Starka känsloutbrott och främmande nidbilder. Men också varma porträtt och inkluderande kärlek. Markus Hector har sett Kaj Pollacks Så ock på Jorden.
Starka känsloutbrott och främmande nidbilder. Men också varma porträtt och inkluderande kärlek. Markus Hector har sett Kaj Pollacks Så ock på Jorden.
DET ÄR 11 ÅR SEDAN premiären för Kaj Pollacks kritikerrosade fi lm Såsom i himlen. Filmen handlade om den internationellt erkände dirigenten Daniel Daréus kärlekshistoria med Lena från den by i Västerbotten dit han återvänder. Deras relation utvecklas i takt med att den lokala kyrkokören växer och hittar en glädje de aldrig tidigare känt. Som kontrast står den hycklande prästen Stig Berggren som kört fast i kyrkans skuldbelastande och inskränkta lärotradition.
I Daniel Daréus värld, liksom i prästfrun Ingers, finns det ingen skuld. Inga konflikter i kören löses genom försoning. I stället avbryts grälet, det blir tyst en stund och så tar någon upp en sång som körmedlemmarna lite trevande, men snart glatt, stämmer in i. För regissören Kaj Pollack är människans problem inte synden, utan vår bristande insikt om att vi duger och hör samman.
Vid ett tillfälle i filmen håller körledaren på att drunkna. Han räddas i sista stund och tre kvinnor sveper honom i lakan och hasar honom fram till sin säng. Budskapet går inte att ta fel på. Kaj Pollack har pekat ut sin Jesusgestalt, den som på ett berömvärt sätt hjälper människor till harmonisk kontakt med sin inre musik. Filmen avslutas med hjältens död i en hjärtinfarkt i samband med en konsert i Wien. Men scenen är inte inspelad i Wien. Den är inspelad i Filadelfiakyrkan i Stockholm.
Bortom präktigheten
Många av oss 1,4 miljoner svenskar som såg Såsom i himlen har inte kunnat glömma den. Filmen var vacker, den väckte känslor och samtidigt var det svårt att som kristen inte känna sig provocerad av dess budskap och karikatyrer.
Förväntningarna var stora från många håll inför Kaj Pollacks efterföljare, Så ock på Jorden. Och än en gång presenterar han en fi lm med vackra och gripande miljöer och händelser. Även om berättelsen inte är lika stark som Såsom i himlen och de många känsloutbrotten väl tilltagna, berörs jag av växlingarna mellan livets tragedier och skönhet.
Redan i inledningen sätter Pollack tonen. Lena, som även i denna fi lm på ett förtjänstfullt sätt spelas av Frida Hallgren, är gravid med hennes och Daniels barn. Hon framträder på en konsert med dansglada människor och uppsluppen stämning. Därefter filmas livet i kyrkan i Ljusåker. Om man nu kan kalla det liv. Stig mässar allvarsamt i ytterst få besökares närvaro, besökare som vi snart får veta dessutom är betalda för att vara där.
Strax efter att Lena fött sin son accepterar hon efter upprepade vädjanden uppgiften att leda kören inför det stora, TV-sända jubiléet då Händels Messias ska framföras. Det framkallar raseri hos kyrkans män. Kyrkorådets ordförande, Peter, skäller som en besatt och kämpar för att få in den ytterst förnärmade och lika aggressive domkyrkoorganisten, Bruno, på posten. Annorlunda är det faktiskt med Stig. I sorgen efter att Inger lämnat honom dricker han redlöst och kan snart inte längre dölja sitt supande. Till skillnad från andra av kyrkans män avkläs han präktigheten och kan ta sina första, osäkra steg bort från det dystra, andliga arv som ätit sig så långt in i själen på honom, steg som man inte är sen med att påpeka från stiftets sida.
Lena, som i filmen skildras som ömsom korthuggen, ömsom varm och medkännande, gör ett gediget arbete med kören. Hon visar också förståelse för vad folk i gemen vill ha – dans och glädje. Den traditionella kyrkan är död och om man inte vill att folk ska lämna den får man vara beredd på att göra om den. Den törnekrönte messiasgestalten behöver kliva ner, bli mänsklig och sluta tynga folk med sin allvarsmättnad.
