Att reformatorerna avvisade påveämbetet vet vi alla. Men på vilka grunder? Och hur skulle kyrkans ledarskap se ut i stället? Prästen Bengt Birgersson reder ut begreppen.
Det är nog svårt för oss så här 500 år senare att förstå vilken revolutionerande återupptäckt det var för Martin Luther och de andra reformatorerna när evangeliet om Kristi rättfärdighet – tillräknad som gåva till en syndare – kom i dagen. I ljuset av den blev det uppenbart att det också på en rad andra områden i kyrkan stod illa till. I bland annat boken Om Kyrkans babyloniska fångenskap gick Luther 1520 till hårt angrepp mot påveämbetets och biskoparnas undervisning.
Kan påven vara kyrkans ledare?
Nu uppstod för reformatorerna frågan om påveämbetet kunde reformeras. Det fanns en tid då man hade förhoppning om att man i Rom ville lyssna på kraven om en reformation. Så är till exempel Augsburgska Bekännelsen ett enhetsdokument genom vilket man vid riksdagen i Augsburg 1530 ville visa kyrkans ledning att man stod för kyrkans klassiska bekännelse. Och Martin Luther kunde i något skede tänka tanken att påven kunde finnas kvar som biskop av Rom, en primus inter pares (”främst bland likar”). Men varje förhoppning om att man i Rom skulle lyssna till ropet från Wittenberg kom på skam och efter försöket vid riksdagen i Augsburg gav man helt upp om det.
I skriften Om påvens makt och överhöghet, som även ingår i Svenska kyrkans bekännelseskrifter, har Luthers närmaste medarbetare, Philipp Melanchthon, sammanfattat reformatorernas syn på påven:
”Den romerske biskopen gör förmätet anspråk på att han på grund av gudomlig rätt står över alla biskopar och kyrkoherdar. Vidare tillägger han, att han enligt gudomlig rätt även bär båda svärden, d.v.s. har makt att förläna och fråntaga konungavärdighet. Och för det tredje säger han, att det är nödvändigt för vår frälsning att tro detta. Och fördenskull kallar sig den romerske biskopen Kristi ställföreträdare på jorden. Vi anse och betyga, att dessa tre artiklar äro falska, ogudaktiga, tyranniska och för kyrkan fördärvliga.”
Det är påvens anspråk att han inte bara genom mänsklig rätt (iure humano) utan även genom gudomlig rätt (iure divino) innehar sitt ämbete och utgör Kristi ställföreträdare (vicarius Christi) på jorden som är den första orsaken till varför reformatorerna avvisar anspråket. De lyfter fram flera bibliska argument. I Lukasevangeliet 22:24–27 förbjuder Kristus apostlarna att ”bete sig som herrar” och i Johannesevangeliet 20:21 utsänder han dem som jämlikar på samma sätt som Fadern sänt sin Son i världen. Vidare hänvisar de till att Paulus inte sökte bekräftelse hos Petrus när han fått sin kallelse till apostel. Man fortsätter med att visa på att den gamla kyrkan inte hade tanken att biskopen av Rom hade en överordnad ställning. I sin utläggning av Matteusevangeliet 16:15–19, orden om klippan på vilken kyrkan byggs, avvisar man att de skulle syfta på Petrus som person och argumenterar för att de snarare handlar om den tro och bekännelse till Kristus som Petrus ger uttryck för. Likaså avvisas tanken att nycklarna – att lösa och binda i synd – skulle avse Petrus ensam och att de skulle inkludera rätten att stifta lagar eller inneha världslig makt i någon form.
Då reformatorerna fastslagit att påven inte har sitt ämbete genom gudomlig rätt går de vidare med att även på andra grunder avvisa honom som auktoritet. Även om påven haft sitt ämbete genom gudomlig rätt skulle det ha varit förbjudet att följa honom eftersom han förkunnar falsk lära och inte har Guds ord på sin sida. På område efter område avvisar reformatorerna den romersk-katolska kyrkans lära: gärningsrättfärdigheten, mässoffret, helgonens förtjänster och förböner, avlaten, skärselden, prästämbetet i dess romerska förståelse, förbudet mot prästernas äktenskap. Den avgörande orsaken till att Luther inte kunde tänka sig påven som kyrkans överhuvud var alltså att denne inte ställde sig under Skriften, utan över den. Efterhand blev Luther och hans medhjälpare förvissade om att påveämbetet var att betrakta som antikrist.
