ELMs framtid behöver debatteras. Till Liv har därför bjudit in tre personer med olika bakgrund att samtala om framtiden för ELM. I det första samtalet är det Sverigemissionen som står i fokus.
Läs även de andra två inläggen i debatten: Oskar Wikdahl • Sven Hammarberg
Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner (sedan 2005: Evangelisk Luthersk Mission, ELM) har ända sedan sin tillkomst 1911, i anslutning till en konflikt om bibelsynen, levt med ett antal utmaningar. Med tiden har dessa inte minskat utan snarast accelererat.
De teologiska utmaningarna kan beskrivas på olika sätt. En viktig beskrivning gavs 2005 av Rune Gustavsson. Gustavsson, som i årtionden var ledargestalt såväl i lundaföreningen Filippi som i ungdomsorganisationen Kristna Ungdomsförbundet i Sydsverige, KUS (numera: ELU), publicerade då artikeln ”Den lilla kyrkan i den stora”. Artikeln var ett av de tyngsta bidragen i KUS 100-årsskrift Jesusglädje – Bibeltillit – Missionsiver. Enligt min mening är hans analys av problematiken mycket träffande, däremot kvarstår frågan: Lyckades han verkligen ge en lösning på det skisserade problemet?
Gustavsson inleder med att placera ELM på den kyrkohistoriska kartan i Sverige. Han skissar utvecklingen från fornkyrkan fram till reformationen. Sedan lyfter han fram pietismen och herrnhutismen som den teologiska mylla där ELM har sina rötter: Det handlar främst om nyläseriet, nyevangelismen och den rosenianska rörelsen under 1800-talet.1
Så långt är Gustavssons framställning verkligt tänkvärd, och en nyckelpassage återfinns på s. 152:
[—] varför detta svep över kyrkohistorien? Vad är poängen? Jag tror det är viktigt att göra klart för sig att missionshusets och missionsföreningens idé inte är någon marginell tillfällighet i Kristi kyrkas historia. Själva idén har funnits där hela tiden, den lilla kyrkan i den stora. Vi skall vara frimodiga! Vi arbetar inte med en parentes, där det bortre parentestecknet snart skall sättas. Det sätts nog inte förrän Herren kommer. [min kurs.]
Hans resonemang om ”den lilla kyrkan i den stora” är ett träffande sätt att lyfta fram de pietistiska och herrnhutiska dragen inom ELM, ett arv som man delar med Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, EFS.2
Gustavsson identifierar viktiga aktörer i ELMs närkontext: Svenska kyrkan, EFS, de lutherska bekännelsekyrkorna (som växte fram under 1970-talet) samt Missionsprovinsen, vilken under KUS jubileumsår 2005 precis hade kommit i funktion. (Den 5 februari 2005 vigdes Arne Olsson till biskop i Göteborg och förrättade därefter sin första prästvigning.)
Det är här som Gustavssons och mina vägar skiljs. Jag håller med honom om att relationen till de lutherska bekännelsekyrkorna, som skapade stor splittring i BV-leden på 1970-talet, numera är ett ganska marginellt problem för ELM. Men den ”positionering” som ELM måste lösa, och hittills har misslyckats med, gäller enligt min mening relationerna till Svenska kyrkan, Missionsprovinsen – och inte minst Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen.
Svenska kyrkan är numera, 18 år efter publiceringen av artikeln, otroligt mycket liberalare än då. I dag känns Gustavssons förhoppningar om Svenska kyrkans välvilja (på s. 155) helt överspelade. På samma sida, i en kortfattad men kategorisk formulering, avfärdar Gustavsson Missionsprovinsens agerande – detta trots att provinsen genom sina vigningar agerat exakt så som våra Bekännelseskrifter rekommenderar.
Då framstår två problem som Gustavsson väjer för: Om man går in i ett nära samarbete med Svenska kyrkans lokalförsamlingar, och inte identifierar vad som skiljer ELM från EFS, men däremot markerar avståndstagande från Missionsprovinsen, blir det relevant att ställa två frågor: Vad skulle förloras om den lokala ELM-föreningen uppgick i den lokala kyrkoförsamlingen? Finns det i dag egentligen något som längre skiljer ELM från EFS?
Med Gustavssons argumentation – nära samarbete (om möjligt), med Svenska kyrkan, avståndstagande från Missionsprovinsen och ingen analys av vad inom EFS teologi och agerande som är oförenligt med ELMs teologi och historia – växer ännu en fråga fram: Finns det någon framtid för ELM?
Mycket talar för att Gustavssons argumentation kommer att leda till följande:
de små missionsföreningarna läggs ner, alternativt sugs upp av vissa församlingar i Svenska kyrkan
de stora missionsföreningarna börjar alltmer samarbeta med EFS
problemet med ”läckande” missionsföreningar fortsätter: de yngre generationerna försvinner, de äldre blir, i bästa fall, kvar – ett tag till
och på sikt, särskilt om man officiellt börjar bejaka kvinnliga präster, finns det knappast något som längre särskiljer ELM från EFS. Har riksorganisationen ELM i det läget något existensberättigande? Kommer den att finnas kvar på sikt? – Kvar blir kanske, på sin höjd, ett par missionsgårdar och några lokalföreningar.
Har jag fel? På vilket sätt? Eller är utvecklingen som jag skissat redan i full gång?
Rune Imberg
tidigare missionär och styrelseledamot för ELM
1. Beträffande dessa begrepp, se Gustavsson, s. 150–151.
2. Däremot kan man fråga sig: Är det inte så att det herrnhutiska arvet (extra tydligt hos t.ex. Lina Sandell), överlag varit starkare inom BV/ELM än inom EFS?
Vill du delta i samtalet? Skicka ditt inlägg till mattias.lindstrom@tillliv.se.