I Bibeln ser vi att när Jesus mötte människor förändrades deras liv. Kallelsen från honom var ofta radikal – men kan vi ta den till oss? Är inte orden ibland alltför stränga? Vad innebär det att följa honom i dag? Bengt Hjort belyser här kallelsen som får konsekvenser i våra liv.
I Bibeln ser vi att när Jesus mötte människor förändrades deras liv. Kallelsen från honom var ofta radikal – men kan vi ta den till oss? Är inte orden ibland alltför stränga? Vad innebär det att följa honom i dag? Bengt Hjort belyser här kallelsen som får konsekvenser i våra liv.
FÖLJ MIG! När Petrus och Andreas hörde denna uppmaning från Jesus lämnade de sina nät och följde honom. På samma sätt handlade Matteus, som satt utanför tullhuset, där han hade sitt arbete. För att kunna följa Jesus var alltså dessa män tvungna att lämna sina vardagliga arbeten. Vi vet att det innebar långt mer är detta – hela deras liv förändrades.
I evangelierna möter vi flera exempel på människor som vänder sig till Jesus och på olika sätt säger: Herre, jag vill följa dig! Jesus visade aldrig bort någon av dem – det var verkligen hans vilja att de skulle följa honom. Han tog alltså emot dem – men han gjorde också något mer. Han klargjorde tydligt för dem vad det skulle innebära för dem att följa honom.
På ett särskilt tydligt sätt kommer detta fram i Lukas 14:e kapitel. Där berättas det om att stora skaror följde Jesus. Till dessa säger han: Om någon kommer till mig och inte hatar sin far och sin mor, sin hustru och sina barn, sina bröder och systrar, ja, även sitt eget liv, så kan han inte vara min lärjunge. Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge.
En kallelse – utan villkor
Även i dag talar vi om att följa Jesus! Och det gör vi med rätta! Jesus vill att vi ska följa honom. Men hur ska vi ställa oss till de kärva och stränga orden om att ”hata sin far och sin mor”, ”hata sitt eget liv” och ”bära sitt kors”? Det är ju trots allt ord som han själv formulerat och som i dag riktas till dig och mig!
För att få ett rätt perspektiv på detta måste vi börja i kallelsen från Jesus. Den är helt villkorslös och den riktar sig till alla: Kom, alla ni som arbetar och är betungade, så skall jag ger er ro. Jesus formulerar inga krav och inga vilkor, bara ett erbjudande om att få vila i vad han gjort; i hans verk och i hans frälsning. Kallelsen från Jesus är en kallelse till honom personligen – det är han som vill ge ro och det är han som kan ge ro.
Hur är det då med efterföljelsen? Även den är villkorslös och innebär att få vila i hans verk, i hans nåd och i hans förlåtelse. Men också efterföljelsen är knuten till Jesus personligen, till hans ledning och hans vilja, och som sådan kan den inte vara utan konsekvenser.
En efterföljelse – med konsekvenser
Måste jag då verkligen hata mina närmaste för att kunna följa Jesus? Självfallet inte. Jesus påbjuder kärlek till och omtanke om alla våra medmänniskor – inte minst våra närmaste. Men Jesus använder starka ord för att understryka något verkligt radikalt: lärjungen ska ha klart för sig, att om han eller hon vill följa Jesus, måste relationen till Jesus vara viktigare än alla andra relationer. Att följa Jesus kan alltså innebära att banden med andra människor måste brytas. Jesus nämner dem som är de allra starkaste – banden till nära anhöriga. När Jesus nämner just dessa förstår vi att förhållandet till Jesus måste gå före allt annat.
Hurdan relation vill då Jesus ha till sin lärjunge? För det första vill han rå om lärjungens inre. Att vara lärjunge till Jesus innebär att ha gett honom sitt hjärta. Giv mig, min son, ditt hjärta … läser vi i Ordspr. 23:26. Paulus skriver till efesierna och framhåller att han ber för dem: … att Kristus genom tron skall bo i era hjärtan. Relationen till Jesus innebär alltså något som en relation till en medmänniska, hur nära hon än står oss, aldrig kan innebära. Att följa Jesus innebär i första hand att vårda detta inre förhållande till honom.
