Hur upplevs det svenska julfirandet av en person som kommer från ett annat land? För Thaer från Irak är det viktigaste gemenskapen och gudstjänsterna även om han saknar några av hemlandets delikatesser.
När denna text läggs ut har Thaer precis fått besked om att han får stanna i Sverige de kommande åren. Vi tackar Gud för det och ber att han ska välsigna Thaer i hans tillvaro här!
Ute singlar några få snöflingor ner i den kalla luften. Jag sitter i församlingsgården med en glad, språksam man. Thaer är född i början av 80-talet i Irak och har under några år levt i Sverige i väntan på uppehållstillstånd. Vi pratar om jular han upplevt.
Thaer firade den senaste julen med sin svenska värdfamilj här i Lund. Det var en fantastisk upplevelse för honom att som kristen vara i en familj som låter sig präglas av Guds stora gåva till oss – att Gud själv kom till jorden.
– Jag blev så överraskad över att jag också fick julklappar, både från familjen och från andra vänner, berättar Thaer. Det syns att han har svårt att finna ord som uttrycker hans glädje och tacksamhet.
Långa julfester för alla åldrar
Thaer deltog i många gudstjänster under julen, men han tycker att de kunde ha varit längre. I hans barndom hade kyrkorna en gemensam fest som varade till långt in på natten. Det drog till sig uppmärksamhet och flera nya kunde slinka in och dela gemenskapen.
Under uppväxten bodde familjen i huvudstaden Bagdad i ett område som dominerades av kristna. I slutet av 90-talet fanns det gott om kyrkor i staden: arameiska, syriska, kaldeiska och katolska. Varje söndag brukade familjen besöka en kyrka.
– Efter 2007 finns ingen kyrka kvar i Bagdad, säger Thaer med sorg i rösten.
Under julen var firandet särskilt stort och alla kunde känna sig välkomna. Efter gudstjänst och bön i kyrkan bjöds alla till den närliggande trädgården där firandet fortsatte med knytkalas. Ofta var temperaturen kring 20 grader. Barnen lekte till långt in på kvällen, ungdomar spelade brädspel och pratade förstås. Olika grupper dansade i omgångar – gifta par med varandra, förlovade par med varandra, och sedan de ogifta. Gemenskapen var lättsam och full av humor. Behövde någon ett gott råd, till exempel om en god fru eller man, var det en bra tid.
– Vi hade inte så mycket julpynt på 80-talet eftersom landet inte handlade så mycket med Kina då. Men i advent brann lite fler oljelampor i kyrkorna och till jul dekorerades det ofta med ballonger och girlanger. Julgranen var av plast.
Thaer utbildade sig till sjuksköterska och arbetade under några år på det amerikanska fältsjukhuset i landet. Där mötte han traditionen av julfirande med elektriska ljus i granen och fest i det lilla kapellet på basen.
Nya vänner gjorde julfirandet rikare
Strax före den stora flyktingvågen kom Thaer med delar av sin familj till Sverige. Den första tiden kände han sig mycket isolerad. Det var svårt att få kontakt med kristna och svårt att göra sig förstådd. Beskedet om uppehållstillstånd dröjde längre än Thaer kunde ana.
Den första julen i Sverige firade han med familjen. De läste i Bibeln, lyssnade på arabiska julsånger på Youtube och pratade med familjen i Irak över Skype.
Först efter ett par år kom Thaer i kontakt med kristna genom Filippis språkkafé där undertecknad är samordnare. Jag minns hur glad Thaer blev när vi berättade om söndagssamlingarna på Filippi. Han ville så gärna ha mer kontakt.
Thaer blev en flitig gudstjänstbesökare på Filippi och i samarbetskyrkan Sankt Knut där han, efter dopundervisning på Filippi, blev döpt i december 2016. Det var inget hinder för honom att han fick starta tidigt på söndagsmorgnarna för att åka buss från sin tillfälliga bostad. Det var de nya kontakterna värda.
Även julfirandet i Sverige blev mycket rikare. Nu behövde han inte vara ensam längre och han var angelägen om att fler skulle få komma med.
– Det var så fint att tillsammans med många få gå till julbön på julafton och få ta emot Guds välsignelse och sedan alla julgudstjänster då vi får be till vår Herre Jesus, säger Thaer. Han är också särskilt glad över att se alla barn och ungdomar vara med och att höra sångerna. En julsång som särskilt fastnat hos Thaer är Tänd ett ljus och låt det brinna …
Thaer är så glad för allt: mat, sång och gemenskap.
– Tänk om vi här också kunde ha lite ’efterhäng’ som i min barndoms Bagdad, drömmer Thaer. Han inser att vädret gör det svårare att genomföra, men menar att det skulle locka fler. Det skulle visa att vi bryr oss om varandra. Ensamheten skulle inte bli så svår för dem som är singlar och nya i Sverige.
Jag frågar Thaer om detaljer i julfirandet i Sverige som han spontant reagerat på, men det verkar ovidkommande. För Thaer är gemenskapen central, men visst skulle han vilja fylla på med hemlandets delikatesser.
– Har du smakat kedja? undrar Thaer. Det är en bulle av bröd fylld med dadlar. Det är verkligen gott! Siahr, ett platt risbröd, måste du också smaka. Det är ett traditionellt festbröd. Det ska jag bjuda dig på!
Ömsesidigt givande och tagande
Thaer är väldigt glad över att ha fått många kristna vänner.
– Det är många som hejar på mig på stan nu, säger Thaer med glädje. Det är så många att jag glömmer namnen på dem!
– Jag har fått hjälp med så mycket. Jag har fått hjälp att öva min svenska på språkkafé och genom vänner, reflekterar Thaer. Jag har fått undervisning om kristendomen och hjälp att hitta till kyrkan och mer undervisning på Filippi. Det är jag väldigt tacksam över.
Ja, vi är flera som fått hjälpa Thaer på olika sätt. Vi har fått kämpa tillsammans med honom i kontakt med myndigheter, sörja med honom när familjemedlemmar dött, dela glädjen med honom på kristna läger. Vi har fått bidra med tid, kunskap och lite extra pengar för specifika utgifter. Thaer har genom sina behov påkallat vår hjälp och vidgat våra hjärtan.
Men han har också gett oerhört mycket. Thaer är vår evangelist. Han pratar med sina landsmän, han längtar efter att de också ska få en djupare kunskap om Jesus. Han bjuder in dem till gudstjänster och ber oss starta undervisningsgrupper. Han är tolk och stöd för unga som kommer till gruppen för ensamkommande flyktingpojkar. Thaer hjälper oss att se de behov som finns.
Vi behöver verkligen varandra!
Kristina Runeson,
Lund