En bättre digital barndom

Jag träffar Roksana för ett samtal om barn, skärmar och kristen tro, och börjar med att fråga hur det här blev en hjärtefråga för henne.

– Jag och min man var först i vår bekantskapskrets att få barn. Vi är högutbildade och ville göra det som var rätt för våra barn men vi hade ingen kunskap om skärmars påverkan. TV:n stod på där hemma. Vi hade ingen tanke om vad som var bra att titta på utifrån barns perspektiv. Vår äldste son var tre år när han fick börja titta och spela på min telefon och han fick sedan en egen iPad. Han gillade bilar och spel, och jag laddade ner bilspel från Roblox.

Ett uppvaknande

– En dag när han var fyra år bad han att få spela på paddan när jag lagade mat. Han är en väldigt aktiv kille och hade alla leksaker man kan tänka sig. Jag sa nej och att han fick gå och leka. Då började han hulka och sa mellan tårarna: ”Mamma, jag vet inte hur man leker”. Det var som en kniv i hjärtat. Jag förstod direkt att det var kopplat till spelen.

Vid matbordet den kvällen frågade Roksana barnen om de inte tyckte att deras pappa satt för mycket med mobilen. Barnen höll med och hon föreslog att han kunde lämna mobilen i garaget. Efter en stund kom de fram till att de behövde hjälpa honom, och de samlade in alla sina egna enheter och la undan dem. De kom aldrig tillbaka.

– I efterhand undrade jag varför ingen sagt något. De med mer kunskap hade hållit tyst. Om det var skadligt borde väl BVC sagt något? De ställer ju alla möjliga frågor. Men inga frågor kom om barnets skärmvanor, eller hur man ska tänka kring skärmar i vårt digitala samhälle.
På kvällen började Roksana googla men hittade ingen information på svenska. Däremot en uppsjö av träffar på engelska med forskningsrapporter och studier. Hon upptäckte att USA haft skärmtids-rekommendationer sedan 1999 medan Sverige saknade detta.

Organisationen startas

Kort därefter kom rekommendationer även i Sverige, först från Svenska barnläkarförbundet och senare från Socialstyrelsen. Hon pratade ihop sig med en granne och de bestämde sig för att starta en organisation som hette ”Inte före 14”. Efter att socialpsykologen Jonathan Haidt våren 2024 släppte den omskrivna boken The Anxious generation, uppkom en global rörelse kring att vänta med smartphones, som gjorde att Roksanas organisation omformades och fick större genomslag.

Organisationen heter i dag ”Ki-DS – Bättre Digital Barndom”, och jobbar bland annat för att minska barn och ungas ägande av smartphones och konsumtion av sociala medier. De sprider kunskap genom föreläsningar och på sociala medier med målet att alla föräldrar ska känna att deras situation kan bli bättre, inte att den måste vara perfekt. De uppmanar även föräldrar att gå med i en föräldrapakt där man skriver på att man avser att ha en ambition att vänta med en smartphone (telefon med internet) tills barnet tidigast fyllt 14 år. Detta för att skapa ett positivt grupptryck att vänta. Hittills har över 3300 föräldrar skrivit på pakten.

Ständigt uppkopplad

Vilken typ av skärmanvändning vänder ni er mot?

– Den problematiska skärmen är den som är tillgänglig 24/7. Vi riktar oss främst mot ägandet av smartphones, där genomsnittsåldern för en första egen smartphone i Sverige i dag är åtta år. När barnen väl har en smartphone följer den med överallt: in i sovrummet, till toaletten, till lekparken. Det är en ständig uppkoppling. 11–17-åringar får i snitt 237 notiser per dag. Det betyder att deras fokus bryts ungefär var tredje minut.

All skärmtid är dock inte dålig, menar Roksana. Det kan vara utmärkt att samla vänner och familj för att titta tillsammans på TV. En större skärm skapar en gemensam yta och ger bättre insyn i vad som tittas på. På samma sätt är en padda svårare att dölja än en telefon.

– Spelkonsoler som används under bestämda tider kan också vara bra, eftersom de separerar spelandet från den ständigt uppkopplade enheten. Det viktiga är innehållet, tidsåtgången och om barnet kan lägga undan enheten utan problem.

Barn utsätts för hemskheter

Jag ber henne utveckla vad hon ser för risker med just en smartphone.

– En smartphone är en kraftfull minidator som vi ger till barn utan utvecklad impulskontroll eller riskmedvetenhet. I den digitala världen utsätts barn för verkliga hemskheter. De ser mordfilmer och live-sända övergrepp. Barnen blir avtrubbade. Föräldrar säger ofta ”jag har aldrig sett något sådant i mitt flöde”, men det är för att de inte är målgruppen. Algoritmerna riktar sig mot barn vars hjärnor inte är färdigutvecklade, vilket även gör dem sårbara för grooming (en vuxen tar sexuell kontakt med ett barn, ofta via internet, reds anm.) och annan påverkan.

