Petrus är en av de lärjungar som ofta nämns i förkunnelse och undervisning. Men i regel gäller det då händelser under den tid då han vandrade omkring i Palestina med sin Mästare. Men vad kännetecknar Petrus fortsatta gärning? Vad hände med honom efter Jesu himmelsfärd?
Petrus är en av de lärjungar som ofta nämns i förkunnelse och undervisning. Men i regel gäller det då händelser under den tid då han vandrade omkring i Palestina med sin Mästare. Men vad kännetecknar Petrus fortsatta gärning? Vad hände med honom efter Jesu himmelsfärd?
Lögnare, pratmakare, fegis, slagskämpe – ledare, förebild, ”klippa”, martyr. Kan detta vara beskrivningar av samme man, före och efter den första pingsten?
Ja! Men vad var det som förändrade den olärde fiskaren efter mötet med den Uppståndne på Gennesarets strand? Var det frågorna om han älskade Jesus, eller uppdraget han fick att vara en herde? Kanske kom förändringen när Andens vind fyllde huset i vilket Jesu vänner var samlade på pingstdagen? Eller var den resultatet av en lång process, som så småningom lett till ett genombrott? Fiendernas ”förklaring” var att ”de hade varit tillsammans med Jesus” (Apg. 4:13).
Den första omvälvande tiden
Vi vet från Apostlagärningarna att Petrus var en av de främsta ledarna i urkyrkan. Han var den som gjorde flest uppseendeväckande under. Vid ett tillfälle väckte han upp en död (9:40) och folk lade till och med ut sjuka längs gatan för att hans skugga skulle falla på och bota dem (5:15). Han hade ansvar för kyrkotukt (5:1ff), och det var Petrus som Paulus uppsökte, när han kom till Jerusalem första gången efter sin omvändelse (Gal. 1:18).
Även i missionsarbetet stod Petrus centralt, och när väckelsen kom till Samarien sändes han dit tillsammans med Johannes för att allt skulle gå rätt till (8:14). Steget vidare, till hedningarna, kom när han reste i de redan ”nådda” områdena (Judéen, Galiléen och Samarien, 9:31–32).
Petrus var den förste som blev överbevisad om att evangelium också är till för hedningarna. I en syn i Kornelius hus visar Gud att han ”inte gör skillnad på människor, utan tar emot den som fruktar honom och gör det som är rätt, vilket folk han än tillhör” (10:34–35). Gud förklarar och kallar – lärjungen följer!
Som ledare hamnade Petrus i fängelse flera gånger, men hot utifrån stoppade inte den ”nye” Petrus, som i stället såg det som en ära att få lida för Jesu skull (5:41). Det var också Petrus som Herodes gav sig på när han märkte att judarna gillade halshuggningen av aposteln Jakob. Men som svar på församlingens böner räddades Petrus ut ur fängelset av en Herrens ängel (kap. 12). Efter detta tycks han ha lämnat Jerusalem för att resa runt i provinsen.
Mer fasta roller
Man kan urskilja fyra ledargestalter, stöttepelare, i urkyrkan: Jakob (Jesu bror), Petrus, Johannes och Paulus (Gal. 2:9). Jakob blev ledare i Jerusalem, Petrus ledde den judekristna missionen och Paulus var sänd till hedningarnas områden. Det är fascinerande att två så olika personligheter som Petrus och Johannes kom att stå varandra så nära för att under Andens ledning utvecklas till att bli ett par av urkyrkans främsta gestalter. I Guds rike behövs olika typer för att ”kroppen” skall bli fulländad. Gud vet vad han gör!
Vid apostlamötet i Jerusalem (kap. 15) märks tydligt Petrus och Jakobs gemensamma ledarfunktion. När några ”från fariséernas parti” är kritiska till att Paulus inte uppmanat de hednakristna att låta omskära sig och hålla Mose lag, reser sig Petrus och tystar kritiken med hänvisning till händelsen i Kornelius hus. Han kritiserar också ”fädernas stadgar” när han poängterar att bara Gud kan rena människors hjärtan och framhåller att man frestar Gud genom att ”på lärjungarnas axlar lägga ett ok, som varken våra fäder eller vi själva har kunnat bära” (15:10). Slutligen är det Jakob som ”formulerar” mötets beslut. Men fegheten hade inte helt gått ur den galileiske fiskaren. I Antiokia var han mer rädd för de egna än han tidigare varit för motståndarna. Av fruktan för ”de omskurna” drog han sig undan från hedningarna, som han brukat äta tillsammans med, och Paulus tvingades tillrättavisa honom offentligt för hans hyckleri (Gal. 2:11–14). Petrus liv slutade i Rom (1 Petr. 5:13 – ”Babylon” = Rom), där han under kejsar Neros förföljelse led martyrdöden år 64 eller något senare. Enligt traditionen bad han om att få bli korsfäst upp och ned eftersom han inte ansåg sig värdig att dö på samma sätt som sin Mästare.
