PETER HENRYSSON • Den helige Ande är vår Hjälpare, säger Jesus. Vad menar Jesus med det? Det kan vara svårt att förstå. Vad är det vi lärjungar behöver hjälp med egentligen? Har det något att göra med förutsättningarna för att tala Guds ord, att läsa eller att höra det? Det har det verkligen. Denna artikel är ett försök att peka på kontinuiteten mellan Kristi verk och Kristi Andes verk.
Avsked
I Guds ord står vi inför en bit av historien
där en flik av täckelset lyfts och Guds handlande och mening med det som sker avslöjas. Vi får se att Gud är aktiv, att han handlar och gör det enligt en plan som vi får veta något om.
Alldeles före påsk berättar evangelisten Johannes att Jesus, den andra personen i gudomen, sann människa, ska lämna sina lärjungar. Mästaren har tvättat sina lärjungars fötter.
Mästaren har blivit en tjänare. Han har kommit – inte för att bli betjänad – utan för att tjäna. Petrus, som var gift och kanske äldst av lärjungarna, hade först protesterat men sen accepterat att bli betjänad av sin Mästare. Han hade låtit sina fötter bli tvättade rena av Mästaren, som han älskade.
Ja, vi vet att Petrus skulle komma att behöva tvätta sina fötter igen – efter sin förnekelse – men han och de andra lärjungarna var rena. Det hade Jesus sagt: ”Den som har badat behöver sedan bara tvätta fötterna. Han är helt och hållet ren. Och ni är rena, fast inte alla” (Joh. 13:10). Det mäktiga och enastående Golgata-offret gällde i förtid, innan det var fullbordat. Det som Gud sagt och lovat är lika giltigt som om löftet redan infriats.
1. Synden, smutsen, skulle tvättas bort, skulden betalas. Synden skulle läggas på Guds lamm och bäras bort. Och det var vår synd, Petrus synd, din synd och min synd som han bar. Just Petrus skriver i sitt första brev: ”Han bar våra synder i sin kropp upp på korsets trä” (1 Petr. 2:24). Det står verkligen så. Våra synder. I sin kropp.
2. Lärjungarna var rena. De stod som rättfärdiga – utan att ha förtjänat det, skriver Paulus i Romarbrevet, av Guds nåd, ”därför att Kristus Jesus har friköpt dem” (Rom. 3:24). Det är en renhet och rättfärdighet som kommer utifrån, från Gud (Rom. 3:12). En främmande rättfärdighet kallar Luther det därför. Det är inte vår egen rättfärdighet, vår egen förträfflighet, som gör oss eller lärjungarna rena.
Tjänare blir vänner
När Jesus i sitt långa avskedstal avslöjar Guds tankar och Guds plan för sina utvalda sändebud sker också ett skifte i relationen till dessa lärjungar och apostlar. Ett nytt moment tillkommer. Relationen fördjupas och går in i en ny fas, kanske vi kan säga.
Jesus kallar inte längre lärjungarna för tjänare, säger han: ”eftersom tjänaren inte vet vad hans herre gör. Vänner kallar jag er, ty allt vad jag har hört av min Fader har jag låtit er veta” (Joh. 15:15).
Tjänarna blir vänner och vännerna blir invigda i Herrens planer. De får veta vad Gud har i tankarna – för världen, den onda från Gud bortvända världen. Det är till vänner som man anförtror sig, till dem som man har förtroende för, som sätter värde på en, lyssnar när man hamnat i bekymmer och kan bevara en hemlighet.
Jesus talar förtroligt med lärjungarna om allt som han har hört av Fadern. Det vill säga allt som lärjungarna behöver veta, allt som vi lärjungar behöver känna till. I den meningen är Jesus undervisning komplett. Ingenting behöver läggas till.
En ersättare, en annan Hjälpare, Anden
Men när nu lärjungarnas ordinarie lärare och vän ska gå bort så kommer de att få en ersättare, ”en annan Hjälpare” (Joh. 14:16). Jesus kallar honom ”sanningens Ande” (14:17).
Jesus har tidigare i kapitel 14 talat om sig själv som ”sanningen”. ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh. 14:6). Sin vikarie kallar Jesus nu för ”sanningens Ande”.
Jesus var – och är – utan tvekan en andlig lärare. Men han var också en kroppslig lärare, med ben och armar, händer och fötter – och fötter som behövde tvättas. På det viset var Jesus kroppsligt begränsad i rummet.
Men vikarien är inte kroppslig utan den helige Ande.1 Han är inte begränsad till viss plats. Genom sin Ande kan Jesus vara närvarande på olika platser samtidigt.
