Stort beroende och trygghet att leva i Guds kallelse

Lisa och Hjalmar Unosson var ELMs missionärer i norra Peru från hösten 2018 till sommaren 2024. Vid utresan hade de en son, Erik och under åren i Peru föddes Anneli och Maria. Efter hemkomsten har de fått ännu en son, Börje. Här berättar de om sin kallelse till missionstjänst och om tryggheten att leva i Guds plan.

Hur kom det sig att ni åkte ut som missionärer till Peru?

Lisa: Vi hade ingen tanke på att bli missionärer innan vi fick frågan från ELM. Jag är väldigt hemkär så för min del hade jag alltid tänkt att det inte är min grej. När vi först fick frågan om att arbeta med församlingsplantering så kände vi nog båda mer plikt än glädje inför uppdraget. Att resa så långt bort och under så lång tid kändes orimligt. Men vi bad att Herren skulle ändra vår inställning om han ville att vi skulle bli missionärer. Efter en tid i bön landade vi i att svara nej på frågan. Kort därefter kom en ny fråga om att arbeta med familje- och relationsrelaterade frågor i Chiclayo. Vi kände direkt att det matchade våra intressen och gåvor och plötsligt var det något som vände. Allt som jag tidigare hade upplevt som hinder för att åka, vändes till något positivt och spännande. Själva kunde vi inte pressa fram en förändrad inställning men vi höll oss öppna för att Gud kunde göra det – och Gud hörde våra böner. Efter fortsatt bön och samtal med familj, vänner och tidigare missionärer kunde vi svara ja på kallelsen.

Hur vet man att man har en inre kallelse till missionärstjänst?

Hjalmar: Processen kan nog se olika ut och det finns många teologiska svar på detta. Rent konkret så blev det för oss en tydlig skillnad mellan att känna plikt, det vill säga att jag som kristen borde vilja åka som missionär, och att känna en glädje över att få göra det. När uppdraget svängde från att vara församlingsplantering till att vara mer familjeorienterat arbete, som ju matchar våra gåvor och intressen, så väcktes lusten, glädjen och engagemanget. Vi upplevde att det bekräftade vår inre kallelse, och det var viktigt för oss.

Hur var det att lita på Gud i kallelsen?

Hjalmar: När man flyttar till ett annat land för att arbeta som missionär så tvingas man att lita på Gud. Man får kasta sig ut, men också märka att det bär, eftersom det finns någon som tar emot en. Gud går ju med. När man utsätter sig för det beroendet så blir Guds makt så konkret. Det har varit häftigt att vi som par och familj har fått utmanas i att lita på Gud. När man kommer till en kultur där man inte kan varken de skrivna eller oskrivna reglerna tvingas man erkänna att man inte har koll. Vi är nog inte några särskilda bönemänniskor egentligen, men vi har fått tränas i det och fått se hur mäktigt det är att finnas i ett större sammanhang med en högre mening i livet. När man står i ett tydligt uppdrag på missionsfältet så ger det en större helhet i livet. Här i Sverige känns tron och livet lite mer uppdelat.

Lisa: Att åka ut som missionär är det bästa jag gjort, för det gjorde att det kristna livet blev verkligt för mig. Min tro märktes nog inte så mycket i mitt liv innan. Jag har alltid vetat att vi är totalt beroende av Gud och hans nåd, men som missionär fick jag verkligen uppleva detta, vilket gjorde att livet kändes mer äkta. Det var absolut inte fantastiskt i varje aspekt att vara missionär och det var många utmaningar, men just detta att få leva i Guds kallelse och i övertygelsen att jag är där Gud vill att jag ska vara, det är verkligen något helt fantastiskt. Det har jag faktiskt saknat sedan jag kom tillbaka till Sverige.

Hur var det att komma tillbaka till Sverige?

Lisa: Jag tyckte att det var ganska svårt. Många sa: ”Välkomna hem” medan jag tänkte på mitt hem i Chiclayo och undrade: ”När får jag komma hem igen?” Ganska stor del av vår tid i Peru så var vi den enda missionärsfamiljen på plats. Det gjorde att vi ibland kunde känna oss ensamma och längta till Sverige. Men samtidigt stärktes vi som familjeenhet. Missionsarbetet är så pass flexibelt så vi åt alla måltider tillsammans, och vilka svenska familjer kan göra det? Det var väldigt stor omställning att bo i Sverige igen, särskilt det att vi nu har så väldigt lite tid tillsammans som familj jämfört med i Peru, och det tycker jag har varit väldigt svårt. Men det var förstås också skönt att få bo nära familj och vänner igen för det hade vi ju saknat. Och det finns förstås många andra fördelar också med att bo i Sverige.

Har upplevelsen av kallet förändrats sedan ni flyttade till Sverige?

Lisa: Absolut! Jag tycker det är svårt att veta vad min kallelse är i Sverige. När jag var i Peru så visste jag att Gud hade kallat mig dit och till de uppgifter vi stod i för just den tiden. Det var så skönt att kunna vila i det. Även i dagar då jag kände att jag inte hade gjort något eller att saker kändes meningslösa så visste jag i bakhuvudet att jag är där Gud vill att jag ska vara. När vi avslutade uppdraget och kom till Sverige tänkte jag: ”Jaha, är vi kallade till detta nu, eller!?” Det var ju fritt fram att välja var vi skulle bo i Sverige, i norr eller söder, det fanns inget givet. Så jag funderade mycket på: Har vi någon särskild kallelse i Sverige? Hur vet jag att jag är på den plats Gud vill ha mig just nu? Och det tycker jag fortfarande är svårt ibland.
Hjalmar: Jag tror att det är en utmaning för alla kristna i Sverige. Kanske bör vi fråga oss oftare: Är jag verkligen på den plats dit Gud kallat mig?

Vad har åren som missionär gjort med er?

Hjalmar: Det finns många svar på den frågan. Vi har som individer, makar och familj fått uppleva en helt ny kultur och utsätta oss för den utmaning och ovisshet som det innebär att flytta till ett nytt land. Det har svetsat oss samman och tränat oss i tålamod, öppenhet och att vara beroende av varandra. Men framför allt har vi lärt oss att vara beroende av Gud. Vi har fått en stark erfarenhet och upplevelse av att Jesus vill vara vår Frälsare och vän och att han alltid går med oss. Vi visste ju att det var sant men i Peru fick vi erfara det på ett konkret sätt och det är ju en oändlig skillnad. När vi kämpar i vårt böneliv eller andaktsliv så får vi påminna oss om att Jesus vill vara vår Frälsare och vän även här i Sverige.

Lisa: Jag skrev lappar till mig själv den sista tiden i Peru där det stod: ”Jesus är densamme i Sverige som i Peru!” Jag behövde påminna mig om det. Vi är helt beroende av Guds nåd och Jesu ledning varje dag och varje stund i livet. Det har vi fått uppleva rent konkret i Peru och det är en stark erfarenhet som jag bär med mig. Och jag ber att detta ska få prägla mig och oss som familj även i framtiden. †

Rakel Smetana
missionssekreterare, Umeå