Många föräldrar använder sig av föräldrakontroll och tidsbegränsningar men Roksana menar att det skapar en falsk trygghet då barn ofta hittar sätt att ta sig runt spärrarna.

– Jag har hört föräldrar till nioåringar som, oavsett vilka begränsningar de sätter, inte kan stoppa sina barn. Dessutom finns det appar som är designade för att dölja andra appar och rensa skärmen från innehåll de inte vill att föräldern skall se, säger Roksana.

Större medvetenhet bland kristna

Tycker du att vi som är kristna har ett särskilt ansvar?

– Ja, absolut. Jag tycker vi ska ha en högre standard. Det är inte okej att vi som kristna lever som resten av världen. Vi säger att vi ska följa Guds lära och uppfostra våra barn i kärlek. Många kristna föräldrar bryter också mot åldersgränserna på appar som Snapchat. Om vi inte ens kan respektera en lag satt av samhället, hur ska vi då kunna vara ett ljus och visa andra vad som är rätt?

Roksana skulle vilja att församlingar och föreningar jobbade mer aktivt med de här frågorna, och uppmuntrar att ta in föreläsningar både för föräldrar och ledare för att fylla de kunskapsgap som finns.

– Föreningar och församlingar behöver fundera på hur de kan implementera den här kunskapen i sitt arbete, vare sig det är i söndagsskolan eller i föräldrarådgivning. Forskning med hjärnröntgen visar att skärmar stimulerar samma beroendecentrum som alkohol och droger. Därför är det inte konstigt att prata om det här. Inte för att förbjuda, utan för att förbereda oss för den tid vi lever i.

Mobil och utanförskap

Ett vanligt argument till att ge sitt barn en smartphone är att ”alla andra har”. I vissa områden är man i minoritet redan i första klass om man inte har en smartphone. Vad har du för tips och råd?

– Föräldrar är ofta oroliga för utanförskap, men det finns ett enormt utanförskap även på de digitala plattformarna. Bara för att man har en smartphone betyder det inte att man blir inkluderad. Ibland blir man ännu mer mobbad. Mitt tips är att prata ihop dig med ett par andra föräldrar. Sju av tio föräldrar vill vänta med smartphones, så de finns där ute. Hitta någon i parallellklassen eller i fotbollslaget. Kyrkan kan också vara en plats där vi kan få hitta likasinnade och fråga ”Hur tänker ni, kan vi vänta tillsammans?”

– Tanken är inte att bara ta bort smartphonen och sedan lämna barnet svagt inför livet. Poängen är att vänta för att kunna fortsätta samtalet och bygga upp barnen så att de blir starkare.

Vänta med första smartphone

Men om man nu läser det här och redan har gett sina barn en smartphone men funderar på om det var rätt beslut, vad kan man göra då?

– Var modig och gör något dina barn kommer minnas för alltid: ta tillbaka ditt beslut. Visa dem att man kan erkänna att man gjort fel och ändra sig. Berätta att ny forskning och information har kommit. En dag kommer de hamna i en situation där de själva behöver ändra sig, och då kommer de minnas att deras föräldrar vågade. Om det är svårt att få med barnen, muta dem! Erbjud något lockande för varje år de väntar med smartphone, som till exempel en egen weekend tillsammans.

– På vår hemsida finns en artikel om en mamma i Täby som tog tillbaka allt från sin tretton-, elva- och nioåring. Hon trodde att det skulle leda till utanförskap, men istället hänger alla barn hemma hos dem för att de vill leka. Tre av hennes äldsta dotters kompisar har till och med lämnat tillbaka sina mobiler till sina föräldrar.

Roksanas och Ki-DS förhoppning framåt är att verka för att höja genomsnittsåldern för första smartphone. De önskar förändra normen och har hjälpt till att trycka på för mobilfria skolor, något som riksdagen nyligen beslutat om och som träder i kraft hösten 2026. De önskar också hitta fler samarbeten med organisationer och företag för att få in finansiering och kunna jobba långsiktigt och hållbart på sikt utan att vara beroende av bidrag.

– Hela vår organisation drivs ideellt av cirka 60 volontärer. Själv jobbar jag heltid utan lön.

Tron som drivkraft

Jag avslutar med att fråga vad Roksanas kristna tro har betytt för hennes engagemang och uthållighet. Hon blir tårögd.

– Min tro har varit avgörande. Hade jag inte varit kristen hade jag nog inte gjort det här. Jag har inte ett så gott hjärta att jag skulle kasta mig in i något sådant här med bara personliga förluster. Vi har sålt av massor av saker för att få det att gå ihop. Det är vår tro som har burit oss. Varje morgon vaknar jag med en medvetenhet om att ”den här dagen fixar inte jag i egen kraft”. Det här uppdraget är så stort att jag inte hade klarat det utan min tro och utan att kunna be om förbön. Det har gjort mig mer ödmjuk i min tro och medveten om mitt beroende av Gud. †

Maria Ringdahl
Solna