Att vara missionär

Vi vill här dela med oss något om vad det innebär att vara missionär. Det är från vår tid som utsända för ELM i Peru åren 2014–2018 som vi hämtar vår erfarenhet, men också från utlandstjänst i Spanien, för Misjon Sarepta, 2023–2024.

Det finns en hel del skrivet om tidigare ELM-missionärers tjänst i Afrika. Det är väldigt spännande att läsa om hur de levde och vad de fick offra. De gav många år av sina liv i missionens tjänst. I jämförelse med dem känner vi oss väldigt ödmjuka, men vi är samtidigt både stolta och glada att få stå med i raden av många missionärer i ELM.¹

”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut” (Matt. 28:19–20).

Jesu missionsbefallning gäller alla folk och ska föras vidare ut över jorden till tidens slut. Mission är således nödvändig också i vår tid. Tiderna förändras men huvudsaken är fortfarande densamma – det finns räddning endast i Jesus namn.

Nödvändig utlandsmission

Missionskartan har idag ritats om. Förr reste missionären från väst till syd och öst. Nu sker det omvända. Vi har lärt känna lutherska missionärer från Venezuela som arbetar i Spanien. Många folkslag finns representerade också i dag i vårt eget land Sverige, och en hel generation unga svenskar vet nästan ingenting om kristen tro. Här finns ett stort missionsfält. Internationell mission är ändå nödvändig och ska inte upphöra förrän Jesus kommer tillbaka (Matt. 24:24). Här har ELM fortsatt ett viktigt uppdrag att utföra. Jesu ord, sagda i ett annat sammanhang, kunde här tillämpas:

”Ni borde göra det ena utan att försumma det andra” (Matt. 23:23).

Tiden till Jesu återkomst blir allt kortare, och då Jesus kommer tillbaka för att döma levande och döda är det för sent att bli en kristen. Varför har vikten av mission alltmer tonats ner just då mission är viktigare än någonsin? Motståndet mot kristen tro och mission är ingen ny företeelse, men att det måste övervinnas för varje tid, vittnar följande verser ur författaren Carl Bobergs (1859–1940) dikt Missionären:

Men dessa män, som jämt missionen klandra,
ha de då glömt, vad ej förnekas kan,
att de i hägnet av den bildning vandra,
som lik en vårdag ur missionen rann?
De ha ej störtat hedendomens säten,
det ha missionens, det ha korsets män.
I vantrons natt, vid mörkrets träbeläten
vi skulle eljest gått och offrat än.

Hell, missionär! Gå fram i Jesu lära,
med bön och tro, med kärlek i din barm!
Låt intet motstånd få din själ förfära!
Var fast och modig under stridens larm!
Din konungs Ande dig i striden leder,
hans kors skall resas uppå alla rum,
tills mörkrets sista fäste sjunker neder,
och otrons värld står bävande och stum.

Gud kallar och sänder

För att onådda människor ska komma till tro måste några nödvändiga steg till. Paulus talar om detta i Romarbrevet 10: För att komma till tro – måste man höra Guds ord; för att höra Guds ord – måste någon predika; för att predika – måste någon bli sänd. Denna princip gäller fortfarande. Gud kallar och sänder predikanter och missionärer att gå med Guds ord.

Var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst. Men hur ska de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur ska de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur ska de kunna höra om ingen predikar? Och hur ska några kunna predika om de inte blir utsända? Som det står skrivet: Hur ljuvliga är inte stegen av dem som förkunnar det goda budskapet! (Rom. 10:13–15.)

När jag, Jan Ulrik, i augusti 2014 tillsammans med min familj var mitt över Atlanten på väg mot Lima, satt jag och läste om det här i Bibeln. Jag hade lämnat mina kära föräldrar, mina vänner och syskon, vårt hem och min tjänst – allt det som kändes tryggt. Mitt i all osäkerhet kände jag en förvissning att Herren ville detta, och en glädje att också vi fick vara med.

Präglad av mission

Att vara missionär innebär först och främst att vara kallad av Gud. Den yttre kallelsen har varit viktig för mig och gett mig frimodighet att gå in i olika uppgifter som ibland känts övermäktiga. Jag tror också att min uppväxt spelar in varför jag blev missionär. Jag växte upp i en familj där mission och Guds ords predikan var viktig. När mamma och pappa kom till Vännäs startade de söndagsskola och offentliga möten; det har i dag utvecklats till den verksamhet som finns på missionsgården Fridhem.

