Underbart skapad?

Du har skapat mina njurar,
du vävde mig i moderlivet.
Jag tackar dig för att
jag är så underbart skapad.
Underbara är dina verk,
min själ vet det så väl.

Orden från Psaltaren 139:13–14 har jag hört många gånger. Ändå sitter jag där på min säng i ett kalt sjukhusrum och tankarna snurrar. Jag har nyss konstaterat att alla fönster och dörrar är låsta och att jag inte kan ta mig ut härifrån på något annat sätt än genom att gå upp i vikt. För just nu väger jag så lite att jag kunde ha dött på vägen till sjukhuset, mitt hjärta kunde efter flera års hård kamp ha sagt stopp.

Det som från början bara var en tävling om att gå ner några kilon, slutade med att jag fastnade i den livsfarliga sjukdomen anorexia.

En röst bland många?

Hur kunde det hända? Jag vet ju att Gud älskar mig precis som den jag är, varför försöker jag då förändra hans skapelse? Varför tror jag att mitt liv blir bättre om vågen visar färre kilon när jag ställer mig på den? Borde inte jag som kristen veta att det inte är det yttre som spelar roll, utan att det är insidan som räknas?

Jo, om Guds röst hade varit den enda input vi får, så hade vi litat på att vår kropp är ett tempel åt den helige Ande. När Paulus i Första Korintierbrevet beskriver kyrkan som Kristi kropp, gör han det just för att kroppen är en så snillrik och fantastisk uppfinning, där varje del behövs för att helheten ska fungera optimalt.

Om Bibeln hade fått vara stilbildande hade det varit helt accepterat att vi ser olika ut, att vi är unika och samtidigt skapade till Guds avbild allihop. Men nu finns det väldigt många andra röster i samhället som sköljer över oss med budskap om att vi bör se ut på ett visst sätt, att det finns ideal som alla ska rätta sig efter. Retuscherade modellbilder, otaliga selfies på sociala medier, löpsedlar om snabb viktnedgång – de fungerar som megafoner och har normaliserat bantning och kroppsfixering, och gjort dem till ett vanligt samtalsämne på fikarasten vid många arbetsplatser och bland barn och ungdomar i skolorna.

Vi kan önska att kristna människor skulle vara immuna mot de här budskapen, men tyvärr är det så lätt att Guds kärleksfulla ord om att vi är underbart skapade drunknar i allt annat. Och hur mycket vi än tror att vi inte påverkas av dem, gör vi ändå det. Det gäller även oss som sagt ”det där bryr jag mig inte ett dugg om”.

Ingen quickfix

Så hur gör jag om jag själv eller någon i min närhet fastnar i destruktiva tankar om att ens kropp inte duger som den är, att den inte passar in i mallen, att jag behöver väga lite mindre eller ha mer muskler för att bli lyckad, perfekt? Jag önskar att jag som själv har brottats med de här ångestframkallande frågorna hade haft ett enkelt svar, en quickfix som funkar för alla. Men en sådan standardlösning finns tyvärr inte. Det enda som fungerar i alla situationer är bön, omtanke och kärlek. Det kanske inte ger effekt direkt, men det hjälper i alla fall den drabbade mitt i kampen.

Jag hade till exempel en hemgrupp, som bad för mig vid varje träff under ett helt år, även då jag själv inte orkade vara med. Jag minns människorna som verkligen såg mig som personen Sara och inte bara anorektikern. Jag kommer ihåg vännerna som stängde fönstret för min skull, eftersom jag frös trots att det var väldigt varmt i rummet. Och framförallt känner jag en stor tacksamhet och beundran över att min familj hela tiden fanns vid min sida, samtidigt som de insåg att det ofta inte var lönt att tjata eller tvinga.

Tala väl om din kropp

Många av oss behöver öva på att tala väl om vår kropp och att se det unika med den. Vår unika skönhet är värd att beundra och ta vara på.

Du och jag behöver också slå hål på myten om att andra människor tycker och tänker en massa saker om hur din och min kropp ser ut. Och om någon skulle göra det, vad spelar det för roll? Ifrågasätt de sjuka tankarna och få dig själv eller personen i din närhet att försöka förstå att de tankarna aldrig kommer från Gud, utan att det är den onde som vill inpränta en känsla hos oss om att vi inte duger.

Försök få personen att fokusera mer på kroppens funktion än på dess utseende. Ofta förstår vi inte hur fantastisk vår kropp är förrän vi skadar oss. När det händer inser man att det inte är så enkelt att bre en macka med vänster hand när högerarmen är bruten och gipsad. Eller att det blir ett projekt att ta sig ner och leka med barnen på bilmattan när knäet är skadat efter en fotbollsmatch.

Jag tror att en kristen också ska undvika det andra diket där man tänker att vi inte alls bör bry oss om hur vår kropp ser ut och mår, med motiveringen ”Gud älskar ju mig som jag är”. Nej, Gud har gett oss kroppen som ett redskap och han vill att vi ska kunna använda den på bästa sätt. I skapelseberättelsen uppmanar han människan att ta hand om skapelsen, det inkluderar även den egna kroppen. I Första Korintierbrevets sjätte kapitel skriver Paulus att vi ska ära Gud med våra kroppar.

Vi ska därför inte strunta i att försöka äta sunt, träna, återhämta oss. Vårt motiv till att ta hand om kroppen ska dock inte vara samhällets skönhetsideal, utan vi ska göra det för att må bra.

Vägen ut

Tillbaka i det kala sjukhusrummet. Jag ser att det ligger en bibel på nattduksbordet, jag plockar upp den och tar ett tumgrepp. Det vill säga, jag slår upp boken på ett slumpvalt ställe och läser versen som ögonen först landar på. Det fungerar sällan, men just den här gången blir orden så nära ’eldskrift på väggen’ som jag någonsin kommit.

Jag sjönk ner till bergens grund med jordens bommar bakom mig för evigt – men du förde mig levande upp ur graven, Herre min Gud (Jona 2:7).

Profeten Jonas ord som sades efter att han hade blivit räddad från det stormande havet och fiskens buk, talade rakt in i min situation och gav mig en visshet om att Gud skulle rädda även mig, föra mig levande genom både sjukdomens och sjukhusets låsta bommar.

Där och då helade Gud mig. Mina sjuka tankar, min ångest och min snedvridna bild av min kropp formades om och byttes ut mot livsglädje, en vilja att få tillbaka en fungerande kropp samt en stor tacksamhet över att bön gör skillnad.  †

Sara Engström
ansvarig för barnverksamheten i EFS Ängelholm, bor i Örkelljunga