MARTIN LUTHER • ”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag.” Gal. 6:2
Klicka här för att ladda ner artikeln som PDF-fil.
Här avslutar aposteln Paulus två läror med ett vackert ord. Det torde finnas några, säger han, som inte kan skilja på Guds lag och människors lag. Med dessa måste man ha tålamod och se till att man inte ger dem anledning till anstöt. Det finns också de, som syndar mot Guds lag och inte heller dem bör man av blint nit förakta. Man bör i stället söka undervisa bäggedera för att leda och föra dem in på rätta vägen – de förra om vad de behöver veta och de senare om vad de bör göra. Man måste därför bli klok över deras lynne, tro och seder, så att de kan bli rätt undervisade i dessa delar. De förra behöver läran om tron och de senare en god undervisning om hur de bör leva.
Så finner kärleken för båda vad den har att göra, och kärleken är Kristi lag. Men att öva kärlek är inte något annat än att uppriktigt unna en annan vad som är gott eller att söka vad som är nyttigt för en annan. Om det nu inte fanns någon, som for vilse, stapplade och föll, dvs. ingen som hade behov av det goda, mot vem skulle du då visa kärlek? Vem skulle du unna gott? För vem skulle du söka gott? Kärleken kan inte bestå utan sådana som ständigt stapplar, faller och syndar. Men köttet, eller egenkärleken, söker att andra skall önska en gott, dvs. den söker sitt eget och tycker sig vara en rättfärdig, helig och gudaktig människa och vill inte ha något att göra med de syndiga och svaga.
De människor som är så sinnade förvänder denna sunda undervisning. De vill endast att deras bördor skall bäras av andra, vill bara njuta andras tjänster och vill inte själva bära andras bördor. Sådana är de som inte vill vara tillsammans med obildade, oförståndiga, odugliga, arga, tölpaktiga, bråkiga, onda och underliga människor. De söker idel vänliga, glada, milda, flexibla, fridsamma och heliga människor att umgås med. Det vill inte säga annat än att de inte vill bo på jorden utan i paradiset, inte bland syndare utan bland änglarna, inte leva i världen utan i himlen. Dessa har anledning att frukta, att de redan här har fått ut sin lön och äger sitt himmelrike i det här livet, men där måste ligga fångna i satans våld för evigt. För de vill inte med Kristi brud vara ”som en lilja bland törnen” (Höga v. 2:2) och inte som Jerusalem vara mitt ibland hedningar. De vill inte heller med Kristus ”härska mitt ibland sina fiender” (Ps. 110:2). För de gör Kristi kors overksamt och kraftlöst hos sig själva och har en kärlek, som måste bäras på andra människors skuldror. De som så flyr gemenskapen med de svaga och syndare i stället för att bära andras bördor – för att vara fromma – uträttar ingenting annat än att de blir de allra mest förhärdade skrymtare, vilket de inte själva inser. För kärlekens skull flyr de kärlekens verkliga kallelse och för salighetens skull flyr de den allra kortaste vägen till saligheten. För det har aldrig stått bättre till med den kristna kyrkan än då den bodde bland de allra mest ogudaktiga människor, eftersom dess kärlek lyser som solen just genom att den bär andra människors bördor.
Sann tro ej utan kärlek är,
och frukten trädet prisar.
Den trogne har sin nästa kär
och henne gott bevisar.
Så varder lagens bud uppfyllt,
varann vi tjäna oförskyllt,
som Kristus oss har tjänat.
Martin Luther
Evangelisk själaspis för hemmet
Fredag. Första veckan efter Trefaldighet, s. 310
Bibliska betraktelser för var dag i året ur Dr M Luthers Skrifter
Utvalda och ordnade av Julius Leopold Pasig
Stockholm 1882. Bearb. av red.