Kyrkan som dyster motbild
Det vi ser skapar våra referensramar. För människor som besöker kyrkor kan bilden från Kaj Pollacks filmer vara det raster genom vilket de tolkar sin upplevelse. Liksom i hans tidigare film är det kyrkan som skapat landsbygdens kuvande mentalitet. Budskapet har upprepats: ”Du ska inte tro att du duger till något” och det är inte få som drabbats. De som ställt upp för kyrkans ämbetsmän har aldrig fått känna att de är eller betyder något. ”Ingen här i byn vill att någon ska lyckas”, är den upplevelse som delas.
Även temat straff och skuld återkommer i Så ock på Jorden. När prästen Stig talar om Guds straff för hans drickande svarar Lena i stil med: ”Om vi hade rivit ut allt som står om Guds straff och vrede skulle vi få en tunn Bibel.” Men när ännu en tragedi inträffar i Lenas liv är det Stig som tröstar och bedyrar att hon inte gjort något fel och inte har någon skuld till det inträffade.
Genom Kaj Pollacks film ljuder uppmaningen att avvisa de röster som vill begränsa vår lycka och definiera oss människor som ett odugligt, paket skuld. Hur vi förhåller oss till sådana röster avgör vår lycka. ”Bara du kan bestämma om du vill tro på dem som säger att du inte är nåt eller inte”, säger hantverkaren Axel till Lena innan de älskar bakom en gardin i kyrkan. Det är inte svårt att få sympati för dem i filmen som kämpar för frihet från kyrkans män och deras livsförnekande budskap. En del av oss kan säkert känna igen tongångarna. Dock måste jag konstatera att den kyrka som skildras i Så ock på Jorden i stort sett tillhör en svunnen tid och nog faktiskt endast existerat som enskilda lokala avarter. Var i kyrkan i dag kommunicerar man att vissa av oss inte är värda att finnas till? Och hur dominerande är egentligen patriarkatet? Jag har svårt att riktigt känna igen Pollacks kyrka. Den är en alltför uppenbar nidbild för att vara trovärdig. Samtidigt förstår jag naturligtvis att han väljer just kyrkan som motbild till sin befrielserörelse. Det finns inte så många konservativa institutioner kvar i vårt samhälle. Att skildra en sekt blir ett så tydligt ”dom där”- perspektiv. Och att skildra en muslimsk församling är för känsligt. Det är den förstelnade kyrkliga kristendomen som Pollack vill åt.
Utmaning till inkluderande kärlek
Man kan reagera olika på Kaj Pollacks film. Personligen måste jag konstatera att jag finner kyrkans ansträngningar att skilja sann skuld från falsk skuld vara till betydligt större hjälp än att, som Pollack, reflexmässigt förneka eller tona ner dess existens. För den som tror och behöver Guds nåd är inte talet om skuld ett hinder för glädjen.
Vidare tror jag det är ett missförstånd att tron på en helig Gud som alltings centrum reducerar människan till obetydlighet. Det som återstår för henne är inte, som för Kaj Pollack, att hålla fast vid tron på sig själv även om så ingen annan gör det. Tvärtom, i en liknelse i Lukasevangeliet 15 beskriver Jesus människan som ett viktigt och värdefullt mynt. Hon är skapad för respekt, kärlek och omtanke.
Samtidigt måste jag tillstå att filmen utmanar mig. Värmen, glädjen och den inkluderande kärleken hos körens medlemmar i filmen borde inte vara främmande för oss som bekänner en Gud som gillar varje människa. Jag behöver Pollacks påminnelse om det.
SÅ OCK PÅ JORDEN är en film som väcker eftertanke. Om du väljer att se den vill jag uppmana dig att verkligen reflektera över dess budskap. Även om Pollack inte träffar lika hårt som i sin förra film finns här mycket att samtala om.
MARKUS HECTOR, Malmö