Hur ska kyrkan ledas?
När Martin Luther tänker på kyrkan och vad den i verkligheten är tänker han inte på en organisation. Kyrkan är för honom det heliga gudsfolket som följer Herdens röst. Den leds av Kristus genom Skriftens ord. Detta ord, vars centrum är evangeliet om Guds nåd, måste förkunnas, vilket blir reformatorernas anledning till att – näst efter att framställa evangeliet i dess klarhet – fokusera på frågan om Kyrkans herdar och på vilket sätt dessa ska kallas och insättas i tjänst. Det är genom Ordets förkunnelse och ett rätt förvaltande av dopets och nattvardens sakrament som kyrkan, Guds folk, ska ledas. Denna herdesyssla ska också inkludera användningen av nycklarna, att binda i och lösa från synd.
I boken Herdabrev till de böhmiska bröderna om rätta sättet att förordna och tillsätta församlingens herdar (1523) visar Luther hur han tänker att herdar och biskopar ska tillsättas för att leda församlingarna. Samma sak upprepas i boken Kyrkan och koncilierna (1539). Där finns i sista kapitlet de välbekanta kyrkans sju kännetecken, där det femte tecknet utgörs av ämbetena. Luther inleder det avsnittet på följande sätt: ”För det femte igenkänner man den kristna kyrkan till det yttre på att kyrkan viger eller kallar tjänare och har ämbeten, som skall förvaltas. Det måste finnas biskopar, präster och predikanter …”. För reformatorerna var detta insättande av ämbetsinnehavare helt avgörande. Det var något som skulle ske i kyrkans större gemenskap och i normalfallet inte utgöra den enskilda församlingens privata angelägenhet.
I den sistnämnda boken kommer Martin Luther in på frågorna om de olika koncilierna som hållits i kyrkans historia och i vad mån dessa varit rätta och trovärdiga, liksom på frågan vad ett koncilium kan göra. Det är uppenbart att Luther kan tänka sig större och mindre koncilier för att i olika nödsituationer avgöra viktiga frågor, främst att avvisa aktuella falska läror som strider mot eller utgör tillägg till den Heliga Skrift. Kanske man kan tänka att några av de teologikonferenser där flera av våra bekännelseskrifter diskuterades, antogs och undertecknades skulle kunna beskrivas som mindre koncilier. Det kan nog också sägas om det möte som hölls i Uppsala 1593. Där hade präster och biskopar samlats för att ta ställning till frågor som uppkommit efter reformationens ankomst till vårt land. Dels handlade det om den nu avlidne kungen Johan III:s försök till re-katolicering av kyrkan och dels om kung Karl IX:s reformerta sympatier. De församlade prästerna och biskoparna beslutade enhälligt – mot kungen – att kyrkan i Sverige skulle vara evangelisk-luthersk.1
Vi ser alltså sammanfattningsvis hur reformatorernas stora angelägenhet var att utrusta, kalla och i god ordning insätta Ordets tjänare (präster, biskopar och predikanter). Det är i uppkomna nödsituationer som dessa måste samlas likt apostlarna gjorde i Jerusalem (Apg. 15) för att dryfta aktuella frågor och avvisa falsk lära. Det som främst måste bevaras är den klenod som Guds folk fått – evangelium om att ”den rättfärdige ska leva av tro”.2
Bengt Birgersson
präst och lärare i praktisk teologi, Göteborg
- Beslutet finns som appendix i Svenska kyrkans Bekännelseskrifter. Martin Luther såg fursten/kungen som en tillgång i den mån han bekände sig till Kristus och hans ord och var en beskyddade av kyrkans liv.
- Rom. 1:17