Frikyrklig moral. Redaktör: Lennart Molin. THS, Sthlm och tidskr. Tro & Liv. 208 sid.
Vad kännetecknar den frikyrkliga moralen? Hur uppstod den s.k. syndakatalogen? Vad är livskraftigt i dag? Kyrkohistoriskt intressant framställning med bidrag av representanter för sju olika samfund av frikyrkliga värderingars framväxt under inflytande av pietism och puritanism och deras utveckling. Välskriven, läsvärd skrift, som ger mycket kunskap.
Sam-Arne Nilsson
Bibelkunskap, Gamla Testamentet. Studiehandledning av Lennart Axelsson. BV-Förlag.
1980 utgav Lennart Axelsson i Bjärnum för första gången sina studiehandledningar i bibelkunskap. Nu har han på annat förlag (BV-Förlag) utgivit Bibelkunskap, Gamla Testamentet, i en helt omarbetad upplaga med datoriserad uppläggning och layout, en verklig ”ansiktslyftning”.
I ännu högre grad bör studiehandledningen i sin nya form komma till användning i studiecirklar, konfirmandarbete m.m. Den följer noga bibelböckernas egen framställning och ger en klar översikt över deras innehåll. Arbetsuppgifterna hjälper till att befästa kunskaperna. Kartor och skisser ger ytterligare konkretion. Till studiehandledningen hör ett separat facithäfte.
I vår tid, när konfirmandarbetet riskerar att urholkas och bli substanslöst, fyller Lennart Axelssons studiehandledningar ett stort behov.
David Termén
NÄR DAGARNA ÄR RÄKNADE – vandring i sorgens landskap av Eyvind Skeie, LIBRIS.
Det är rikt när en människa kan finna egna ord för sin sorg. Eyvind Skeie delar med sig av sin sorg på ett mycket personligt sätt. Hans bildspråk är poetiskt. Det är det inte enbart i de dikter som avslutar vart och ett av de 25 korta kapitlen. Genom hela boken löper ett språk som är rikare och tränger djupare än prosans språk vanligtvis gör.
När vi drabbas av starka känslor, positiva eller negativa, ges oss möjligheten att lära känna de djupare skikten inom oss. Den som har förmågan att sätta ord på sina känslor äger en nyckel, som den människa saknar som inte har orden.
Hjälp med att hitta sitt eget språk tror jag att man kan få genom andras ord. Genom att ta till sig eller förkasta, välja ut eller välja bort. Genom att hitta sina egna upplevelser och känslor i andras bildspråk. Det är rikt att få känna igen sig i andras beskrivning och kunna säga: Precis så här är det ju. Speciellt fint är det då det handlar om sånt man ännu inte själv kunnat fånga i ord.
Språket, orden har ju den förunderliga förmågan att föra oss närmare verkligheten.
Skeie talar om en vandring i sorgens landskap Till denna bild fogar han mycket både av det yttre och det inre skeendet i sin berättelse. Personligen tycker jag att detta ger en helhet åt mycket av det obegripliga man drabbas av i dödens närhet. En helhet som på något sätt fångar in och gör hanterligt något av det skrämmande, kaotiska och splittrande i en sorg och saknad. Var och en som sörjt en nära anhörig känner igen det mesta som sägs i denna bok. Ändå tror jag att just detta faktum att det sägs på ett annorlunda sätt kan hjälpa många att kunna och våga släppa fram nya sidor av sorgen och okända skikt av sina känslor och därigenom uppleva tröst.
I början av boken anknyter författaren till Jesu upprördhet över Lasarus´ död. Han konstaterar att vi alla blir upprörda och skakade när döden drabbar någon av våra kära. Och att den känslan för många är själva ingångsporten till sorgens landskap. Han fortsätter med att tala om döden som en fiende, som något ont som drabbar, något brutalt och ödeläggande.
Sen formulerar han i ord något som många sörjande har känt: ”Ibland ges det billig tröst till sorgens människor, i kristendomens eller religionens namn. Trösten går kanske ut på att säga att det nog var bäst att ’det gick som det gick’ eller att ’det finns väl någon mening med det’. En sådan tröst berövar oss protesten och upprördheten. Därmed hittar vi inte vägen in i sorgens landskap.”
Ingenting av detta motsäger det faktum att vi har en god och allsmäktig Gud som kan använda också döden och sorgen och låta dem tjäna hans syften i den enskilda människans liv.
Men jag blir alltmer övertygad om att det är den sörjande som själv måste få en chans att formulera tankar om mening med sin sorg och sitt lidande. Om och när han eller hon kan det är allt gott och väl. Då bör vi lyssna i ödmjukhet.
Frågan är väl om det någonsin kan vara en medmänsklig uppgift att säga något om meningen med en annans lidande och sorg. Än mindre ha åsikter om andra människor, vare sig det handlar om lidande eller inte.
Lena A-Artman