ELM har lång erfarenhet av att sända ut missionärer. Många barn har följt föräldrarnas missionskallelse till olika länder. Här berättar systrarna Maria och Elisabeth om sina liv som missionärsbarn.
Maria Lundin och Elisabeth Wallgren är systrar och båda föddes och växte upp i Afrika. Maria bor numera i Knislinge och är gift med Mats. Elisabeth är gift med Tomas och bor i Sollentuna.
– Hur är det att vara missionärsbarn? Den frågan har jag fått många gånger genom åren. Från början kändes det naturligt att leva så, men jag har med tiden förstått att det är något speciellt, jag har fått uppleva så mycket, säger Maria.
– När en pensionerad präst en gång fick höra att jag var missionärsbarn, utbrast han: ”Då har du välsignelsen i blodet!” Jag funderade länge på vad han kunde mena, men jag har ofta känt mig så välsignad, säger Elisabeth.
Första åren i Kenya
– Mina dagar började på det engelska sjukhuset i Kisumu, fortsätter Maria. Vi bodde på missionsstationen Itierio i Kenya och mina första minnen är bara positiva. Det var en trygg miljö att växa upp i, med mycket lek med de afrikanska barnen. Jag har blivit ett resultat av flera olika kulturer, vilket har visat sig vara en stor tillgång, speciellt i mitt arbete med invandrarelever.
– Jag föddes på missionens klinik, med navelsträngen flera varv runt halsen, säger Elisabeth. Två månader gammal svävade jag mellan liv och död i malaria. Pappa och mamma vakade och bad, och plötsligt vändes krisen och de kunde tacka Herren.
I svåra stunder senare i livet har jag frågat mig varför Gud lät mig överleva. Vad vill Gud med mitt liv? Har jag en uppgift i Guds rike? Min bön har ständigt varit: Visa mig, HERRE, din väg, jag vill vandra i din sanning (Ps. 86:11).
Till Sverige
När Maria var tre och Elisabeth ett år, kom de första gången till Sverige och fick träffa far-, morföräldrar och kusiner, både i Sverige och Finland. Men under denna hemmavistelse har man berättat för mig, att jag mest längtade tillbaka till Kenya, säger Maria.
Efter ytterligare två år i Kenya flyttade de till Hinneryd i Småland. De fyra åren i denna idylliska by med skogen inpå knutarna blev en fin tid.
– Vi fick svenska kompisar och lärde oss de svenska traditionerna. Skolan tyckte vi mycket om. Det var härligt att få röra sig fritt i skogen, en frihet som vi kom att sakna mycket då vi flyttade till Asmara i Eritrea. Tanken var att våra föräldrar skulle vikariera där i ett år, men det blev sju, fortsätter Maria.
Flytt till Eritrea
– Vi flyttade alltså till ett nytt afrikanskt land, jag var 10 år då. Det blev en jobbig förändring i mitt liv med nytt språk och klimat, och ny skola med bara tre elever. Jag saknade mina klasskamrater i Sverige! Med tiden anpassade jag mig och fann mig tillrätta, säger Maria.
Elisabeth fortsätter:
– I Asmara bodde vi på en missionsstation, med skola, kyrka och lärarseminarium. Vårt hem var öppet och livfullt, med tjänstefolk och många besökare olika tider på dygnet. Inte så sällan ringde någon på dörren, mitt under måltiden – som vi alltid åt tillsammans. Men jag trivdes med det rörliga livet och med alla människorna!
– Dagen började alltid med morgonbön med alla som fanns i huset, då även vi barn fick turas om att läsa högt ur Bibeln. På kvällen hade vi en egen aftonbön med bara familjen då det fanns gott om tid att prata. Denna avslappnade stund som våra föräldrar prioriterade var nog dagens höjdpunkt. Även om våra föräldrar arbetade mycket kändes det som de alltid fanns där, och vi hade mycket tid tillsammans som familj, säger Elisabeth.
