Besöksgruppen startade i början av 90-talet. Per-Anders skulle börja jobba i ungdomsorganisationen ELU (f.d. KUS) och hade fått idén när han gick missionsskolan på Strandhem – fängelseprästen Kaj Wessberg var där och inspirerade. Två besöksgrupper kommer f.n. till fångvårdsanstalten, en grupp per vecka, och den kan då besöka en av två avdelningar; totalt finns det 44 interner.
Det finns många trogna deltagare i besöksgrupperna. När de träffar fångarna frågar dessa ofta ’var de kommer ifrån’, för många på fängelset är katoliker eller muslimer. Gruppen säger då att de tillhör Svenska kyrkan, men är med i en förening i Kristianstad, ELF.
Andra regelbundna besökare på fängelset är AA (Anonyma Alkoholister) och LP (Levi Petrus-stiftelsen) samt Röda Korset, som kommer dit någon gång varje år för att informera om sin verksamhet.
– Vad kan ni göra för dem?
– Egentligen hur mycket som helst, svarar Per-Anders, som leder den ena gruppen. Besöksverksamheten är det viktigaste, men ibland knyts sådana kontakter som leder till att man får hjälpa någon i samband med att han muckar. Kanske med att söka ett jobb – men det händer inte så ofta. Vi måste också sätta gränser.
I början kunde man ta med fångar till gudstjänst eller ut i friheten en dag för att hjälpa till med något. Men efter händelsen i Malexander ändrades lagarna, så nu är de inte ute över huvud taget.
– Hur går det till vid ett besök?
– Besöksgruppen ska samlas och nycklar plockas fram – dörrar öppnas, stängs och låses på nytt. Vi kommer så till deras matsal, där vi plockar fram fikat som vi har med oss. Sedan har vi en bönestund innan vi hämtar dem vi ska träffa, svarar Maria. När de så kommer, säger de ofta: ”Att ni kommer nu igen! Gör ni detta helt frivilligt?”
– De är berörda för att någon bryr sig om dem, säger Per-Anders. De står ju längst ner i samhällets rangordning.
Margareta berättar: ”Vi hälsar genom att ta i hand och om någon har glömt namn eller kommit ny säger vi våra namn. Vakterna är aldrig med – det är viktigt. Det är bara vi och internerna.
Sedan sjunger vi något, men ibland är det väldigt stökigt. Ofta hör man en viss jargong. Någon sköter hela snacket, liksom leder hierarkin – det blir ett rollspel. En är herre på täppan och de andra får lite ’passa sig’.
Den som vill tala om något personligt väntar tålmodigt tills det blir lugnt, då blir det lättare att prata om sina bekymmer. Vi är också laddade med en bokväska. Man får gratis låna ur den och behålla någon bok om man vill.”
Besöksgruppen och evangeliet
Magnus Nilsson har som sin särskilda uppgift att leda den andra besöksgruppen. När grupperna kommer, försöker de räcka fångarna evangeliet om Jesus Kristus.
– Ibland är det mycket svårt att ”nå fram”. Det kan vara något som har hänt under dagen och det kan ge efterverkningar på stämningen också vid vårt besök. Efter andakten sitter vi kring borden och samtalar i grupper, fyra till sex personer.
– Varför fortsätter ni, är det alltid meningsfullt?
– Det kan kännas tungt när någon som nyligen muckat är tillbaka efter ny brottslighet. Då hjälper det att tänka på den ”Gyllene regeln”: Allt vad ni vill att människor skall göra er, det skall ni göra dem (Luk. 6:31).
Det som verkligen kan glädja oss är om en fånge blir intresserad av den kristna tron. Det kan leda till mycket meningsfulla samtal. Det är också glädjande om en fånge blir benådad, särskilt om vi haft det som vårt böneämne, säger Per-Anders.
Och Maria fyller i: ”Det är mest givande då man når fram och får prata med någon om Gud. Eller någon öppnar sig och berättar om sig själv i förtroende. Det är mycket meningsfullt. Det kan handla om tro eller droger eller relationer.”
– Vår drivkraft är viljan att vara medmänniska, att försöka visa kärlek och omtanke, säger Per-Anders.
– Till sist, jag har hört att det finns en bönelåda…
– Ja, det är en plastburk med en skåra i locket och så finns det papper och penna. Ibland säger vi att de kan ta ett blad och skriva något anonymt. Vi lovar att be för det. Antingen ber vi efteråt i gruppen eller senare på en gudstjänst, svarar Maria.
Låt oss tacka Gud för denna verksamhet och be för dem, både besökarna och de besökta. Att hälsa på fångar är en viktig del i kristen diakoni. Och det vi gör för ”de minsta” det gör vi för Jesus! Jag var i fängelse och ni besökte mig (Matt. 25:36).
Alve Svensson
Föreståndare på Åhus Missionsgård