Vårt hem gästades ibland av predikanter och missionärer; jag minns även kyrkoledare både från Etiopien och Kenya hemma hos oss. Vi bodde bara fem minuter från järnvägsstationen dit vi barn brukade följa våra gäster för att vinka av dem.

Det var på den stationen som jag sista gången såg min mamma i livet. Vi hade varit på hemmaperiod och mina föräldrar och några syskon, vinkade av oss då vi skulle tillbaka till Peru. Jag kommer klart ihåg min mor från bussfönstret, hon satt i rullstol märkt av sin sjukdom, men såg ganska nöjd ut. Jag tror mamma var överens med mig om att det var viktigt att åka ut på missionsuppdrag.

En längtan föds

– Janne, vart är du på väg?

När jag var i gymnasieåldern var jag på väg bort från min barndoms tro, jag frestades av det som fanns i världen. På ett diskotek, när jag var på toaletten och musiken var mer dämpad, kunde jag höra den rösten inom mig. Den kallelse som jag fått i dopet, och det som jag hade lärt mig i barndomshemmet, kunde ha blivit förspillt. Flera av mina kamrater från den tiden är fortfarande borta från Gud.

Det var när jag gick på bibelskolan Fjellhaug i Oslo som det föddes en längtan att få studera vidare och tjäna Gud. Jag lämnade sedan min yrkesbana som målare och tog en examen motsvarande Bachelor i teologi på Församlingsfakulteten i Göteborg. Eftersom jag hade fått en kallelse till missionsgårdspastor på Fridhem i Vännäs, blev jag prästvigd i Missionsprovinsen år 2005. Men att flytta tillbaka till min uppväxtort var inte något som jag då kände för. Först senare har jag sett hur väl den uppgiften passade mig.

2013 erbjöds jag att följa med på en predikoresa till Indien som ELM arrangerade. Jag var osäker om jag vågade åka utomlands och predika, men min fru Ann-Charlotte uppmuntrade mig. Den resan tände mig på riktigt för mission. Där var en sådan öppenhet för Guds ord, och den stora kärlek som våra vänner i Indien visade oss som undervisade, gjorde ett starkt intryck på mig. Inte lång tid efter det att jag kommit hem fick vi frågan om att resa till Peru som missionärer. Uppriktigt sagt hade jag då hellre blivit missionär i Indien, men jag tror att Gud använde Indienresan för att förbereda mig på min kallelse till Peru.

Öppenhet för nya saker

Ann-Charlottes resa ser lite annorlunda ut.

– Jag är uppvuxen i Roseniuskyrkan i Stockholm och kan inte minnas att mission fanns på agendan i min familj när jag växte upp. Det var inget jag tänkte på, kände mig kallad till eller längtade efter. Redan från det jag var liten tyckte jag dock om att lära känna nya människor och hade lätt för att skapa kontakter. Språkintresset kom också tidigt.

Under min gymnasietid bodde jag ett år i USA och tillbringade sedan en tid i Brasilien. Kanske var detta ett sätt för Gud att förbereda mig för tjänst? Min öppenhet och nyfikenhet inför nya saker tror jag underlättade min missionstjänst, men att vara äventyrlig är inte ett kriterium för sådan tjänst. Att vara flexibel kan göra övergången till en annan kultur med ett annat språk lättare, men väl på plats formar du efterhand det liv som passar dig och din familj, och en trygghet infinner sig i det vardagliga livet.

Gud bekräftar kallelsen

Det är spännande att se tillbaka på livet och se hur Gud, åtminstone i vårt fall, alltid har förberett oss på vår kallelse. Ofta har det handlat om att öppna och stänga dörrar, både när det gäller tjänsten i Peru och i Spanien. När Erik J Andersson, den dåvarande missionsledaren, frågade om vi kunde tänka oss att åka till Peru som missionärer, hade både Janne och jag haft det ganska tufft på jobbet, så tanken på att åka kändes inte helt främmande.

Men vi hade relativt stora barn, så det handlade ju inte bara om mig och Janne. Reaktionerna blev helt olika. Vår äldste son Adam, som då var tolv år, sa: ”Aldrig i livet!”, och äldsta dotterns reaktion blev: ”När åker vi?” Så det var inte självklart att svara ja, och det tog ett år av bön och processande innan vi till slut kunde ge ELMs styrelse ett gemensamt jakande svar.