– Det var så tryggt att se hur mina föräldrar tackade och överlämnade sig själva och oss barn i Guds händer varje kväll. Jag har minnesbilder av mina föräldrar knäböjande vid sängkanten. I kyrkan i Asmara böjde vi ofta knä under bönen vid gudstjänsterna. Jag tycker om den böneställningen inför Herren.
I Sverige en tid
När det blev dags för konfirmation för Maria bestämde de att hon själv skulle åka till Sverige. Efter att ha konfirmerats på Strandhem följde ett år på högstadiet i Olofström.
– Det året betydde mycket för mig, för då lärde jag mig att stå på egna ben. Jag fick nya ’syskon’ i familjen jag bodde hos, och i ungdomsföreningen i ELMs missionshus i Olofström.
– I skolan blev det en smärre kulturkrock med de stora klasserna och den fria kultur som börjat råda bland ungdomarna. Min kristna tro prövades, men i min konfirmation hade jag bestämt att jag ville fortsätta att vara kristen. Det blev viktigt på riktigt.
Återigen i Eritrea
Femton år gammal började Maria på Österängs gymnasium i Kristianstad och tanken var att hon eventuellt skulle stanna kvar när familjen återvände till Eritrea efter sommarbesöket i Sverige.
Situationen i Eritrea var vid denna tid instabil med utegångsförbud på kvällarna. Den eritreanska befrielserörelsen härjade på landsbygden, utländska arbetare riskerade att kidnappas, vilket också inträffade.
– Jag beslöt att följa med familjen, säger Maria. Jag var orolig att något skulle hända dem. De kommande ett och halvt åren blev viktiga för mig.
Elisabeth och jag fick en bra relation till ungdomarna i församlingen. Vi sjöng i kyrkan, spelade volleyboll, umgicks med eleverna på lärarseminariet. Elisabeth undervisade ungdomar i gitarr och blockflöjt. Jag fick förmånen att undervisa de fem kvinnliga lärarstudenterna i idrott. Vi hjälpte mamma i hennes arbete med fattiga, och gav ut en egen tidning som skickades till vänner och bekanta i flera olika länder.
– Hermodsstudierna (svensk distansskola genom brev) fungerade bra med hjälp av de två pensionerade lärarna Filippa och Josef Oredsson. Vi fick vara med om väckelse i kyrkan. Men många av de unga killar som vi lärde känna, dog tyvärr senare i kriget mot Etiopien.
Hastigt uppbrott
– En dag i slutet av januari 1975 bröt kriget ut och vi blev ombedda att göra oss färdiga för evakuering. Jag fick ansvara för att packa ner saker som vi ville få hem till Sverige i trälådor. Det blev några tuffa dygn då vi flyttade in i skolans lokaler, som kändes säkrare än vårt eget hus, säger Maria.
Elisabeth fyller i:
– Plötsligt hördes en stor smäll, bensinstationen utanför missionsstationen hade sprängts! Jag bad intensivt till Jesus om hjälp, det gjorde vi nog alla den natten.
– Jag gav Gud ett löfte, fortsätter Elisabeth. ”Om du Jesus räddar oss lovar jag att använda resten av mitt liv att berätta om dig”. Jag såg sedan en ljus gestalt som fyllde hela rummet och kände en sådan otrolig frid och glädje. Jag somnade sedan tryggt och längtade efter att få framföra hälsningen till de andra: ”Var inte rädd, jag är med dig, och er, hälsa de andra också!” Jag var övertygad om att det var Jesus som kom!
– Som missionärsbarn fick jag växa upp med erfarenheten att tron på Jesus är på riktigt. När jag var fem år frågade jag mamma hur jag kan se Jesus. ”Du får be honom visa sig för dig”, svarade hon.
Den bönen ber jag fortfarande och har fått konkreta svar många gånger. Inte minst den gången vi dramatiskt måste fly från kriget i Asmara.
På väg till flygplatsen såg de rök från intilliggande byar och det låg döda människor längs vägen! I Addis Abeba blev de omhändertagna av missionärerna under tre veckor innan de till slut fick lämna landet.
