En sann självbild och lägesbeskrivning är nyckelfaktorer när man ska ta sig an en uppgift. Vad tänker vi egentligen om Sverige, när vi pratar om Sverige som missionsland? Martin Alexandersson hjälper oss nyktra till.
Ibland ser jag ett klipp från något talangprogram där en hoppfull kandidat sågas av en jury och blir helt tagen av sin egen brist på talang. Inte sällan är deras försvar ”men jag tycker att jag sjunger jättebra!”. Det är deras brist på självinsikt som är en av poängerna med programidén och som ger tittarsiffror.
Vi vet att en nykter syn på sig själv och sin omgivning är viktig. När vår bild inte stämmer med verkligheten blir det svårt att navigera i relation till andra. Hur är då vår egen syn på Kristi rikes framväxt i vårt land? Det är svårt att ge en enhetlig bild, och det finns många lokala undantag, men på det stora hela är utvecklingen tyvärr inte särskilt positiv.
Equmeniakyrkan gjorde nyligen en undersökning i sina församlingar, ELM hade sin Framtidskommission och vart femte år släpps ”Sverigeundersökningen” där statistik från hela frikyrkligheten sammanställs. Undersökningarna visar dels att vi har haft svårt att behålla våra egna, dels att vi har svårt att nå nya. Svårigheterna syns tydligt i statistiken. Enligt Sverigeundersökningen har vi lagt ner en lokal församling per vecka sedan millennieskiftet. Medlemsantalet har också minskat markant och siffrorna är liknande oberoende av samfund, landsända, stad eller landsbygd. Vi vet också från Svenska kyrkans statistik att siffrorna pekar i fel riktning oavsett vilka verksamheter man tittar på.
Situationen i vårt eget land
Detta har lett till att stora delar av vårt land i dag består av områden där den stora majoriteten av människor lever liv långt bort från både församlingar och kristna. Det finns till exempel bara en enda frikyrka i hela Härjedalen. Landskapet lär dessutom ha fler registrerade häxor än präster och pastorer. Vi har också flera kommuner med tiotusentals invånare där det inte finns någon mer kristen närvaro än Svenska kyrkan. I sydöstra Skåne är antalet kristna i dag under 1% och därmed lägre än i till exempel Libyen.
Men dessa siffror präglar inte vår självbild fullt ut. Troligtvis är vi mer oroliga för hur någon som flyttar till Tripoli i Libyen ska bevaras i tron, än någon som flyttar till Simrishamn. Vi är på samma sätt mer oroliga för någon som flyttar till ett västafrikanskt land med fler häxdoktorer än pastorer, än för någon som bosätter sig i Sveg i Härjedalen. Vi behöver alltså se nyktert på verkligheten och inse att vi kanske inte alltid har en korrekt bild av situationen i vårt eget land.
Situationen hos oss kristna
Likaväl som vi behöver en korrekt bild av vårt nationella missionsfält behöver vi en korrekt syn på oss själva. Studier i västvärlden visar att enbart 5% av de kristna får vara med och föra en människa till tro under sin livstid. Jag vet inte om det gjorts någon liknande studie i Sverige, men jag tror tyvärr inte att våra siffror skulle ha varit mycket bättre. Vad beror det på? Jag finner huvudsakligen följande skäl:
- Vi har inga ickekristna i vår umgängeskrets,
- Vi bär med oss dåliga erfarenheter,
- Vi är rädda för vad vi ska säga och göra eller hur det kommer att uppfattas,
- Vi vet inte hur man gör när man delar sin tro med en annan människa,
- Vi är för bekväma och prioriterar andra saker.
Inget av ovanstående är omöjligt att hantera – varför gör vi ändå inte det?
Mer än mig själv
För många av oss handlar det om hur vi definierar meningen med livet som kristen. Om meningen med livet att jag ska bli frälst eller så helgad som möjligt, kommer mitt fokus att kretsa kring mig själv. Är meningen att min lokala församling ska vara så bra som möjligt, kommer mitt fokus kretsa kring den.
