Vem är det som döper?

När man ska samtala om dopet finns det många saker man kan hänga upp sig på – om det måste vara en präst som döper, om begjutning eller nedsänkning är bäst, om barn bör döpas, och så vidare. Men samtalet bör inte börja där, menar jag. Istället bör man börja med frågan: Vem är det som döper? Om den frågan besvaras rätt, blir det så mycket lättare att reda ut de andra dopfrågorna. Och så småningom blir det tydligt vad dopet har för betydelse under en kristens hela liv.

Kristus döper oss

Aposteln Paulus hjälper oss att få klarhet: Det är Gud som döper. Han är den som handlar med oss genom dopet. I Efesierbrevet 5:26–27 skriver han:

Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den. Han gjorde det för att helga den, sedan han renat den med vattnets bad i kraft av ordet, och föra fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck eller skrynkla eller annat sådant. Helig och fläckfri skulle den vara.

När Paulus talar om ”vattnets bad” är det dopet han tänker på. Kristus använder dopet för att tvätta församlingen ren. Det är Gud som verkar i dopet! Du behöver alltså inte fundera på vad du i dopet kan göra för Gud, utan begrunda istället vad han i dopet har gjort för dig. Han har ju renat dig, och gjort dig helig och fläckfri. Det är väl värt att tänka länge på?

Dopets överraskande nytta

Om det nu är Gud som är den aktive i dopet, då kan ju dopet göra riktigt stora saker för oss. Därför förklaras dopets nytta så här i Lilla katekesen:

Det ger syndernas förlåtelse,
befriar från döden och djävulen,
och ger den eviga saligheten åt var och en som tror på det,
såsom Guds ord och löfte säger.

Det kristna dopet sätts nästan alltid i Nya testamentet i samband med frälsningen: Pånyttfödelsen (Tit. 3:4f), reningen (Apg. 22:16, 1 Kor. 6:11), inlemmandet i Kristi kropp (1 Kor. 12:13), rättfärdiggörelsen (Tit. 3:7, 1 Kor. 6:11) hänger alla ihop med dopet. Sambandet mellan dopet och frälsningen visar också att dopet är Guds verk, inte vårt.

Dopet är ett nådemedel

Hur kan då Nya testamentet lova så mycket om vad dopet ger? Det ser ju så mänskligt ut, nästan som vilken mänsklig ritual som helst. En präst som skvätter vatten samtidigt som man läser ur gamla böcker, kan det göra så stor skillnad? Och – med lite eftertanke – är det inte nåden i Kristi kors som frälser, pånyttföder och rättfärdiggör? Hur kan man då säga att dopet gör allt detta?

En av teologen Martin Luthers viktigaste förtjänster är att han skiljer på frälsningens förvärvande och frälsningens förmedlande. Alltså, Kristus förvärvar, vinner, skaffar syndernas förlåtelse och frälsning åt alla människor när han ger sitt liv för oss på korset. Detta förmedlas, delas ut, levereras sedan genom hans Ord, dopet och nattvarden – kyrkans nådemedel. Från den källa av evig frälsning som Kristus gett oss går det ut tre kanaler, och en av dem är dopet. Dopet ger oss alltså personligen vad Kristus vunnit åt oss på korset.

Låt mig ta en jämförelse. Vi tänker oss att Barabbas satt i fängelse och släpptes fri genom att fångvaktaren öppnade fängelsedörren för honom. Vem var det då som släppte honom fri, fångvaktaren eller landshövdingen Pontius Pilatus? Det var såklart både och – den ene gjorde det på uppdrag av den andra. Så renar, frälser, pånyttföder dopet oss genom Kristi ord.

Dopet och tron

Betyder detta att tron inte spelar någon roll? På ett sätt spelar tron ingen roll! Om det är Gud som döper, är ju detta något han inte glömmer bort. På ett annat sätt spelar tron all roll, därför att det är tron som tar emot allt det Gud gör i dopet. Därför säger Jesus: Den som tror och blir döpt ska bli frälst, men den som inte tror ska bli fördömd.¹ Man kan jämföra med ett miljonarv – du har ärvt något stort, men du har inte nytta av det om du inte tror på löftet om arvet, så att du går till banken och hämtar ut det.

Också barnen välsignas i dopet

Om det nu är så att Gud är den aktive i dopet, om dopet verkligen förmedlar Guds nåd som Kristus vann på korset, om Gud på detta sätt välsignar oss i dopet, är det både rimligt och logiskt att vi för våra barn till dopet. Många kyrkor som inte praktiserar barndop har istället något som heter ”barnvälsignelse”. De vill också att barnen ska mötas av Guds nåd och välsignelse, men tror inte att dopet ger detta. Därför kan samtalet med kristna från sådana kyrkor börja just i denna ände: Vem är det som döper? Är dopet verkligen något vi gör för Gud? Hur når Guds nåd som Kristus vunnit ut i världen?

Dopets betydelse i livet

För en kristen växlar styrkan i tron. Ibland känns det lätt att tro, allt flyter på, bön och bibelläsning går av bara farten. Ibland känns det torrt, trögt och mörkt. Tvivlen ansätter. Man undrar om Gud finns. Och nästa stund undrar man om Gud vill kännas vid den som tvivlar på det sättet. I sådana stunder har man nytta av dopets löften.

Om Gud är den som verkar i dopet, om dopet är en kanal för att ge mig Guds nåd, då gäller det även i de stunder jag tvivlar. Dopet är på så vis ett stöd för tron, en hjälp för en tvivlande människa. Guds barn blev jag genom en historisk händelse då Gud födde mig på nytt och renade mig genom det heliga dopet. Det kan jag återkomma till många gånger när tron känns svag. Jag får vara Guds barn genom det han gjort på korset och för mig i dopet.²

Dopets nåd mig ger i tiden
stöd och fäste för min tro,
skänker hopp att efter striden
i Guds himmel finna ro.
När min blick, mitt hjärta brista,
vill jag säga i det sista:
Jag är döpt i Jesu namn;
Fader, tag mig i din famn.

(Den svenska psalmboken 69:4)  †

Mattias Lindström
Örkelljunga

---

1. Mark. 16:16.
2. Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som blivit döpta till Kristus har iklätt er Kristus (Gal. 3:26–27).