Ändå var det ett beslut vi tog utan att ha alla svar och veta allt som skulle möta oss – det var ett steg i tro. Ett tag efter att vi svarat ja på kallelsen bekräftade Gud det på ett fantastiskt sätt. Jag höll på att städa en av kökslådorna och hittade vårt bröllopsfoto som sexton år tidigare publicerats i Västerbottens Kuriren. Jag vände på det lilla fotot och där stod, med fet text: ”Protester i Peru”. Jag häpnade över Guds ”heavenly planning” och hans stora omsorg. Tänk att Gud redan 1998 låtit denna rubrik hamna precis bakom vårt foto, men valt att inte ”visa” det förrän lång tid efter att vi sagt ja.

Beredd att bryta upp

Gud har en fantastisk plan för var och en av oss, men hur lätt är det inte att vi fastnar i våra egna tankar för hur våra liv ska se ut. Jag tror att våra egna planer för utbildning, karriär, hus och familj, ibland kan bli ett hinder för att åka som missionär till ett annat land. Kanske vi tror att steget att flytta med sin familj är större än det egentligen är?

Det är fint att vara rotad på en plats, men samtidigt måste vi vara beredda att bryta upp och gå dit Gud kallar. Som Abraham gjorde. Han visste inte vart han var på väg, men han gick i tro på Guds löfte. Lärjungarna lämnade allt och följde Jesus när han bad dem. Vi lever i ett samhälle starkt präglat av individualism, men är Guds kallelse och förväntningar annorlunda nu än då?

Etablera ett vardagsliv

När vi åkte ut 2014 var vår äldste son Adam 13 år, Cornelia 11 år, Filip 9 år och Ella var 3 år. Det var viktigt för mig att vi hittade ett boende som passade vår familj där vi kunde skapa vårt hem. Gud ledde det så att vi fick hyra ett fint hus i centrala Chiclayo. Närheten till en storstads utbud underlättade för våra barn att trivas. Levnadsstandarden var inte heller så olik mot den de var vana vid hemma.

På morgonen packade vi Ellas lunchlåda och gick med henne till skolan. De andra barnen gick till den svenska skolan som låg längre bort på vår gata, där de fick hjälp av en volontär att sköta distansstudierna.

Jag satt oftast på mitt kontor hemma på förmiddagarna och förberedde någon samling eller skötte missionens ekonomi. Klockan ett satt hela familjen ner för att äta lunch tillsammans, då hade barnen slutat skolan. Mariela, en kvinna i kyrkan, jobbade hos oss tre dagar i veckan och hjälpte till med lunchen och städning. Hon blev en god vän till mig och ett stöd, både när det gällde det kulturella och att förklara hur saker fungerade i kyrkan. På onsdagskvällarna undervisade jag i engelska på bottenvåningen i vårt hus – en del av kyrkans studentarbete.

Varje torsdag åkte vi, tillsammans med pastorsparet i San Antonio, Merci och Isabel, till byn Luya där vi hade bakningskurs och bibelstudium med en grupp kvinnor. En gång i veckan tog jag en taxi ut till Las Brisas för att vara med i kvinnogruppen där.

Som hemma fast borta

Det gick ganska fort att etablera familjens liv och få vardagslivet att fungera. När det gäller veckorutiner fungerade familjen ungefär på samma sätt som om vi hade bott i Sverige. Det är vår erfarenhet både ifrån Peru och Spanien.

I Peru hade barnen sina fritidsaktiviteter, såsom ungdomsgrupp och barnsamlingar i kyrkan, fotbollsakademi i stadens fotbollsklubb Juan Aurich. Vi hade flera husdjur, både hund, katter och burfåglar, vilket var något som barnen länge hade längtat efter. Jag brukade ta en morgonpromenad och gå och simma. Vi köpte cyklar, väl medvetna om man fick ta det försiktigt i den livliga trafiken. Chiclayo erbjuder inte något särskilt friluftsliv men vi försökte komma iväg på små helgresor emellanåt och fick uppleva mycket av Perus varierade natur.

Sammansvetsad som familj

Under vår tid som missionärer blev vi mer sammansvetsade som familj. Vi fick följa våra barn så otroligt nära. Vi delade alla livets områden, som kyrka, jobb, skola, fritid, mera med varandra än vad vi hade gjort i Sverige. Tidsschemat var inte heller lika inrutat och vi kunde styra våra jobb mer efter barnens behov.

Men vad säger barnen så här några år efter att vi avslutat vår tjänst? Alla menar att de fick offra en del när det gällde det sociala, att lämna klasskompisar som sedan inte fanns kvar. Men alla är rörande överens om att de inte önskar ha det ogjort. Det har gett dem ett nytt språk, erfarenheter och perspektiv på livet som format dem. Vår yngsta dotter Ella kanske är den som uttrycker störst sorg över att vi, när missionärstiden var slut, drog upp henne från hemmet, tryggheten och vännerna i Peru. Mindre barn vänjer sig fort, men hon har kunnat sätta ord på sorgen över uppbrottet sedan hon blivit äldre.

