Vi lever i en kultur där kristen påverkan ses som något negativt, eftersom man tänker att mission är att se ner på den andre. Men är det verkligen så?
Varje möte mellan människor innebär ett utbyte. Oavsett om vi är medvetna om det eller inte, så påverkar vi varandra. En kristen som vill dela evangeliet med en annan människa har ett uttalat syfte att påverka den andre. Har vi rätt att försöka övertyga andra om att Jesus är frälsare och herre? Och om vi har det, finns det mer eller mindre goda sätt att dela evangeliet?
När Petrus och de andra apostlarna började predika om Jesus mötte de motstånd hos de religiösa ledarna, men de hävdade att de måste lyda Gud mer än människor.1 Jesus har gett oss ett uppdrag att gå ut till alla folk och göra dem till lärjungar. Vi ska dela evangeliet, men inte hur som helst. Petrus förklarar i sitt första brev att vi ska göra det ödmjukt och med respekt.2 Så alla sätt att dela evangeliet är inte goda.
Vad säger samhället om att dela evangeliet till andra? Det kan skifta, både lokalt och globalt, både i lagstiftning och attityder. Jag menar att alla samhällen bejakar påverkan på något sätt. Åtminstone i de länder som har yttrande- och religionsfrihet är det fritt fram att dela evangeliet precis som att andra delar sina livsåskådningar, eller till exempel politiska uppfattningar, med hopp om att vinna över folk på sin sida. Och i de länder där vi inte får dela evangeliet, bör vi fråga oss hur vi kan fullfölja Jesus uppdrag att missionera, samtidigt som vi gör det på ett sätt som inte väcker onödiga konflikter.
Carsten Hjorth Pedersen, dansk teolog och pedagog, har skrivit en bok om hur vi kan påverka med respekt och vad det innebär. Han fokuserar mest på påverkan från vuxna till barn, men även från en vuxen till en annan vuxen.3
Hjorth Pedersen talar om två dåliga sätt och två bra sätt att påverka. De dåliga är intimisering och övergivande. När vi delar evangeliet med en annan människa blir det fel om vi slår Bibeln i huvudet på folk och inte tar hänsyn till deras kultur, eller vilka frågor de har om livet. Intimisering är att tvinga sig på, vilket kan leda till att människor blir kristna av tvång och inte av fri vilja. De kanske inte får tid på sig i processen att bli kristen eller som nykristna kanske vi överväldigar dem med för mycket på en gång. Det blir lika fel om vi inte delar evangeliet alls. Är vi övertygande om att Jesus är vägen, sanningen och livet, och inte berättar det för andra, överger vi dem och ger dem inte möjlighet att välja Jesus. Att överge dem kan också vara att berätta om Jesus för dem, men sedan inte bygga en relation och följa dem i processen de står i.
Intimisering och övergivande är två ytterligheter som kan skada andra människor. I dem ser vi lätt människor som objekt som vi ska förändra, istället för som subjekt som vi har en relation till. Hur kan vi istället dela evangeliet ödmjukt och med respekt? Jo, Hjorth Pedersen talar om utmaning och tillbakadragande. När vi delar evangeliet med en annan människa ska vi utmana henne eller honom och vara tydliga med att ett ja till Jesus kommer att förändra deras liv. Det är inte farligt att personen vi påverkar tycker det blir jobbigt, det är en del av att självständigt processa. När vi utmanat behöver vi också dra oss tillbaka. Vi behöver ge personen eget utrymme till att göra sina val. Att utmana lagom mycket och att känna av när man ska dra sig tillbaka, det är att påverka på ett respektfullt sätt.
Varje möte mellan människor är unikt. Vi kommer inte alltid dela evangeliet på bästa sätt med varje människa, men vi ska inte låta det avskräcka oss. Påverkan som blivit fel går att reparera, det finns nåd och förlåtelse i relation till Gud och mellan människor. I vår bristfällighet får vi sträva efter Jesus sinnelag, sätta den vi möter högre än oss själva,4 berätta om Jesus och tacka för att det är Jesus som räddar människor, inte vi. †
Sofia Ödman
Stockholm
- Apg. 4:19–20; 5:29.
- 1 Pet. 3:15–16.
- Carsten Hjorth Pedersen, Influence with respect, Resource Publications, Eugene, Oregon, 2020.
- Fil. 2:3–5.