En typisk skoldagsmorgon med aprilsolens sköna sken ”for vi” till Arkenskolan i Vännäs. Denna kristna friskola, som håller en IT-profil, har nu snart klarat av två skolår. Utöver den trevliga samvaron med elever och personal fick vi också en pratstund med rektor Hans-Inge Smetana.
En typisk skoldagsmorgon med aprilsolens sköna sken ”for vi” till Arkenskolan i Vännäs. Denna kristna friskola, som håller en IT-profil, har nu snart klarat av två skolår. Utöver den trevliga samvaron med elever och personal fick vi också en pratstund med rektor Hans-Inge Smetana.
– Ett behov av alternativ till de kommunala skolorna var en avgörande orsak till att skolprojektet sjösattes, berättar Hans-Inge. Med större lärartäthet ville man uppnå bättre kontakt mellan eleven och läraren. Genom att begränsa antalet elever till tio per åldersgrupp ville man ge förutsättningar att följa upp varje elevs särskilda behov. På Arkenskolan finns nu en klass för de yngre eleverna från förskolan till årskurs två och en klass för de äldre eleverna; den äldsta går i årskurs 6.
Elever berättar
På lunchrasten träffar vi Ida och Ylva, som sitter och gungar. Båda två går i 5:an och de har slagit rekord i att vara bästisar. En annan bästis är Catrina. Ylva började på skolan för ett och ett halvt år sedan och Ida för ett år sedan; båda gick tidigare i den kommunala skolan. De trivs bra på Arkenskolan för att det är en liten skola, där de känner alla. Ylva säger att det är mysigare då det är flera årskurser i samma klass. Ibland delas klassen upp i en äldre och en yngre grupp. När 5–6:an till exempel har nationellt prov, kan de yngre jobba med något annat.
Sussi och Angelika berättar om sina projekt. Just nu håller de på med ett forskningsprojekt om Arktis och Antarktis, och att få jobba tillsammans som kompisar är roligt.
Ett annat projekt har varit att bygga en koja på skolan, och det tog ett tag att lista ut hur kojan skulle se ut. Kojprojektet lades på is, då vintern kom och byggmaterialet tog slut. Med vårvärmen tinar det nog snart fram igen!
Arkenskolans projekt är exempel på ett pedagogiskt grepp, som inte förekommer så ofta i den kommunala skolan. Tanken är att projekten ska ligga på den enskilde elevens nivå och ge kunskaper, insikter och färdigheter av ämnesövergripande karaktär.
Konflikter och förlåtelse
Några elever som tidigare gått på den kommunala skolan säger att det inte direkt är mindre bråk på Arkenskolan, fast det här mest är killarna som bråkar. Att sådant förekommer bekräftas också av rektor Hans-Inge.
Personalen är övertygad om att det är lättare att hantera konflikter om elevgrupperna är mindre. Marianne, som är resursperson på skolan, har sett värdet i att höra hur barnen mår och som ett nyckelord i detta sammanhang nämner hon förlåtelsen. Ett ”förlåt” kan aldrig pressas fram, men skolans personal önskar få eleverna att förstå hur det känns för den som farit illa.
Ute på skolgården träffar vi en mamma som är i färd med att tillverka glass i en apparat, som fångat de yngre elvernas intresse. Hon berättar för oss att hon har erfarenhet av mobbning i tidigare skola. På Arkenskolan upplever hon att man aktivt jobbar med sådana problem. Man tar sig tid att tala ut med eleverna på en gång, och det blir lättare att lösa dessa problem med mindre elevgrupper. Hon påpekar det värdefulla med stor åldersspridning inom klassen. Därigenom tvingas eleverna att ta ett socialt ansvar, vilket också förbättrar deras sociala kompetens.
Skolan som missionsstation
En längtan att barn i Vännäs genom Arkenskolan ska få lära känna Jesus har funnits med ända från idéstadiet. De flesta eleverna på skolan kommer inte från något kristet hem. Rektor Hans-Inge uttrycker en önskan att skolan ska få vara en missionsstation i Sverige. En av lärarna har uppgiften att vara skolkaplan, vilket innebär ett ansvar för kristendomsundervisningen. Den mamma vi intervjuat ser positivt på att barnen i hemmet sjunger kristna sånger, som de lärt sig på skolans dagliga morgonsamlingar.
Vid vårt besök på skolan får vi möjlighet att deltaga i morgonsamlingen, som denna dag handlar om gatubarnen i Nakuru i Kenya. Marianne frågar vad barnen behöver och en liten kille säger att de behöver kärlek. Nästa arm är genast i vädret: De behöver Jesus! Marianne fortsätter att berätta för barnen om påskens innehåll. Alex vet att påsken handlar om Jesus och om korset.
– Men korset var bara hälften, fastslår Björn. Sedan var det uppståndelsen!
– Vad gör Jesus i himlen? frågar Marianne.
– Han väntar på oss, säger Catrina. Marianne läser sedan ur Droppen en berättelse som handlar om Barabbas, och barnen lyssnar uppmärksamt.
Därefter ber alla barnen för dagen och för nämnda böneämnen. Ett sådant är kriget i Irak, och det är slående hur barnen tycks ha uppmärksammat samma saker som de vuxna. Efter bönen sjunger man ”Se, Guds Lamm” tillsammans. Förskoleklassen, ettan och tvåan smyger sedan ut i tur och ordning.
Ett ”förlåt” kan aldrig pressas fram, men skolans personal önskar få eleverna att förstå hur det känns för den som farit illa.
IT-profil och framtida visioner
Tillsammans med kristendom ingår informationsteknik i skolans profil.
– I tiden ligger både den omfattande IT-användningen och det moraliska sönderfall som följer av att man övergett Herrens undervisning. Med profilering mot IT och kristendom finns därför en bärighet framåt, hävdar rektor.
På Arkenskolan har eleverna från årskurs tre tillgång till egen dator och man strävar nu efter att integrera IT i alla skolämnen.
Förhoppningar inför framtiden är bland annat att kunna starta högstadium hösten 2004. Aktuella frågor är elevrekryteringen inför kommande termin. Just nu efterlyser man också en ny lärare. Hans-Inge förutspår fortsatta stora steg framåt för skolan kommande år med ett utökat lokalbehov.
Vi diskuterar vilken behållning skolan kan ge sina elever. Småskaligheten och den goda kontakten med eleverna efterlämnar positiva spår hos barnen, menar rektor.
– Vi tror att barnen lär sig ta konflikter och reda ut dessa uifrån att man vågar vara sig själv. Att man vågar inse sina brister och be både varandra och Gud om förlåtelse. Kort sagt att barnen ska känna att det var en positiv tid i livet, att de lärde sig mycket och kände en trygghet i Jesus. Då har vi lyckats, avslutar Hans-Inge.
Viktoria Skilling, Johan Åström, Umeå