Vi behöver betona att meningen med våra liv är att göra andra människor till lärjungar, som Jesus sa i missionsbefallningen.1 Då är det viktigt att jag själv är frälst, helgas, finns i en god församlingsgemenskap – men det slutar inte där. Det är inte mig det handlar om, utan meningen med mitt liv är att andra ska få lära känna Jesus och bli hans lärjungar.
Bibelns betoning på mission
Om vår bibelläsning är jagcentrerad är det lätt att vår efterföljelse också blir det. Vi tänker kanske att Jesu undervisning om relationer, sex, skatt, givande, synd eller förlåtelse är självklar och något vi vill tillämpa i våra liv, men när det gäller hans uppmaningar till mission tar det lätt stopp. Jesus säger gång på gång att hans mål är att söka upp det förlorade, och är därför ofta mån om att hela tiden gå vidare. Tillämpar vi detta på samma sätt som Jesu övriga undervisning?
En konsekvens av denna missionella längtan hos Jesus är att han söker sig till de sjuka som behöver läkare, och för det får han utstå mycket kritik. Frågan till oss blir då: Jesus fick ofta kritik för dem han umgicks med – när fick vi senast kritik för dem vi umgås med?
Vår selektiva bibelläsning gör att vi lätt missar det missionella perspektivet i Nya testamentet. Ta som exempel situationen när man behövde tillsätta diakoner i den tidiga kyrkan. Lukas skriver: Det är inte bra om vi försummar Guds ord för att göra tjänst vid borden. […] Själva ska vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.2 Apostlarna ville prioritera bönen och Guds ord, och de prioriteringarna betraktar vi i allmänhet som goda prioriteringar i såväl det personliga livet som för församlingsledare.
Vår förförståelse av begreppet ”ordets tjänst” leder oss emellertid fel. Lukas använder bara det begreppet i missionssammanhang i sitt evangelium och i Apostlagärningarna. Apostlarna tyckte sig alltså ha blivit alltför uppbundna i församlingsverksamhet, och den missionella kallelsen hade blivit lidande. Läser vi avslutningen på stycket ser vi också att omorganisationen bar god frukt: Guds ord hade framgång och antalet lärjungar i Jerusalem växte kraftigt.3
Vi gör ofta samma misstag när vi läser beskrivningen av de första kristna i Apostlagärningarna. Vi läser Apg. 2:42, de höll troget fast vid apostlarnas undervisning och vid gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna, och talar därifrån om de fyra b:na i lärjungaskapet, men i de följande verserna står det om ”under och tecken” (v. 44), ”att dela ut sina pengar” (v. 45) och att de dagligen förde människor till tro (v. 47). Varför är inte dessa aspekter en lika naturlig del av vårt lärjungaskap som v. 42? Jag tror att vi, ofta omedvetet, inte lägger märke till den självklart missionella attityden som präglade de första kristna.
Ett avslutande exempel är när Stefanos stenades och alla utom de tolv apostlarna behövde fly från Jerusalem. Det var alltså de många tusen nykristna som behövde lämna staden, sina ledare, sina församlingar och de strukturer som hade byggts upp. När Lukas beskriver deras agerande skriver han enbart en vers: De som nu hade skingrats gick från plats till plats och förkunnade evangeliet.4 Man hade kunnat tänka sig en hel del andra aktiviteter hos dessa förföljda kristna, men det som var signifikant för dem var alltså deras hängivenhet för mission.
Vår attityd behöver därför vara att lära oss av det missionella liv vi läser om i Apostlagärningarna och komma fram till hur vi kan komma förbi det som hindrar oss i dag. Då kan vi ha en stor förväntan på att människor kommer att komma till tro.
En vändning i statistiken
Inledningsvis beskrevs den statistiska nedgången i antalet församlingar och församlingsmedlemmar, men i den senaste Sverigeundersökningen var det tre län som hade fler församlingsmedlemmar 2020 jämfört med 2000. Den gemensamma faktorn är att det har planerats många nya församlingar i länen och det syns tydligt i statistiken. Hallands län har i dag drygt 13% fler medlemmar och Stockholms län har drygt 17% fler än vid millennieskiftet. Det kan ge oss en frimodighet att gå vidare med evangeliet och inse att det finns en skörd som är redo att bärgas. †
Martin Alexandersson
utvecklingskonsulent för EFS, Mölndal