Den förste hjälparen är Sonen, Jesus. Den andre hjälparen – ”en annan Hjälpare” – är den tredje personen i gudomen. Den helige Ande kommer att ersätta Jesus. Det är den plan som Jesus delger sina vänner, lärjungarna. Sonen ska be Fadern sända Anden, säger Jesus (Joh. 14:16).
Vad är då vitsen med det?
Jesus säger att han låtit lärjungarna veta allt som han hört från Fadern. Det är ett påstående som han modifierar lite längre fram i sitt tal. ”Men Hjälparen, den helige Ande som Fadern ska sända i mitt namn, han ska lära er allt och påminna er om allt som jag sagt er” (Joh. 14:26). Där har vi svaret.
Mer att lära – repetition
Det fanns alltså mer för lärjungarna att lära. Det fanns det som redan var bekant för dem, som Jesus hade talat om, men som behövde fräschas upp, påminnas om. Och sen fanns det också en hel del nytt att lära – i vart fall i form av en fördjupad förståelse. Om vi börjar med uppfräschningen:
”Repetition är all kunskaps moder”, har vi lärt. Petrus var klar över det. Det förstår vi, när vi läser vad han skriver i sitt andra brev:
”Därför tänker jag ständigt påminna er om detta, trots att ni redan vet det och är befästa i den sanning som ni har. Jag ser det som min plikt att väcka er med mina påminnelser så länge jag är kvar i detta tält, för jag vet att jag snart ska lägga av mig mitt tält. Det har vår Herre Jesus Kristus visat mig. Men jag vill göra vad jag kan för att ni också efter min bortgång alltid ska minnas detta” (2 Petr. 1:12–15).
Trots att ni har hört det och redan vet det, vill jag på nytt påminna om det, skriver Petrus.
Påminnelsetemat möter redan i Gamla testamentet:
”Dessa ord som jag i dag befaller dig ska du lägga på hjärtat. Du ska inskärpa dem hos dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp. Du ska binda dem som ett tecken på din hand, och de ska vara som en påminnelse på din panna. Och du ska skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina portar” (5 Mos. 6:6–9).
Påminnelsemotivet är alltså inte nytt för Nya testamentet. Vi möter det också på and-ra ställen i Gamla testamentet – i konkret form – när Israels folk gått över Jordan in i det land som Herren lovat Abraham, Isak och Jakob osv:
”De tolv stenarna som de hade tagit ur Jordan ställde Josua upp i Gilgal. Han sade till Israels barn: ’När era barn i framtiden frågar sina fäder: Vad betyder dessa stenar? ska ni förklara för dem och säga: Israel gick på torr mark över denna Jordan. Herren er Gud lät vattnet i Jordan torka bort framför er tills ni hade gått över, på samma sätt som Herren er Gud gjorde med Röda havet som han lät torka bort framför oss tills vi hade gått över. Det gjorde han för att alla folk på jorden ska veta hur stark Herrens hand är och för att ni alltid ska frukta Herren er Gud.’” (Jos. 4:20–24).
Stenarna i Gilgal skulle förmedla det budskapet: Herrens hand är stark, så stark att inga hinder finns som kan stoppa förverkligandet av Guds frälsningsplan eller uppfyllelsen av hans löften. Denna kunskap om Herrens styrka ska nå alla folk på jorden. Denna vetskap har ett syfte – att bland Guds folk väcka tro på Herren, kärlek till honom och fruktan för honom.
Den helige Ande skulle påminna lärjungarna om allt vad Jesus hade sagt. Han skulle påminna om vad Jesus hade gjort och förklara vad det betyder att Jesus dog och uppstod.
Och syftet med påminnelserna, vilket är det?
Det skriver aposteln Johannes om i slutet av sitt evangelium efter att han berättat om allt vad Jesus sagt och gjort: ”Många andra tecken som inte är nerskrivna i denna bok gjorde Jesus inför sina lärjungar. Men dessa har blivit nerskrivna för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron ska ha liv i hans namn.”
Vi ska tro att Jesus är Kristus (Messias) och genom tron på Jesus ha liv. Det är syftet med Johannes evangelium och med den helige Andes påminnande arbete enligt just aposteln Johannes.
Mer att lära – fördjupning
Det andra gällde en fördjupad förståelse av Jesu ord och gärning.
