Jesu ambassadör – där jag bor

Det sista Jesus sa innan han steg upp till himmelen var att lärjungarna skulle vara vittnen på hemma­plan (Jerusalem), i det omkringliggande landet (Juda), bland främmande kulturer som låg nära (Samaria) och ända till jordens yttersta gräns.¹ I den här artikeln ska vi särskilt titta närmare på de tre första leden.

”Gästfrihetsbefallningen”

Det som jag här vill kalla ”gästfrihetsbefallningen” lyder såhär: När du bjuder på lunch eller middag, bjud då inte dina vänner eller syskon eller släktingar eller rika grannar, så att de bjuder tillbaka och det blir din belöning. Nej, när du bjuder till fest, bjud fattiga, handikappade, lama och blinda. Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig någon belöning.² Orden är inte svåra att tolka, grekiskan är tydlig. Svårigheten är nog snarare att ta det på allvar och faktiskt göra det. Orden utmanar oss till något djärvt, de kallar oss ut ur vår bekvämlighetszon.

Jesus säger inte att vi aldrig mer ska bjuda in vänner eller familj. Men vi kanske också kan bjuda in en eller två eller tre som vi inte så ofta umgås med? Och det bör inte framstå som ett ”projekt” där vi ska ”ta hand om” någon som alla tycker särskilt synd om, men kanske kan vi, tillsammans med andra troende, göra upp en liten plan för vem, när och hur vi kan glädja andra? Kanske är det fler än jag som särskilt behöver komma ihåg att vi kan bjuda in någon av alla de som har kommit hit från andra länder – även om de kan upplevas främmande, som samarierna var för judarna.

Gästfrihet som medel eller ändamål?

Vi kan lätt tänka att huvudskälet till att vi ska vara gästfria är att vi därigenom ska få vittna om Jesus, så att flera blir frälsta. Och det ska vi alltid ha med oss när vi möter människor. Men Bibeln säger inte att gästfrihet, vänlighet eller omsorg om medmänniskor får ett värde först när vi evangeliserar. Gästfrihet och godhet är inte smarta trick eller redskap vi använder bara för att nå ett annat mål. I värsta fall kan det bli att vi utnyttjar andras behov för att köpa oss trovärdighet eller uppnå något annat, nästan som manipulation. Vi ska samtidigt minnas att det vi har gjort mot ”en av dessa mina minsta”, det har vi djupast sett gjort mot Jesus.³

”Trosförsvars-befallningen”

Bibeln har också en ”trosförsvars-befallning” eller ”apologetik-befallning”: Var ständigt beredda att svara var och en som ber er förklara det hopp ni har.⁴ Ordet som här är översatt med ”svara” är på grekiska ”apologia”, att försvara. Gud vet mycket väl att inte alla har ordet i sin makt så att de vinner diskussioner. Men något kan vi lära oss, och något bör förkunnelsen öva oss till. Och alla kan vi be – både om att Gud ska utrusta oss och om att Gud ska använda våra ofullkomliga ord så att hjärtan vänds till Gud.

Det står dessutom i nästa vers hur vi ska försvara tron: Men gör det ödmjukt, med respekt och ett rent samvete, så att de som talar illa om ert goda levnadssätt i Kristus får skämmas för sitt förtal.⁵ Försvaret av tron får inte bli en sport eller en tävling. Det är viktigare att ha rätt än att få rätt.

Kristen livsstil som vittnesbörd – och som provokation

Som kristna ska vi leva ett nytt och annorlunda liv jämfört med världen. Vi ska leva värdigt den kallelse ni har fått⁶, vi som är ”sändebud” eller ”ambassadörer” för Kristus⁷. Petrus förklarar hur de första kristna ofta provocerade sina gamla vänner genom sina förändrade liv: Länge nog har ni levt som hedningarna vill – i orgier, begär, fylleri, supkalas, vilda fester och förbjudna avgudakulter. Därför blir de förvånade och hånar er när ni inte längre följer med och kastar er ut i samma ström av utsvävningar.⁸

I sådana fall kan livsstilen provocera, även om vi inte har sagt ett enda förebrående ord om de andras livsstil. Då får vi inte ge efter och gå med på något som strider mot samvetet eller Guds ord, bara för att inte provocera.

Andra gånger kan faktiskt även världen erkänna det goda i en kristen livsstil. Jesus sa i Bergspredikan: Ni är världens ljus … På samma sätt ska ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Far i himlen.⁹

Jesusambassadör hemma – nära icke-kristna

Ofta kan tron på Jesus splittra en familj, som Jesus också varnade.¹⁰ Idealet är att jag och mitt hus, vi vill tjäna Herren¹¹, men ibland blir det snarare så att ”jag och halva mitt hus vill tjäna Herren”.

Detta hände flera i Korint. Hustrun blev kristen, men inte mannen och inte heller barnen. Då kan den kristna hustrun lätt känna sig både ensam och nästan smutsig, nedsmutsad av de andra, men Paulus säger tvärtom: mannen och barnen blir helgade genom den kristna hustrun.¹² ”Helgad” betyder inte att de är frälsta, för i vers 16 säger Paulus uttryckligen att de (kanske) kan bli frälsta till sist.

Den här versen är till stor uppmuntran för dem som är ensamma kristna i sina familjer. När Petrus berör samma sak, säger han att också mannen kan komma att bli frälst, och då inte för att hustrun tjatat, men snarare utan ord.¹³ Utan Guds ord kan ingen bli frälst, men ett integrerat, ärligt och tjänande liv kan starkt bidra till att nya kommer till tro.

Jesusambassadör 24/7

Vi ser att Bibeln utmanar oss till att alltid se på oss själva som hans utsända eller ”ambassadörer” – 24/7. ”Vad menar du, Gud, med att jag ska sitta här i väntrummet i två timmar? Är det någon här som du kan nå genom mig – med eller utan direkta ord?”

Kanske kan vi genom ett kort sms uppmuntra någon som vi sällan träffar ansikte mot ansikte? Gud kan använda både bibelord och våra egna ord – kanske långsiktigt. Och faktiskt kan Guds ord höras också i ett enskilt samtal. Nådegåvornas stora samspel har också några grenar som sträcker sig utanför väggarna i kyrkan och missionshuset: Och allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn.¹⁴ †

Sverre Bøe
professor i NT, Fjellhaug, Oslo

---