För det andra vill Jesus att vår relation till honom ska sätta sin prägel på våra liv. Vårt yttre liv kan inte annat än påverkas och styras av vårt inre. Låter vi Jesus sätta sin prägel på vårt inre – då får han också sätta sin prägel på vårt yttre liv.
Men Jesus säger även annat i de här verserna som kan vara svårt att förstå. Vad innebär det t.ex. att ”hata sitt eget liv”? Även här är det frågan om en relation, relationen till mig själv och det som är mitt. Det naturliga för oss människor är ju att vi sätter oss själva och det som tillhör oss i centrum. Vår bekvämlighet, vårt anseende, vår framtid, vår familj – ja, listan kan göras lång på sådant som vi är benägna att sätta främst. Att ”hata sitt liv” och följa Jesus innebär självfallet inte att vi ska förakta det liv Herren gett oss. Vi ska i stället vara tacksamma för livet och förvalta det på bästa sätt. Men – förhållandet till Jesus och hans vilja ska stå i centrum och därmed sätta sin prägel på våra liv.
Vad blir då den praktiska konsekvensen av detta? Något entydigt svar, som gäller alla lärjungar, kan vi naturligtvis inte formulera. Men det grundläggande måste vara att Jesu vilja med och plan för lärjungens liv får bli avgörande.
Låt oss se på två exempel i Nya testamentet som belyser detta.
Matteus – även kallad Levi – var tulltjänsteman. Han hade alltså ett arbete. Kallelsen från Jesus medförde att han lämnade detta. För honom innebar alltså lärjungaskapet att han gick in i nya uppgifter. Det var Jesu vilja och plan för hans liv – han skulle efter detta få ett särskilt ledaransvar som lärjunge och senare som apostel.
Även Sackeus var tulltjänsteman. Också han blev Jesu lärjunge och detta fick konsekvenser i hans liv. Vi får inga upplysningar som tyder på att han skulle lämna sitt arbete. Vi kan nog förutsätta att han skulle vara kvar på sin plats och sköta sitt arbete på ett hederligt sätt. Jesu vilja och plan för Sackeus liv var alltså att han skulle förbli i sitt arbete och på sin plats i samhället – och där vittna om Herren Jesus.
Att bära sitt kors – i Jesu efterföljd
Jesus talar om ett individuellt kors, vilket innebär att varje lärjunge måste bära sitt kors. Det innebär att dess tyngd och beskaffenhet kan variera från den ene lärjungen till den andre – men korset finns där alltid. Att vara en lärjunge i Jesu efterföljd innebär alltså att bära sitt kors – på den punkten råder det ingen tvekan.
I kristenheten har man sedan länge talat om ett yttre kors och ett inre kors. Det yttre korset är yttre lidanden för Jesu skull som konsekvens av en bekännelse till Jesus – i ord och/eller handling. Det inre korset är det lidande som finns inom en lärjunge till följd av kampen mellan den gamla människan och den nya. Dels är själva kampen smärtsam – att jag som kristen ska behöva uppleva att jag har tankar, önskningar och böjelser som jag vet strider mot Guds ord och som jag måste bekämpa. Dels upplevs de många nederlagen, där jag vet med mig att jag inte tänkt eller handlat i enlighet med Jesu vilja, som ett lidande!
Nu är dock inte bärandet av korset något som är separerat från att följa Jesus: Nej, lärjungen bär sitt kors i Jesu efterföljd. Det innebär ytterst att lärjungen aldrig behöver bära sitt kors ensam – Jesus finns med! Vi vet av Guds Ord och av erfarenheten att Jesus är med sina lärjungar i det yttre lidandet! Han vill hjälpa genom att ge frimodighet och styrka! Jesus ger också hjälp i det inre lidandet. Jag får vända mig till honom för att få förlåtelse och upprättelse. I efterföljelsen får jag vila i att han själv tagit straffet för mina synder och att han därför både vill och kan ge mig förlåtelse och kraft för den fortsatta vandringen.
BENGT HJORT, Univ. lektor, predikant, Halmstad