Vi kan ställa oss frågan vad vi hade vetat om betydelsen av Jesu död och uppståndelse, om vi inte hade haft Nya testamentet.Vad hade vi vetat om den stora försoningsdagen? Vad hade vi vetat om den skyddande kraft som blodet från påskalammet äger? Vad hade vi vetat om den underbara och mäktiga befrielsen ur synd och slaveri som Herren åstadkommit?
Jo, vi hade känt till dessa teman från Gamla testamentet, men inte nödvändigtvis förstått dem som stora förebilder och profetior om vad Gud skulle göra och gjorde i Kristus. Men det är det som Nya Testamentet undervisar om: ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv”, skriver Paulus i 2 Kor. 5:19a. Det är detta den helige Ande har lärt och fått lärjungarna att förstå och som de sedan förkunnade när och fjärran: ”Vårt påskalamm Kristus har blivit slaktat”, skriver Paulus till korintierna (1 Kor. 5:7b).
Det är i Kristus Gamla testamentets ord och förebilder fullbordas och får sin djupare förklaring. Denna fördjupade förståelse kan vi inte hämta någon annanstans än i Nya testamentet. Och just det är den helige Andes stora verk och under.
Vad är då NT? Vi läser i Johannes 15: ”Men när Hjälparen kommer som jag ska sända er från Fadern, sanningens Ande som utgår från Fadern, då ska han vittna om mig. Också ni ska vittna, eftersom ni har varit med mig ända från början” (15:26–27).
Det talas här om Andens vittnesmål. Det talas också om lärjungarnas vittnesmål. Dessa två vittnesmål är samstämmiga. De återfinns i apostlarnas tal och gärningar i ”Apostlagärningarna”. Men Apostlagärningarna skulle lika gärna kunna heta Andens gärningar. Där finner vi Andens vittnesbörd och handlande. Andens och apostlarnas samstämmiga vittnesbörd framförs inte bara ”live” utan kommer också till oss i skrift. Det utgör tillsammans Nya testamentet.
Så ser vi att den andre Hjälparens offentliga verksamhet börjar på pingstdagen och att grunden för hans fortsatta verk är lagd i och med att NT föreligger i komplett utgåva, 27 böcker. Startsignalen hörs i form av ett dån och syns som tungor av eld på lärjungarna. Pingstundret utgör ett mäktigt startskott som omedelbart ger eko i Jerusalem. Men det är inte bara dessa synliga tecken som inträffar denna pingstdag.
Petrus tal – faktiska påståenden
Det fortsätter nämligen med Petrus tal och reaktionerna på det (Apg. 2). Och här talar nu den helige Ande, sanningens Ande.
Det är ett begripligt tal. Det är ett tal med intellektuellt innehåll, med – som vi ska se – faktapåståenden, moraliska påståenden och teologiska påståenden. Det är påståenden som är sanna eller falska – inte utifrån våra reaktioner på dem utan – i sig.
I sitt tal presenterar Petrus Jesus från Nasaret. Det är femtio dagar sedan Jesu nesliga korsdöd. Egentligen ska man kanske inte kalla det en presentation. Åhörarna som hade samlats med anledning av dånet från himlen kände till Jesus från Nasaret. De visste vem han var. Att han var en man som Gud sänt och som gjorde ”kraftgärningar, under och tecken” … ”som ni själva vet”, säger Petrus (Apg. 2:22).
Sen gör Petrus ett moraliskt påstående: Ni, åhörare, dödade Guds man, Jesus (2:23). Det är en oerhörd anklagelse. Kränkande!
Han gör också ett teologiskt påstående: Jesu död skedde i enlighet med Guds plan (2:23).
Därefter följer ett historiskt – och hisnande – påstående: Gud har uppväckt denne gudsman och löst honom ur dödens grepp (2:24).
Petrus påstår att också detta att Gud uppväckt Jesus från de döda var enligt Guds plan. Det står ju om det i Skrifterna, säger Petrus, närmare bestämt i psaltarpsalm 16 (2:25–28).
Petrus påstår vidare att den person som kungen och profeten David talar om i psaltarpsalm 16, diktad tusen år tidigare, är den ättling till David som Gud skulle sätta på just Davids tron (2:30).
Petrus säger alltså att Jesus är den utlovade herrens Smorde, Messias – eller på grekiska Kristus. Det är ett teologiskt påstående (jfr Apg. 2:32, 36).
Petrus är liksom alla de andra lärjungarna vittne till uppståndelsen, till Guds uppväckande av Jesus – dvs ytterligare ett historiskt påstående (2:32). Det kan vara sant eller falskt. Det påstås vidare att Jesus har blivit upphöjd (2:33). Samma påstående återfinner vi hos Paulus i Fil. 2:9: ”Därför har Gud också upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn.”
