I höstas besökte eleverna på Strandhems bibelskola Etiopien – det blev en resa som påverkade dem mycket. En resa då Guds närvaro och hjälp var tydlig.
Det var en stjärnklar oktobernatt på Strandhem. I ett av rummen låg jag och vände och vred mig, obeslutsam om hur jag skulle göra morgonen efter, om det skulle bli Etiopienresa för mig eller inte. Dagen grydde och på något sätt kom vi iväg, så även jag. Vi skulle iväg på en missionsresa, vår bibelskoleklass på Strandhem samt våra två reseledare Benedikte och Rakel. Efter många jobbiga timmars resande landade vi i Addis Abeba och jag grät. Det var nämligen så att jag var livrädd för vår månad i Afrika. Utmaningen som låg i att vara borta så länge i en helt främmande kultur liknade ett obestigbart berg för mig, och om jag ska vara ärlig såg jag mest fram emot att få komma hem igen.
Då vi fått sova några timmar fick jag en ny syn på min situation. Jag fick vara med om mitt första möte med ett stort gäng underbara barn. Den ordlösa stunden med massor av kramar och pussar fick mig att plötsligt älska den afrikanska kulturen och trivas på ett sätt jag aldrig trott, ens ett par timmar tidigare. Den förmiddagen använde Gud de nyfikna små krabaterna till att göra mig öppen för allt vad resan skulle komma att innebära, och jag kände en enorm tacksamhet över den möjligheten.
Under resan var det just de ovärderliga mötena med alla fantastiskt öppna etiopier som berörde mig djupast. Vi fick se hur mobiltelefoner och Facebook var totalt oviktiga i jämförelse med ett kyrkkaffe på tre timmar. Att gemenskap är något som präglar etiopierna går inte att ta miste på. Vår klass fick verkligen vara med och ta del av en verklighet där relationer och ärlighet går före status och materiella tillgångar. Jag tror att vi alla nu bär med oss en större längtan efter djupa relationer, både till våra familjer och vänner, men också inom våra församlingar och till våra systrar och bröder i Kristus.
För mig har barn alltid krupit lite djupare ner i hjärtat än jämnåriga och äldre. Likadant var det i Etiopien. Det är speciellt två tjejer som jag bär med mig varje dag. Dessa töser var nio år, men rent fysiskt bara fem år på grund av undernäring. Ett par månader tidigare hade de hittats, föräldralösa och övergivna i en enslig by. En organisation i Asella stöttad av ELM tog sig genast an tjejerna som då sprang och gömde sig så fort någon människa visade sig. Då vi kom på besök kunde vi inte ana vad de upplevt, bara ett par veckor tidigare. Flickorna och jag trivdes väldigt bra tillsammans från första början, och nu i efterhand kan jag se hur de lärde mig vad kärlek är. Då de sprang och hoppade upp i min famn blev jag så rörd. Det vittnade om hur vi borde kasta oss i Jesu armar. Trots att de inte kände mig och visste vem jag är litade de fullt ut på mig. Ingen människa känner Jesus helt och hållet. Ändå får vi lita på att han är den som vill ta hand om oss och den ende som älskar oss på riktigt, trots de vi är. Samtidigt som dessa småflickor genom sitt sätt att vara berättade för mig hur jag bör vara i min relation till Gud, visade de också hurdan Gud är mot mig. De två små lärjungarna till Jesus gav mig enorma mängder kärlek, kärlek som jag inte gjort mig förtjänt av. På samma sätt är vi alla helt oförtjänta av all den kärlek vi får ta emot från Gud, varje dag! Vi kan inte på något sätt anse oss värda alla de gåvor som vi ständigt får i hälsa, familj, mat och hem. Ändå välsignar Gud oss med det vi behöver, trots att han inte är ansvarig för att göra det. Tjejerna i Asella hade inga förpliktelser att överösa mig med kärlek, ändå gjorde de det. Genom sitt bemötande visade de även på hur vi är placerade på jorden för att ta hand om varandra och älska våra medmänniskor ovillkorligt. Deras livsinställning blev ett starkt vittnesbörd för mig som jag ofta återvänder till i tankar och böner.
En kväll i november satt jag åter under stjärnorna, men denna gång i Etiopien. Plötsligt slogs jag av en insikt om hur Gud jobbat med mig. För ett år sen kunde jag absolut inte tänka mig att gå bibelskola, ännu mindre missionera eller åka till Afrika. Så satt jag där, i den afrikanska mörka natten, på missionsresa med min bibelskoleklass. Aldrig förr har jag sett Guds ledning så tydlig. Med tårar rinnandes längs kinderna fick jag återvända till Filipperbrevet 4:13 där det står Allt förmår jag i Honom som ger mig kraft och inse att det är sant.
Under månaden i Etiopien fick jag verkligen känna hur Gud bar mig och gav mig det jag behövde – till och med då ett läkarbesök var nödvändigt och jag fasade för att behöva lämna jordelivet där och då. Gud fi ck verkligen bli den som står i centrum, precis som solen är i mitten av planeternas omloppsbanor.
Det var stort att få se hur Gud jobbade med vår klass och alla inställningar som finns hos oss. Efter några dagar var det plötsligt inte alls omständligt att tvätta håret i en balja på gräsmattan ett par gånger i veckan. Vi fick lära oss att ha Gud i ständigt fokus och det satte djupa spår hos varenda en av oss.
I dag ser jag tillbaka på missionsresan som en av de bästa månaderna i mitt liv. En månad då jag fick se Guds storhet rakt i ögonen, då människor blev helade när vi bad för dem, då jag fick ta emot mer kärlek än jag trodde var möjligt. I oktober åkte jag till Etiopien, livrädd och skeptisk. När jag satt på flyget hem var jag tjejen som vet att allt förmår hon i Honom som ger henne kraft.
Hanna Petersson
Elev på Strandhems Bibel- och lärjungaskola