– Många känslor kom i kapp. Vad hade vi varit med om? Lämnat vänner i fullt krig! De hade ingenstans att ta vägen! utbrister Maria.
Anpassning till hemlandet
Det var inte lätt att komma tillbaka till Sverige. Det var en familj på sju personer och det var vinter, men många missionsvänner och släktingar hjälpte till med kläder och annat de behövde.
– Den kulturella omställningen kändes både i skolan och missionsföreningen. Få brydde sig om varifrån jag kom eller vad jag varit med om, även den kristna missionsföreningen hade ett distanserat förhållningssätt, säger Maria.
– När jag och Maria åkte till Strandhem på påskläger, ville jag aldrig mer åka dit igen, säger Elisabeth. Vi hade ju konfirmerats där, men jag upplevde det svårt att få kontakt. När jag tagit på mig en ny klänning som jag tyckte om sa ett annat missionärsbarn: ”Har du inget annat att ta på dig?”, ”Jo, jeans”, svarade jag. ”Gå och byt då!” Hon hade varit i Sverige en tid och förstod modet bättre än jag.
– På kvällen bodde jag och Maria i samma byggnad som några flickor vi började prata med, och vi fick vänner. En av dem är fortfarande en god vän till mig, det är stort! Detta gjorde att vi med glädje ofta kom tillbaka till Strandhem och andra läger under tonåren. Tänk vad det betyder hur vi är mot varandra och hur vi tar emot nya!
– Den största kulturkrocken för mig var nog att vi som BVare inte fick umgås med kristna från andra samfund, säger Maria. I Afrika var det naturligt att kristna från olika samfund kunde umgås och be tillsammans, men det gick inte i Sverige! Min syn på missionsrörelsen fick sig en törn. Det kändes som om andra kristna inte var tillräckligt kristna. På gymnasiet blev SESG (numera Credo) väldigt viktig för mig, där kunde jag möta kristna från andra samfund. Det var också där jag träffade min blivande man.
Med tacksamhet
– Att vara missionärsbarn är inte lätt, fortsätter hon. Föräldrarna har alltid varit missionärer, även när de kom tillbaka till Sverige. Deras uppdrag riskerar att bli viktigare än att vara förälder. Men jag är tacksam över mina föräldrar som både var närvarande och missionärer. Mamma var väldigt noga med att vi på missionsfältet skulle slippa internatskola. Jag har träffat missionärsbarn som tagit skada för livet av att vara bortskickade långa tider från sina föräldrar.
– Jag är så tacksam att ha fått växa upp i ett så kärleksfullt hem, säger Elisabeth. Alla de upplevelser vi gjorde tillsammans i familjen bär jag med mig hela livet!
– Jag har funderat över vad det gör med en när man har sådana förebilder som våra föräldrar har varit med höga ideal och en tydlig kallelse där de tillsammans fått tjäna Herren.
– Vi mötte även svårigheter, men pappa sa ofta: ”Vi är inte i himlen än!” och ”Det enda vi kan ta med oss till himlen är våra barn”. Våra föräldrar har genom sina liv visat oss vägen och tryggheten som Guds barn. De sista åren när pappa levde sa han ofta: ”Läs din Bibel – det är en fantastisk bok!” Ja, det håller vi verkligen med om. Vi får hjälpas åt att sprida de goda nyheterna till alla vi möter, både i Sverige och utomlands.
– Till er som funderar på att åka utomlands med barn vill vi ge all uppmuntran. Så länge barnen är med sina föräldrar är de trygga. Att få möta en annan kultur är en stor rikedom för hela livet. Men det är också viktigt att barnen erbjuds att få bearbeta sina upplevelser när de kommer hem, avslutar systrarna Maria och Elisabeth. †
Red.
Erfarenheterna av att vara missionär och missionärsbarn kan variera stort, även inom en familj. Om du går och bär på erfarenheter, bra eller dåliga, som du vill dela med dig av får du gärna kontakta ELMs missionsledare Daniel Ringdahl på daniel.ringdahl@elmbv.se eller 0768-98 55 51.