Hjälparen sänd
Jesus hade sagt till lärjungarna att han skulle sända dem en annan Hjälpare. Nu har det inträffat. Petrus påstår i sitt tal på pingstdagen att Jesus av Fadern också tagit emot den helige Ande och har ”utgjutit detta som ni ser och hör” (Apg. 2:33). Vad syftar Petrus på?
Dånet hörde de. De såg tungor som av eld sätta sig på var och en av de elva apostlarna (2:2). De hörde apostlarna tala främmande språk. De var mycket förvånade och förvirrade och visste inte vad de skulle tro.
I det läget ställde Petrus sig upp och förklarade vad det var som hände. Det kom från Jesus, säger han: ”Han har blivit upphöjd till Guds högra sida och fått den utlovade helige Ande av Fadern, och han har utgjutit det som ni ser och hör” (2:33).
Vad gäller det som apostlarna sade, kom det från den helige Ande: ”Alla uppfylldes av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala” (2:4).
Gud låter alltså offentligen signalera: Jesus är min Smorde. Den kraft som jag lät verka genom honom ser ni nu här igen. Ni har dödat min Smorde. Men han lever. Han är segraren och har blivit upphöjd.
Vi är hans vittnen. Han har gett oss sin Ande, dvs Hjälparen, sanningens Ande, som skulle lära oss apostlar allt och påminna om allt som Jesus sagt.
Andens utgjutande handlar alltså i första hand om undervisning, om något att lära och förstå, närmare bestämt Herrens ord och gärning. Men det är inte bara ord. Det är också kraft och frimodighet, som vi ska se.
Anden ger kraft och frimodighet
Jesu ord i hans avskedstal går i uppfyllelse. Och lärjungarna är förändrade. De är inte längre rädda. De förnekar inte längre. Varför? Jo, Fadern har gett dem en annan Hjälpare som ska vara hos dem för alltid: sanningens Ande (Joh. 14:16–17).2 Nu visar det sig.
Och det är inte bara tal utan det är även mod och beslutsamhet. Varför? De har fått Hjälparen, den helige Ande. Petrus tunga är som av eld. Han levererar en mäktig och övertygande predikan. Det bränner till hos åhörarna: Vad ska vi göra? Vad har vi gjort? Vi har dödat Herrens Smorde. Herre, förbarma dig! Vad ska vi göra?
Det är en ny auktoritet över Petrus. Det är som om något av Jesu ande vilade över honom. Och det är inte bara ”som om”. Det är precis som Jesus sade till sina lärjungar på himmelsfärdsdagen: ”när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns” (Apg. 1:8).
Elden känner vi igen från profeten Jeremia. Han drabbades av spott och spe när han talade Herrens ord. Då tänkte Jeremia att han var färdig med Gud och hans ord:
”Jag vill glömma honom
och inte mer tala i hans namn.
Då blev det som en brinnande eld
i mitt hjärta, instängd i mitt inre.
Jag ansträngde mig
att hålla den inne
men lyckades inte” (Jer. 20:9).
Herrens ord blev som en eld i Jeremias inre, när han försökte tiga. På ett annat ställe skriver han:
”Den profet som har haft en dröm kan berätta en dröm. Men den som har tagit emot mitt ord, han ska troget tala mitt ord. Vad är halm mot säd? säger Herren. Är inte mitt ord som en eld, säger Herren, och som en slägga som krossar klippan?” (Jer. 23:28–29.)
Herrens ord är som eld.
Och nu har det bränt till hos åhörarna på pingstdagen i Jerusalem: ”Vad ska vi göra?”
”Omvänd er”, säger Petrus, ”och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva. Löftet gäller er och era barn och alla dem som är långt borta, alla som Herren vår Gud kallar” (Apg. 2:38–39).
Sanningens Ande
Petrus talar sanning. Han gör det frimodigt och utmanande. Han är orädd. Det är den helige Andes verk och förtjänst. Herrens ord blir som en eld i bröstet på Petrus och på hans tunga.
Och det är det som Jesus talade om i sitt avskedstal: Fadern ”ska ge er en annan Hjälpare som ska vara hos er för alltid: sanningens Ande” (Joh. 14:16–17). Genom Petrus förmedlar Anden sanningen om Jesus – som Herrens Messias som avrättats utan giltiga skäl, men väckts till liv av Gud själv som bevis på sin oskuld och rättfärdighet. Och sanningen är att detta likväl har skett helt enligt Guds plan för världens frälsning till syndernas förlåtelse, som Petrus säger.
