Varför behövde Gud bli människa? Behövde han det egentligen, hade han inte kunna rädda oss ändå? Varför tog Jesus ’omvägen’ via jorden för att ta sin plats på himlens tron?
Jesus tog en ganska besvärlig omväg till Faderns högra sida, till himlen, för att inta sin position i den gudomliga Treenigheten. Besvärlig, men inte onödig. Eller för att säga det än tydligare: Besvärlig för Honom men inte onödig för oss – utan nödvändig, absolut nödvändig.
Omvägen kunde ha slutat i en återvändsgränd där innanför dödsrikets portar. För omvägen gick från himlens högsta höjder, ner i en hastigt omdisponerad krubba, ner i vår världs djupaste Gehenna, ned i själva dödsriket. Sedan började återfärden, gravkammaren blev en livmoder för uppståndelsens nya liv, det mest slutna av alla fängelser tvingades att släppa ut sin främsta fånge genom alla tider. Och det bar vidare uppåt, till Faderns högra sida. Både startpunkt och slutmål. Redan från början stod det ”himlen tur och retur” på biljetten.
Att jag påminner om hela denna Jesu resa beror på att utan slutresultatet förstår vi inte upptakten. Om inte Jesus uppstått och stigit upp till Faderns högra sida hade ingen brytt sig om vad som några decennier tidigare skedde lite i skymundan i Betlehem. Då hade det inte varit Gud som blivit människa utan bara ännu en människa och ingen annan. Då hade namnet Immanuel – Gud med oss – aldrig riktigt förverkligats mer än på distans. Då hade vi aldrig fått ett ansikte på Gud, Gud hade förblivit en okänd och ganska likgiltig Gud. En Gud utan kärlek.
Men nu är det inte så utan Jesus Kristus är Guds fysiska och materiella närvaro, Guds människoblivande, Guds förköttsligande, som inkarnation bokstavligen betyder, för ”då nu barnen är av kött och blod måste han på samma sätt bli människa” (Hebr. 2:14, Bibel 2000). Jesus Kristus, Guds Son, är ursakramentet för Guds nådeshandlingar. Utan Guds inkarnation i Kristus faller den kristna tron, Bibeln är av intet värde, predikan saknar fästen, nattvarden är en kalorifattig oblat och några droppar Madeira och bönen famlar i ett tomrum.
Barnet som trängde sig fram under Marias krystvärkar, navelsträngen som skars av i ett stall i Betlehem, munnen som sökte bröstet för att amma skulle några decennier senare få känna hur spikar borrades genom hans muskler och senor, blodkärl och nervtrådar, hur en törnekrona sargade hans panna och ett spjut skar upp hans buk. Ett spjut rakt in i Guds kropps närvaro i världen blev nådens och försoningens grund. Och detta var och är på riktigt.
Det var nödvändigt för oss att Gud blev människa så som livräddaren kastar sig i vattnet inte för sin egen skull utan för den drunknandes. Gud ensam kunde ha sjunkit ned i dunbolstren på sin himmelska tron för att slippa livets vedermöda. Men Han valde krubban framför tronen, lidandet framför bekvämligheten. Han som är odödlig gjorde sig dödlig. Han som är utan synd gick in under vår synd. Glipor av ett ofattbart mysterium, av en annars oåtkomlig verklighet öppnar sig då vi försöker ana inkarnationens realitet och under – detta Guds kärleks mysterium.
Inkarnationens verklighet är ett mysterium. Hur kunde Gud i sin oändlighet trängas ihop i en människas kroppsliga ändlighet? Hur kunde den evige leva och dö i tiden? Hur kunde Gud som omsluter allt och alla, som håller hela kosmos i sin hand, bli ett barn på några kilon vilande i Marias händer?
Men detta inkarnationsmysterium är ett intet jämfört med Guds kärleks mysterium. Hur kunde Gud i sin helighet, renhet, fullkomlighet böja sig så djupt ned, att han levde bland alldeles vanligt folk och umgicks med särskild förkärlek med syndare och tullindrivare? Gud såg, Gud visste. Ändå undvek inte Gud människan utan kom som en av oss mitt ibland oss.
Blaise Pascal, fransk matematiker och mystiker på 1600-talet, menade att inkarnationens under visar ”hur djupt människans elände är genom att ange hur stort läkemedel som behövdes för henne”. Om det är någon som sett människans elände, så är det Gud. Därför kunde inte Gud hålla sig borta. Rädsla finns inte i kärleken, bara en längtan att älska, att möta och bära sin älskade. Därför vågade Gud språnget ut på tiotusen famnars djup för att fiska upp oss.
Det förbryllande med inkarnationen är främst två ting. Det första är det enklaste, att inse hur djupt människans elände är. Utan den insikten kommer vi heller aldrig att förstå varför Jesus tog denna märkliga omväg. Antingen gällde vår totala undergång eller så krävdes det en gudomlig räddningsaktion.
Det andra är att ana Guds totala kärleks djup. Guds kärleks väsen. Att Gud i sin kärlek inte hejdar sig inför vårt elände, vår synd, inför odören från våra ”hjärtans latrin” som en fransk författare uttryckt det. I krubban lades inte bara ett barn, där lades hela Guds kärleks väsen och oförtröttliga sökande efter oss.
Jesus uppmanade oss att först av allt söka Guds rike och hans rättfärdighet. Omvänt kan vi säga, att Gud själv först av allt sökte oss och vår frälsning. Redan från det ögonblick då människan för sitt upprors skull fördrevs från paradiset, ingick det i Guds plan att söka upp oss. Inte ens den mest vilsna bland människor kan gå så vilse att inte Gud letar också där efter henne. Inte ens om vi försöker gömma oss i en eländig krubba i ett lortigt stall.
Berth Löndahl,
kyrkoherde emeritus, Malmö