Predikanten Petrus
Tack vare den noggranne Lukas (Apostlagärningarnas författare) får vi vara med vid ett antal predikningar som Petrus höll. Lägg märke till att han alltid börjar i Israels historia – Gamla testamentet. Han betonar att profeterna hade förutsagt att Messias skulle lida (3:18). ”Besserwissern” Petrus har förstått att Jesus är uppfyllelsen av profetiorna om ”Herrens lidande tjänare” (jfr. Jesaja).
Vid ”kyrkans födelse” på pingstdagen (kap. 2) får profeten Joels ord bekräfta att Anden skall utgjutas och att ”var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst”. Sedan följer något som är typiskt när Petrus talar, nämligen växlingen mellan vad Gud har gjort och vad ni, judarna, har gjort. Gud bekände sig till Jesus genom tecken och under – ni vet det. Guds plan! Gud uppväckte! Ni korsfäste, men Gud har gjort honom till Herre och Messias. När orden träffar åhörarna får de höra att löftet gäller dem, och därför följer förmaningen : Låt er döpas! Låt er frälsas! Då skall ni få den utlovade Anden.
I kapitel 3, 4, 5 och 10 är mönstret detsamma när Petrus talar och kan sammanfattas i orden: ”Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä” (5:30).
Breven
De två brev som har Petrus som avsändare hör också till hans verksamhet som apostel. De är både till stil och innehåll ganska olika.
Första Petrusbrevet är ett fantastiskt vittnesbörd om den underbara skatt vi äger i tron på Jesus Kristus, och vad denna rikedom betyder för det inre kristenlivet. Petrus hade själv fått uppleva en radikal förändring, och det märks hur mån han är om att ge vidare till andra. Brevet är en blandning av kallelse till frälsning, baserad på löftena i Skriften, ett framhållande av de inre förändringar som det nya livet verkar i oss med början i dopet samt förmaningar, som utgår från vad vi redan fått i Kristus. Alla konkreta råd om en helig livsföring mynnar ut i att ha Kristus som förebild – i samhället, familjen, lidandet och glädjen. Inför Gud och varandra bör vi vara ödmjuka så att vi tillsammans, som Guds ”nya” folk, kan bli uppbyggda. Så får vi mitt i ”fiendens” värld äga trygghet och kraft hos honom som har omsorg om oss. Andra Petrusbrevet börjar också med det inre livet, vars tillväxt och frukt Petrus är så mån om. Sedan kommer en uppgörelse med falska lärare, där Petrus först med kraft visar att apostlarnas vittnesbörd är sant. De såg och hörde, och därigenom har det profetiska ordet bekräftats. Därefter visar han att dessa ”lärare” står under Guds fruktansvärda dom. I sin fräckhet förkunnar de en falsk frihet och drar många med sig i fördärvet. Till sist poängteras att löftet om Jesu återkomst står fast, även om den dröjer. Gud väntar i tålamod, men en dag kommer jorden att gå under och till dess bör vi leva heligt och gudfruktigt i väntan på nya himlar och en ny jord.
Berättelsen om Jesus
Till det viktigaste Petrus gjorde hör ”hans” evangelium – berättelsen om vad han ”sett och hört”. Evangeliet är skrivet av hans andlige son Markus, men till innehållet är det Petrus ögonvittnesskildring av Jesu liv. Inget annat av evangelierna framhäver så oreserverat de förödmjukande sidorna hos Petrus, samtidigt som hans berömvärda sidor utelämnas (Ireneus). Vi lär känna Jesus på ett nära, verkligt och mänskligt sätt genom Petrus levande skildring. Markus evangelium kan nog beskrivas som Petrus största missionsgärning.
Henrik Birgersson predikant, Göteborg