”Amen, amen säger jag er: Vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er.” Joh. 16:23
Klicka här för att ladda ner artikeln som PDF-fil.
Att Kristus säger ”i mitt namn”, det är den grund som bönen skall vila på. Tack vare det namnet har bönen sin värdighet och behagar Gud. Av det namnet har bönen sådan kraft och makt som gör att den måste bli hörd. I och med det befrias vi från all anfäktelse och onödig oro som på grund av vår ovärdighet hindrar oss och skrämmer oss från bönen, så att vi inte ska bry oss om den. Vi ska bortse från både vår värdighet och ovärdighet och bygga bönen på Kristus och be i hans namn. För vad hjälper det att du plågar dig med dina egna tankar eller vill urskulda dig och skyr bönen därför att du känner dig kall och oskicklig? Du hör ju här att du inte ska be i förtröstan på dig själv eller i eget namn, utan Kristus vill att du ska be i hans namn och förmanar och lockar dig därigenom till bönen. Det är som om han ville säga: ”Kan du inte be genom dig själv och i ditt namn, som du inte heller bör göra, så be i mitt namn. Är du inte helig och värdig tillräckligt, låt mig få vara det. Kom bara i förlitande på min förtjänst och i mitt namn och säg: ’Käre Herre, jag bör och vill be på ditt bud och löfte. Kan jag inte göra det bra och duger eller gäller det inte i mitt namn, så låt det ändå gälla och vara fullgott i min Herres Jesu Kristi namn.’” Tvivla inte på att en sådan bön behagar Gud och förvisso blir hörd lika säkert som Kristi, hans egen käre Sons, namn behagar honom, och att allt han ber om måste vinna bifall.
Dessa ord ”i mitt namn” fordrar alltså tron i bönen, dvs att vi vet att vår egen värdighet inte ska hjälpa oss i bönen eller ge oss bönhörelse. Det betyder att inte heller vår ovärdighet ska hindra oss att be. Nej, vi ska förvisso bli hörda endast för Kristi skull, vår ende medlare och överstepräst inför Gud, och bönen ska på så sätt vila helt och hållet på honom. Så gör hela kristenheten, som avslutar och beseglar all sin bön och åkallan med orden ”genom Jesus Kristus, vår Herre”, och på det sättet bär fram offer åt Gud.
Gör du därför på samma sätt, så att du försvarar dig emot de onda tankar som hindrar eller avskräcker dig från bönen och inte låter djävulen lura dig när han tasslar för dig att du inte är värdig. Fall just därför på knä, när du känner att du inte är värdig eller kan bli det, och håll dig till Kristus och kasta bönen på honom och bär på så sätt fram din bön till Gud. Be att han för Kristi skull skall ta emot och höra din bön, och tro orubbligt – utan att ge utrymme för minsta tvivel eller ovisshet – att din bön har nått Gud och blivit bejakad, eftersom den har framburits i Kristi namn och med amen, som Kristus själv här bekräftar sitt ord. Det vore den största hädelse och att göra Gud i sitt ord till lögnare, om du både enligt hans ord och löfte – och därtill i Kristi namn – likväl skulle vackla: Vem vet om det är väl bett och blir hört?
Nej, en kristen bör veta att hans bön är lika visst hörd som han håller och tror Gud vara sannfärdig. Även om han är ovärdig, så har han likväl inte bett i sitt eget namn, och önskar inte heller bli hörd för sin egen skull, utan i Kristi namn och för hans värdighet. Tänk därför: Även om jag inte är värd att min bön blir hörd, så är ändå Kristus, i vars namn jag ber, mycket väl värd det; och för hans skull måste min ovärdiga och valhänta bön ändå vara angenäm och ha värde inför Gud.
Det är din Fader kär, som dig befaller bedja.
Din broder är ock den, dig vill din bön tillstädja,
din tröstare, om vad du bedja skall, dig lär.
Alltså med ödmjukt hopp, till Gud din suckan bär!
MARTIN LUTHER
Evangelisk själaspis för hemmet
Onsdag. Femte veckan efter påsk, s. 271
Bibliska betraktelser för var dag i året ur Dr M Luthers Skrifter
Stockholm 1882. Bearb. av red.