästes samma texter – som en påminnelse och med en ny utmaning och möjlighet att med Guds Andes hjälp förstå bättre.

Kanske någon tycker att det inte ligger i tiden att begrunda. Och när ska vi få tid till eftertanke? Det är en bra fråga. Men svaret blir mer angeläget att finna om vi är övertygade om vikten av att, likt Maria, bevara och begrunda Ordet. Det är en i Skriften väl förankrad prioritet. Den bör inte överges eller släppas. I stället bör vi hålla hårt i den och bjuda en förytligad och förytligande tid och kultur motstånd just genom att prioritera eftertanke och förståelse.

Läs och begrunda!

Peter Henrysson
Redaktör Begrunda