Guds ord en mötesplats

Att vara missionär i Peru och Spanien har för Jan Ulrik inneburit många mil i bil för relativt få lyssnare. Så är det också i Sverige.

– Guds ord har fört mig till flera länder och orter som jag annars aldrig skulle fått se och uppleva, och framför allt gett mig många möten med kristna syskon från olika länder. Att vara missionär är att lära känna den heliga allmänneliga kyrkan på riktigt. Det är så berikande!

Det är en kulturkrock att flytta utomlands. Men som missionär så upptäcker man att det finns en fantastisk kontaktyta i Guds ord. Vi har samma Bibel fast på olika språk. Den kristna tron som vi delar skapar en gemenskap trots den kultur- och språkbarriär som kan finnas. Man känner sig ganska fort hemma fast man är borta.

”Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Gal. 3:28).

”Därför är ni inte längre gäster och främlingar, utan medborgare med de heliga och medlemmar i Guds familj” (Ef. 2:19).

Missionärens tårar

Vi upplevde en stark syskonkärlek i församlingen i San Antonio, som var vår gudstjänstgemenskap, och från de andra församlingarna i Chiclayo. Den omsorg de visade oss, bar oss från första stund. Att vara missionär är att bygga vänskapsrelationer. De gemensamma erfarenheterna i en annan kultur skapar också nära band mellan missionärer.

Vi hade just avslutat vår missionärstjänst i Peru. När jag satte mig på bussen till Lima kunde jag inte få mina tårar att sluta rinna. Vi hade lämnat det som betydde så mycket för mig, men en tröst just då var vänskapsbandet med mina kära trossyskon i Peru som skulle leva vidare trots avståndet. Jag bestämde mig för att hålla kontakt med dem, och komma tillbaka och besöka dem.

Sedan jag blivit missionär förstår jag bättre Paulus tårar i Efesos. Det att lära känna varandra i tron på Jesus, och sedan behöva skiljas – det kostar. Den slutliga lösningen på den sorgen kommer i himlen då alla folk ska vara samlade inför tronen, och Gud själv ska torka alla tårar från våra ögon, också saknadens tårar.

”När Paulus hade sagt detta, böjde han knä och bad tillsammans med dem alla. De brast alla i gråt och omfamnade Paulus och kysste honom. Det som smärtade dem mest var att han sagt att de aldrig skulle se hans ansikte mer. Så följde de honom till skeppet” (Apg. 19:36–38).

Platsen vid Guds hjärta

Tomas Sjödin har skrivit en bok som heter: Den som hittar sin plats tar ingen annans. Den handlar om det grundläggande för en människa att ha en plats, en meningsfull uppgift som gör att man känner sig värdefull.

Om utlandstjänsten kräver att man lär sig ett nytt språk tar det ganska lång tid innan man kommer i tjänst som känns meningsfull. Så var det för oss då vi kom till Peru. I Spanien var det annorlunda. Eftersom vi då behärskade spanskan, kunde vi där gå ganska direkt in i arbetet. Man behöver också hitta sin plats efter det att man kommer tillbaka till Sverige igen. Det här med att hitta sin plats är en del av vad det innebär att vara missionär.

Samtidigt är det både nyttigt och berikande att få vända blad – att få lämna mycket av sina ägodelar, men framför allt att få överlämna sig själv helt åt Gud. När man inte hittar sin plats kommer man till sig själv och frågar sig: var har jag min identitet och var finns mitt djupaste behov? Det är inte vad vi presterar som gör oss till dem vi är. I sökandet efter att hitta sin plats är det djupast sett Gud som är svaret.

När man hittat sin plats vid Guds hjärta, som Guds kära barn för Jesu skull, är det sedan gott att också hitta sin jordiska plats att tjäna – i den tid och på den plats som Gud vill.

Att vara missionär och beroende av Gud är att få se många bönesvar. Att lägga livet i Guds hand, är att se hur god och generös Gud är, det är vår erfarenhet. Det är spännande att vara missionär!

Jan Ulrik och Ann-Charlotte Smetana
Vännäs

---

1. Här vill vi ge några lästips: Tillsammans för evangeliet del 1 och 2, Red. Bengt Hjort; Från Karelen till Afrika, Irene Ohlsson; En underbar utsikt, Birgit Hjort.