Hjälparen ska vara hos lärjungarna för alltid. Med honom ska de kunna övertyga om att Jesus verkligen är Messias, hela världens Frälsare och Herre.
Vi lägger märke till att Petrus i sitt tal säger att Andens gåva räcks till alla som tror (Apg. 2:38–39).
Andens särskilda gåva
Men Andens gåva räcks likväl på ett särskilt sätt till de första lärjungarna. Det är det som är ämnet för denna artikel. Minns Jesu ord till lärjungarna i avskedstalet om Hjälparen som skulle lära dem allt. Dessa ord är inte självklart riktade till oss på samma sätt som de då var uttryckligen riktade till de elva lärjungarna. Däremot ber Jesus uttryckligen i sin översteprästerliga förbön inte bara för de elva utan för alla dem ”som kommer att tro på mig genom deras ord” (Joh. 17:20).
Men det är just det som lärjungarna blev undervisade, som de talade och skrev – ord som senare lärjungar hört, läst och lärt.
Det talas och sjungs i dag mycket om Andens gåvor, tungotal och profetior, Guds tilltal och att höra Guds röst. Men när det blir huvudsaken eller ett betydande fokus, kan vi få svårt att förstå pingsten och den helige Andes huvuduppgift. Liksom Anden har talat genom GT:s profeter och slutligt gett oss Gamla testamentet, har den helige Ande talat genom NT:s apostlar och slutligt gett oss Nya testamentet.
Vad gäller i första hand GT har Petrus skrivit om det i sitt andra brev: ”Framför allt ska ni veta att ingen profetia i Skriften har kommit till genom egen tolkning. Ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud” (2 Petr. 1:20–21).
Skriften är Guds ord, tillkommen på Guds initiativ och under den helige Andes ledning. Det är en Guds gåva till oss, skriver Petrus.
Så innan vi frågar efter Andens gåvor, kanske vi skulle fråga efter Andens stora gåva, Skriften, och ta emot den. Det är i första hand Skriften som är Andens gåva till oss. Och så vitt gäller avskedstalet är det mera specifikt Nya testamentet som är Andens gåva till oss.
Den andre Hjälparen, som Jesus säger ska komma och vara hos lärjungarna för alltid, är sanningens Ande. Hans offentliga verksamhet börjar på pingstdagen och kommer först till uttryck i apostlarnas undervisning och verksamhet. Så småningom kommer också Andens gåva i form av den nedtecknade versionen av apostlagärningarna, evangelierna och apostlarnas brev.
Denna Andens gåva, Nya testamentet, är full av påståenden om vem Gud är, vad han har gjort, var han gjort det, hur han gjort det och varför. Dessa påståenden förmedlas av människor men kommer ytterst från sanningens Ande. De har därför sannings-anspråk och måste läsas, prövas och tas emot som sanna – eller förkastas. Det går inte att förhålla sig neutral till sanningens Ande eller Ordet.
Att ta emot Andens gåva är därför i första hand att ta emot Ordet och leva i det – som Jesus säger på ett annat ställe hos Johannes: ”Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar” (Joh. 8:31).
Lika brinnande som Emmaus-lärjungarna var medan Sanningen själv, Jesus, talade med dem på vägen, när han öppnade Skrifterna för dem, lika brinnande gjorde Sanningens Ande Petrus på pingstdagen när denne med Andens hjälp förklarade vad som hade hänt den dagen och vad Skrifterna sade om det.
Och om vi förblir i Herrens ord, kommer sanningens Ande att förbli hos oss och vara i oss, som Jesus säger i denna vår text. Då kommer han att göra oss till kunniga, brinnande, frimodiga och glada lärjungar, sanna lärjungar. Det är vad Anden gör. Det är något vi inte kan ta oss själva. För den saken behöver vi en annan Hjälpare, sanningens Ande, och hans gåva.
Peter Henrysson
redaktör, Lund
1. Bibel 2000 och evangelieboken talar om den heliga Anden. Det är en mångtydig beteckning som kan framstå som ”en sak” eller ”ett femininum” (både utrum och femininum). Att avpersonifiera den tredje personen i gudomen eller göra honom till en ”hon”, må vara politiskt korrekt, men knappast bibliskt. Därför bör vi inte använda den formuleringen.
2. Hjälpare är på grekiska samma ord som förespråkare (1 Joh. 2:1). Se ”Förespråkarens tjänst”, Begrunda nr 2–2009, s. 39–46.