Att sätta en gran inomhus till jul är ingen gammal sedvänja i Sverige. Till att börja med var det bara i slott och herrgårdar man satte in ljusprydda bordsgranar. Omkring 1850 var seden spridd vidare till borgarfamiljer, och först omkring 1900 hade de flesta hem en rumshög gran. Ursprungligen kommer även denna sed från Tyskland.
Det finns många berättelser om upprinnelsen till julgranenstradition. En av de trevligaste är en flera hundra år gammal legend som antagligen härstammar från Tjeckien.
Denna legend har nog fått mer än en människa att tänka på gästfrihet inte bara mot nära och kära utan även mot ensamma och dem som hamnat i utanförskap. Tankarna går gärna vidare till orden som står i Hebreerbrevet: Glöm inte att visa gästfrihet, ty genom gästfrihet har somliga fått änglar till gäster utan att veta om det (13:2).
”På en bondgård långt inne i skogen hade alla arbetat flitigt under de korta timmar det var ljust för att få allt färdigt till julhelgen. Tidigt på eftermiddagern blev det mörkt. Stormen ven kring knutarna och snön vräkte ner. I det stora köket samlades gårdens folk runt den stora brasan. När det blev läggdags hördes en knackning på ytterdörren.
’Släpp inte in någon!’ ropade frun i huset.
’Nej du kan vara lugn, jag ska bara se efter vem det är’ svarade husfar och öppnade den lilla luckan i dörren.
’Är det någon där?’ ropade han.
Utifrån mörkret svarade någon: ’Det är bara en fattig vandrare som söker husrum över natten.’ Husfar vände sig till frun och sa: ’Det är synd att den fattige vandraren ska sova ute på självaste julnatten.’
Frun var emellertid bestämd och vägrade att släppa in honom. Efter en stund såg bonden att det brann där ute. ’Tänk om främlingen satt fyr på höstacken!’ ropade han. ’Jag måste ut och se efter vad som står på.’ Frun följde med.
Nu hade snöstormen bedarrat och det var alldeles stilla. Strax upptäckte de att det inte var höstacken som brann utan det brann i skogen och de fick se något underligt. I skogsbrynet stod en liten gran. Alla dess grenar flammade, men den brann inte upp, och inga lågor slog upp. Ingen rök syntes heller. På marken intill trädet satt en man och grenarna närmast honom bildade en gloria. Bonden och hans fru kände mitt i sin förskräckelse igen den fattige vandraren. Det var Frälsaren själv.
Då föll bonden och frun på knä i snön och sa: ’Kristus kan du förlåta oss att vi inte släppte in dig? Vi vill så gärna att du kommer in och sover hos oss i natt.’ Herren Jesus svarade: ’Gå hem igen. Jag vandrar vidare. Det finns många människor som jag kan trösta och hjälpa i julnatten.’ Samtidigt slocknade den brinnande granen och främlingen försvann.
Under alla kommande år tog bonden alltid in en liten gran till jul och pyntade den med små ljus.”
Inga Bengtsson, lärare, Munka-Ljungby